2016-03-07 06:00

2016-03-07 06:00

Politiskt korrekt intolerans

Varning! Den här textens innehåll kan av somliga uppfattas stötande. Läsare känsliga för mild ironi, en vittomfattande yttrandefrihet och kritik mot identitetspolitiskt trams uppmanas sluta läsa nu. De läsare som trots varningen väljer att läsa vidare får skylla sig själva.

Få har väl undgått de bisarra krav studenter börjat ställa på att deras läroböcker skall märkas med varningstexter, så kallade trigger warnings, så att studenter kan undvika kurslitteratur som de kan uppfatta stötande. Tanken är att om man exempelvis blivit utsatt för våldtäkt skall kunna undvika att ”trigga” minnen från övergreppet genom att läsa om liknande händelser.

Som många andra dumheter kommer kraven på trigger warnings från Amerika. Där politiskt korrekta studenter ställer allt mer högljudda krav på att universiteten skall vara trygga zoner eller ”safe spaces”, där studenterna anser sig ha rätten att inte uppröras. Detta får minst sagt absurda uttryck. Jeannie Suk, juridikprofessor på Harvard, har vittnat om svårigheten att undervisa om sexualbrott, som är hennes område, när studenter inte vill utsätta sig för obehaget att läsa domar i våldtäktsmål.

Man kan fråga sig varför man skall utbilda jurister som inte verkar ha någon lust att lämna sin egen trygga zon på ett elituniversitet för att konfronteras med den otäcka verkligheten. Varför kan man inte anta att alla som läser på ett universitet är vuxna nog att konfronteras med sådant de tycker är obehagligt? Om man accepterar grundidén att universiteten skall vara en trygg zon där ingen skall behöva uppröras så rör man sig snabbt utför ett sluttande plan. Att utsättas för andras idéer som motsäger studentens egna är potentiellt kränkande. Och vem skall behöva bli kränkt i sin trygga zon?

Namnkunniga amerikanska komiker säger sig inte längre kunna uppträda inom universitetsområden utan att mötas av protester av studenter som själva känner sig kränkta, eller är kränkta å andras vägnar, av något komikern skämtat om. Det är som Fritiof Nilsson Piraten sa: ”Man kan inte säga något om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad”. Har man som inbjuden talar eller deltagare i en debatt en åsikt som inte ryms inom rådande åsiktskorridor riskerar man att mötas av protesterande studenter. Lärosäten som befolkas av lättkränkta ”barn” motsvarar knappast det gamla idealet om universitetet som en plats för en levande diskussion och fritt meningsutbyte.

I förlängningen hotar denna intolerans yttrandefriheten, som faktiskt är en av våra mest fundamentala rättigheter. Gränsen för vad som får sägas flyttas sakta men säkert inom vår egocentriska kränkthetskultur, där man tar sig själv och sina egna upplevelser på ett enormt stort allvar. Om inget får ge obehag eller tangera gränsen för det som anses passande får vi ett outhärdligt intellektuellt samhällsklimat där ingen vågar ta ut svängarna, ens på skoj.

I ett sådant samhälle blir det naturligt för föräldrarna till ett barn med mardrömmar att anmäla barnets förskola som visat en barnfilm om Alfons Åberg (Alfons och odjuret) till Skolinspektionen. Det minsta man kan begära av ett tryggt samhälle är väl att förskolan visar samma omsorg om sina förskolebarn som universiteten förväntas visa sina universitetsbarn och utfärdar tydliga trigger warnings, så att ingen känner sig kränkt eller får sin nattsömn störd.

Få har väl undgått de bisarra krav studenter börjat ställa på att deras läroböcker skall märkas med varningstexter, så kallade trigger warnings, så att studenter kan undvika kurslitteratur som de kan uppfatta stötande. Tanken är att om man exempelvis blivit utsatt för våldtäkt skall kunna undvika att ”trigga” minnen från övergreppet genom att läsa om liknande händelser.

Som många andra dumheter kommer kraven på trigger warnings från Amerika. Där politiskt korrekta studenter ställer allt mer högljudda krav på att universiteten skall vara trygga zoner eller ”safe spaces”, där studenterna anser sig ha rätten att inte uppröras. Detta får minst sagt absurda uttryck. Jeannie Suk, juridikprofessor på Harvard, har vittnat om svårigheten att undervisa om sexualbrott, som är hennes område, när studenter inte vill utsätta sig för obehaget att läsa domar i våldtäktsmål.

Man kan fråga sig varför man skall utbilda jurister som inte verkar ha någon lust att lämna sin egen trygga zon på ett elituniversitet för att konfronteras med den otäcka verkligheten. Varför kan man inte anta att alla som läser på ett universitet är vuxna nog att konfronteras med sådant de tycker är obehagligt? Om man accepterar grundidén att universiteten skall vara en trygg zon där ingen skall behöva uppröras så rör man sig snabbt utför ett sluttande plan. Att utsättas för andras idéer som motsäger studentens egna är potentiellt kränkande. Och vem skall behöva bli kränkt i sin trygga zon?

Namnkunniga amerikanska komiker säger sig inte längre kunna uppträda inom universitetsområden utan att mötas av protester av studenter som själva känner sig kränkta, eller är kränkta å andras vägnar, av något komikern skämtat om. Det är som Fritiof Nilsson Piraten sa: ”Man kan inte säga något om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad”. Har man som inbjuden talar eller deltagare i en debatt en åsikt som inte ryms inom rådande åsiktskorridor riskerar man att mötas av protesterande studenter. Lärosäten som befolkas av lättkränkta ”barn” motsvarar knappast det gamla idealet om universitetet som en plats för en levande diskussion och fritt meningsutbyte.

I förlängningen hotar denna intolerans yttrandefriheten, som faktiskt är en av våra mest fundamentala rättigheter. Gränsen för vad som får sägas flyttas sakta men säkert inom vår egocentriska kränkthetskultur, där man tar sig själv och sina egna upplevelser på ett enormt stort allvar. Om inget får ge obehag eller tangera gränsen för det som anses passande får vi ett outhärdligt intellektuellt samhällsklimat där ingen vågar ta ut svängarna, ens på skoj.

I ett sådant samhälle blir det naturligt för föräldrarna till ett barn med mardrömmar att anmäla barnets förskola som visat en barnfilm om Alfons Åberg (Alfons och odjuret) till Skolinspektionen. Det minsta man kan begära av ett tryggt samhälle är väl att förskolan visar samma omsorg om sina förskolebarn som universiteten förväntas visa sina universitetsbarn och utfärdar tydliga trigger warnings, så att ingen känner sig kränkt eller får sin nattsömn störd.