2016-03-16 05:45

2016-03-16 05:45

Bemanna alla stationer

Det har kommit glädjande nyheter från bemanningsföretagen, branschen går som tåget. Under 2015 ökade försäljningen med 15 procent, mer än någon gång sedan 2011.

Huvudskälet är att ekonomin växer, framför allt i Västsverige. Och när ekonomin växer, då behöver företagen anställa. Men det kan de tyvärr inte. Istället får de hyra in personal via en uppsjö av bemanningsföretag runt om i landet. Där politiken har misslyckats med arbetsmarknadspolitiken, kliver kreativa företag in och löser problemet.

Enligt branschorganisationen Bemanningsföretagens förbundsdirektör Henrik Bäckström har de arbeten som förmedlas bytt karaktär de senaste tio-femton åren. Från att ha rört sig om väldigt kortsiktiga lösningar så som vikariat när någon med ett jobb som går snabbt att lära ut varit sjuk enstaka dagar till att röra sig om långa kontrakt med specialiserad kunskap.

Bemanningsföretagen lyckas med det som Arbetsförmedlingen verkar i det närmaste permanent oförmögen att göra: hitta anställning åt den som ingen har. Skillnaden mellan ett bemanningsföretag och Arbetsförmedlingen tjänar som pedagogisk förklaring till skillnaden mellan privat marknad och tungrodd offentlig byråkrati. För det första tjänar bemanningsföretagen pengar på varje förmedlat arbete. Affärsidén är att hitta företag som behöver kompetens, hitta den, och hyra ut personalen. Företagen betalar i sin tur mer pengar än om de själva anställt personen, men slipper risken med uppsägningstid, anställningsskydd med mera, som i stället lämpas över på bemanningsföretaget.

För det andra verkar de på en marknad med stenhård konkurrens. Där finns bolag som arbetar med högspecialiserad arbetskraft och de som arbetar med mindre kvalificerade yrken. På många arbetsplatser hyrs personal ut till samma uppgifter från olika bemanningsföretag.

Men det finns bara en Arbetsförmedling. Den är statlig och konkurrerar inte med några privata alternativ. Det finns inga aktieägare som kräver resultat. 2006 kom en nedslående rapport från Riksdagens utredningstjänst: En handläggare förmedlade i snitt ett jobb per år. Mellan 2009 och 2011 ökade Arbetsförmedlingens budget med 10 miljarder kronor och antalet förmedlade jobb med 4 500, en kostnad på 2,2 miljoner per ytterligare förmedlat arbete.

Det är uppenbart att Arbetsförmedlingen underpresterar och inte lyckas med sitt uppdrag. I stället tvingas människor in i mer eller mindre fantasifulla åtgärder och måste gå utbildningar av tveksam kvalitet och utan synbar effekt. Arbetsförmedlingen måste konkurrensutsättas på riktigt. Varför inte börja med att utreda hur bemanningsbranschen kan mobiliseras för att få ut personer som suttit fast i meningslösa åtgärder i den statliga byråkratin. Vi vet att företagen har kompetensen. När Arbetsförmedlingen skulle rekrytera personal 2012 vände de sig naturligtvis till ett bemanningsföretag.

Huvudskälet är att ekonomin växer, framför allt i Västsverige. Och när ekonomin växer, då behöver företagen anställa. Men det kan de tyvärr inte. Istället får de hyra in personal via en uppsjö av bemanningsföretag runt om i landet. Där politiken har misslyckats med arbetsmarknadspolitiken, kliver kreativa företag in och löser problemet.

Enligt branschorganisationen Bemanningsföretagens förbundsdirektör Henrik Bäckström har de arbeten som förmedlas bytt karaktär de senaste tio-femton åren. Från att ha rört sig om väldigt kortsiktiga lösningar så som vikariat när någon med ett jobb som går snabbt att lära ut varit sjuk enstaka dagar till att röra sig om långa kontrakt med specialiserad kunskap.

Bemanningsföretagen lyckas med det som Arbetsförmedlingen verkar i det närmaste permanent oförmögen att göra: hitta anställning åt den som ingen har. Skillnaden mellan ett bemanningsföretag och Arbetsförmedlingen tjänar som pedagogisk förklaring till skillnaden mellan privat marknad och tungrodd offentlig byråkrati. För det första tjänar bemanningsföretagen pengar på varje förmedlat arbete. Affärsidén är att hitta företag som behöver kompetens, hitta den, och hyra ut personalen. Företagen betalar i sin tur mer pengar än om de själva anställt personen, men slipper risken med uppsägningstid, anställningsskydd med mera, som i stället lämpas över på bemanningsföretaget.

För det andra verkar de på en marknad med stenhård konkurrens. Där finns bolag som arbetar med högspecialiserad arbetskraft och de som arbetar med mindre kvalificerade yrken. På många arbetsplatser hyrs personal ut till samma uppgifter från olika bemanningsföretag.

Men det finns bara en Arbetsförmedling. Den är statlig och konkurrerar inte med några privata alternativ. Det finns inga aktieägare som kräver resultat. 2006 kom en nedslående rapport från Riksdagens utredningstjänst: En handläggare förmedlade i snitt ett jobb per år. Mellan 2009 och 2011 ökade Arbetsförmedlingens budget med 10 miljarder kronor och antalet förmedlade jobb med 4 500, en kostnad på 2,2 miljoner per ytterligare förmedlat arbete.

Det är uppenbart att Arbetsförmedlingen underpresterar och inte lyckas med sitt uppdrag. I stället tvingas människor in i mer eller mindre fantasifulla åtgärder och måste gå utbildningar av tveksam kvalitet och utan synbar effekt. Arbetsförmedlingen måste konkurrensutsättas på riktigt. Varför inte börja med att utreda hur bemanningsbranschen kan mobiliseras för att få ut personer som suttit fast i meningslösa åtgärder i den statliga byråkratin. Vi vet att företagen har kompetensen. När Arbetsförmedlingen skulle rekrytera personal 2012 vände de sig naturligtvis till ett bemanningsföretag.