2016-03-09 06:01

2016-03-09 06:01

Turkiet utpressar EU

LEDARE

Någon definitiv lösning av migrationskrisen i EU är ännu inte i sikte, men EU:s ledare hoppas att de i alla fall kommit en bra bit på vägen. Det återstår att se och det hela kommer tyvärr att beror på välviljan hos ett allt mer auktoritärt Turkiet, som skickligt manövrerat sig till fler och fler förmåner från unionen.

Lunchmötet mellan EU:s stats- och regeringschefer den 7 mars drog ut på tiden och det slutade med en nattmangling. Det som överraskade var att den särskilt inbjudne gästen från Turkiet, premiärminister Ahmet Davutoglu kom med sitt bud vid sittande bord, utan att det förberetts. Och det var digra krav som EU-ledarna hade att ta ställning till och till slut kunde man enas om de breda dragen, även om detaljerna nu kommer att få mejslas ut inför ett nytt toppmöte i slutet av nästa vecka.

Migrationskrisen har förlamat EU och hotar på allvar samarbetet och den fria rörligheten när land efter land inför gränskontroller. Sedan i somras har unionens yttre gränser inte kunnat säkras och flera medlemsländer släppte gladeligen igenom strömmarna av asylsökande så att dessa kunde ta sig till länder som Sverige och Tyskland. Detta blev snabbt ohållbart och kommer man inte till rätta med den yttre gränsbevakningen kommer Schengen-samarbetet att bli historia. Nu hoppas man lite naivt att kunna återgå till Schengen före årets slut.

Priset man i så fall får betala är att göra Turkiet till yttre gränsvakt. Enligt det nu liggande förslaget kommer nya ”irreguljära migranter” som tar sig till Grekland från Turkiet att skickas tillbaka. I gengäld skall EU ta emot lika många asylsökande syrier från turkiska läger som syrier som avvisats från Grekland. Därmed hoppas man i förlängningen få till någon sorts kvotsystem där själva asylsökandet sker innan de kommer hit, vilket faktiskt blir mer rättvist om det kan fås att fungera.

Men priset blir högt. Turkiet vill fördubbla den summa pengar de får av EU från tre till sex miljarder euro och dessutom få visumfrihet för turkiska medborgare till EU. Det kan unionen säkert leva med, men värre är det med att öppna nya förhandlingar om turkiskt EU-medlemskap. Även om flera EU-ledare påpekade att ett medlemskap är avlägset så kommer det att sända märkliga signaler. Turkiet har definitivt rört sig i fel riktning under senare år. Utmanade nog så tog regimen i helgen över landets största oppositionstidning Zaman, och i går var det nyhetsbyrån Cihans tur. Regimen i Ankara krigar och förföljer kurderna och spelar under täcket med islamister i det syriska inbördeskriget.

Trots detta hörs mycket lite kritik från EU-håll, och det just på grund av att man vet att man behöver Turkiets hjälp för att dämma upp de migrationsströmmar som Turkiet faktiskt självt bidrog till att skapa. Turkiet har skickligt utnyttjat situationen för att utpressa EU. Och EU har att välja mellan två onda ting. Antingen så accepterar man turkarnas krav eller också riskerar man allvarligt inte bara unionens sammanhållning utan kanske också hela dess framtid. Ingen avundsvärd sits precis.

Det är dock långt ifrån säkert att det hela lyckas. Kan vi verkligen lita på att Turkiet står vid sitt ord? Och hur blir det med fördelningen av syriska flyktingar från lägren i Turkiet? Kommer alla EU-länder att acceptera att ta sin del av ansvaret när alltför många vägrat hittills? EU-ledarna borde nog skaffa sig en plan B för att få kontroll på sina yttre gränser och som inte innefattar ett ohälsosamt beroende av det mer och mer odemokratiska Turkiet.

Lunchmötet mellan EU:s stats- och regeringschefer den 7 mars drog ut på tiden och det slutade med en nattmangling. Det som överraskade var att den särskilt inbjudne gästen från Turkiet, premiärminister Ahmet Davutoglu kom med sitt bud vid sittande bord, utan att det förberetts. Och det var digra krav som EU-ledarna hade att ta ställning till och till slut kunde man enas om de breda dragen, även om detaljerna nu kommer att få mejslas ut inför ett nytt toppmöte i slutet av nästa vecka.

Migrationskrisen har förlamat EU och hotar på allvar samarbetet och den fria rörligheten när land efter land inför gränskontroller. Sedan i somras har unionens yttre gränser inte kunnat säkras och flera medlemsländer släppte gladeligen igenom strömmarna av asylsökande så att dessa kunde ta sig till länder som Sverige och Tyskland. Detta blev snabbt ohållbart och kommer man inte till rätta med den yttre gränsbevakningen kommer Schengen-samarbetet att bli historia. Nu hoppas man lite naivt att kunna återgå till Schengen före årets slut.

Priset man i så fall får betala är att göra Turkiet till yttre gränsvakt. Enligt det nu liggande förslaget kommer nya ”irreguljära migranter” som tar sig till Grekland från Turkiet att skickas tillbaka. I gengäld skall EU ta emot lika många asylsökande syrier från turkiska läger som syrier som avvisats från Grekland. Därmed hoppas man i förlängningen få till någon sorts kvotsystem där själva asylsökandet sker innan de kommer hit, vilket faktiskt blir mer rättvist om det kan fås att fungera.

Men priset blir högt. Turkiet vill fördubbla den summa pengar de får av EU från tre till sex miljarder euro och dessutom få visumfrihet för turkiska medborgare till EU. Det kan unionen säkert leva med, men värre är det med att öppna nya förhandlingar om turkiskt EU-medlemskap. Även om flera EU-ledare påpekade att ett medlemskap är avlägset så kommer det att sända märkliga signaler. Turkiet har definitivt rört sig i fel riktning under senare år. Utmanade nog så tog regimen i helgen över landets största oppositionstidning Zaman, och i går var det nyhetsbyrån Cihans tur. Regimen i Ankara krigar och förföljer kurderna och spelar under täcket med islamister i det syriska inbördeskriget.

Trots detta hörs mycket lite kritik från EU-håll, och det just på grund av att man vet att man behöver Turkiets hjälp för att dämma upp de migrationsströmmar som Turkiet faktiskt självt bidrog till att skapa. Turkiet har skickligt utnyttjat situationen för att utpressa EU. Och EU har att välja mellan två onda ting. Antingen så accepterar man turkarnas krav eller också riskerar man allvarligt inte bara unionens sammanhållning utan kanske också hela dess framtid. Ingen avundsvärd sits precis.

Det är dock långt ifrån säkert att det hela lyckas. Kan vi verkligen lita på att Turkiet står vid sitt ord? Och hur blir det med fördelningen av syriska flyktingar från lägren i Turkiet? Kommer alla EU-länder att acceptera att ta sin del av ansvaret när alltför många vägrat hittills? EU-ledarna borde nog skaffa sig en plan B för att få kontroll på sina yttre gränser och som inte innefattar ett ohälsosamt beroende av det mer och mer odemokratiska Turkiet.