2016-03-09 06:00

2016-03-09 06:00

När Polisen inte förtjänar förtroende

ANDRALEDARE

Förtroendet för svensk polis riskerar att förstöras för lång tid framöver. Det beror delvis på omständigheter utanför myndighetens kontroll, men framväxten av en stat i staten där en grupp polisanställda anser sig stå över lagen kan vara det största bekymret.

Det finns nämligen en grupp tjänstemän inom Polisen som gör sitt yttersta för att erodera förtroendet för myndigheten. Peter Thorsell är vapenansvarig på Polismyndigheten och en av de drivande i processen. Gruppen har gjort sig känd för att åsidosätta gällande rätt och demokratiskt fattade beslut i sin strävan att göra det så svårt som möjligt för jägare och sportskyttar att få vapenlicenser.

I en debattartikel i SvD (3/2) skriver polisinspektör Niklas Tuvesson rakt ut: ”Det finns sedan länge en föreställning bland tjänstemän på Polismyndigheten att det är ett självändamål att förhindra jägare och sportskyttar att inneha skjutvapen.” Det handlar om ren tjänstemannaaktivism. Detta har lett till alltifrån nedlåtande uttalanden om skyttar och onödiga rättsprocesser till vägran av myndigheten att fatta beslut i licensärenden och att domstolar har försetts med uppenbart felaktig information.

Det senare gäller även regeringen. När Polisen 2014 redovisade statistik om utvecklingen av handläggningstider för vapentillstånd var den inte ”tillförlitlig och kvalitetssäkrad”. Regeringen fann sig därför nödgad att uttryckligt specificera denna självklarhet inför rapporten om 2015. När Polisen nu skulle redovisa statistik igen meddelade myndigheten genom Thorsell att ”Myndigheten bedömer det inte möjligt att ur historiska data erhålla relevanta jämförelsetal för hur handläggningstiderna förändrats under de senaste åren”. I klarspråk innebär det att myndigheten vägrar att ge regeringen de uppgifter den begär.

Gruppen som tidigare har visat förakt för svenska lagar ser sig nu heller inte bundna av regeringen. Det är bortom anmärkningsvärt. Förhoppningsvis nyttjar någon klok riksdagsledamot Riksdagens utredningstjänst för att göra det jobb som Polisen vägrar och regeringen inte förmår tvinga myndigheten till. Uppgifterna behövs.

Domstolarna har dock förtjänstfullt motarbetat gruppens agenda. Det finns en uppsjö av kammarrättsdomar som går emot tjänstemännens försök att göra jakt- och skyttevapen otillåtna. För att åtgärda detta har en FAP, föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet, förberetts där tjänstemännens egenhändigt påhittade krav på bland annat aktivitet kodifieras trots att de går stick i stäv med övrig lagstiftning samt uppfattningen i riksdag och regering. Därefter lär målet vara att konfiskera livstidslicenser och ersätta dem med femåriga.

Det har länge varit uppenbart att Polisen inte klarar av licenshanteringen i enlighet med lagar och regler. Om inget görs skyndsamt bör myndigheten skiljas från det uppdraget för såväl sin egen som skyttars och jägares skull. Alternativet är att Polisen inte längre förtjänar allmänhetens förtroende och det är sällsynt allvarligt.

Det finns nämligen en grupp tjänstemän inom Polisen som gör sitt yttersta för att erodera förtroendet för myndigheten. Peter Thorsell är vapenansvarig på Polismyndigheten och en av de drivande i processen. Gruppen har gjort sig känd för att åsidosätta gällande rätt och demokratiskt fattade beslut i sin strävan att göra det så svårt som möjligt för jägare och sportskyttar att få vapenlicenser.

I en debattartikel i SvD (3/2) skriver polisinspektör Niklas Tuvesson rakt ut: ”Det finns sedan länge en föreställning bland tjänstemän på Polismyndigheten att det är ett självändamål att förhindra jägare och sportskyttar att inneha skjutvapen.” Det handlar om ren tjänstemannaaktivism. Detta har lett till alltifrån nedlåtande uttalanden om skyttar och onödiga rättsprocesser till vägran av myndigheten att fatta beslut i licensärenden och att domstolar har försetts med uppenbart felaktig information.

Det senare gäller även regeringen. När Polisen 2014 redovisade statistik om utvecklingen av handläggningstider för vapentillstånd var den inte ”tillförlitlig och kvalitetssäkrad”. Regeringen fann sig därför nödgad att uttryckligt specificera denna självklarhet inför rapporten om 2015. När Polisen nu skulle redovisa statistik igen meddelade myndigheten genom Thorsell att ”Myndigheten bedömer det inte möjligt att ur historiska data erhålla relevanta jämförelsetal för hur handläggningstiderna förändrats under de senaste åren”. I klarspråk innebär det att myndigheten vägrar att ge regeringen de uppgifter den begär.

Gruppen som tidigare har visat förakt för svenska lagar ser sig nu heller inte bundna av regeringen. Det är bortom anmärkningsvärt. Förhoppningsvis nyttjar någon klok riksdagsledamot Riksdagens utredningstjänst för att göra det jobb som Polisen vägrar och regeringen inte förmår tvinga myndigheten till. Uppgifterna behövs.

Domstolarna har dock förtjänstfullt motarbetat gruppens agenda. Det finns en uppsjö av kammarrättsdomar som går emot tjänstemännens försök att göra jakt- och skyttevapen otillåtna. För att åtgärda detta har en FAP, föreskrifter och allmänna råd för polisväsendet, förberetts där tjänstemännens egenhändigt påhittade krav på bland annat aktivitet kodifieras trots att de går stick i stäv med övrig lagstiftning samt uppfattningen i riksdag och regering. Därefter lär målet vara att konfiskera livstidslicenser och ersätta dem med femåriga.

Det har länge varit uppenbart att Polisen inte klarar av licenshanteringen i enlighet med lagar och regler. Om inget görs skyndsamt bör myndigheten skiljas från det uppdraget för såväl sin egen som skyttars och jägares skull. Alternativet är att Polisen inte längre förtjänar allmänhetens förtroende och det är sällsynt allvarligt.