2016-03-04 06:01

2016-03-04 06:01

Utflyttning är ingen mirakelkur

LEDARE

Regeringen vill utreda möjligheterna att än en gång flytta ut olika myndigheter från Stockholmsområdet och ut i landet. Det har prövats förr, med högst varierande resultat. Ibland har det gått hyfsat bra, medan det i andra fall varit snudd på katastrofalt. Det beror helt enkelt på vilken verksamhet och vilka rekryteringsbehov som föreligger. Det går inte att göra något generellt omdöme.

Konsumentverkets utlokalisering till Karlstad brukar lyftas fram som lyckosam, men då glöms det bort att det tog fler år innan de hade lyckats göra sig hemmastadda. Hela arbetsstyrkan slutade och man fick rekrytera på nytt, vilket gjorde att den egentliga verksamheten blev lidande under denna tid. Att det fungerar nu och att det betytt en del för arbetsmarknaden i Karlstad är en annan, och senare, sak. Just denna övergångsperiod kan vara oerhört skadlig, lite beroende på vad myndigheten sysslar med.

En del utlokaliseringar har varit rena katastrofer, där Riksantikvarieämbetet till Visby är det bästa (eller värsta) exemplet. Vissa myndigheter kräver helt enkelt en närvaro där det bedrivs verksamhet som har med deras uppdrag att göra. Det numera nedlagda biståndsgranskningsorganet Sadev passade därför inte i Karlstad. Därmed inte sagt att myndigheterna måste befinna sig på dyra adresser i Stockholms innerstad. Många av dem kunde med fördel placeras i förortsområden. Alliansregeringen planerade att flytta diskrimineringsombudsmannen (DO) till Rinkeby men de planerna ligger nu på is. Men visst finns det kompetens också ute i landet, dock inte alltid just den som vissa myndigheter kräver.

Utflyttningar har sällan varit någon mirakelkur för att stävja avfolkningen på landsorten. Urbaniseringen lär fortgå ändå och dess drivkrafter är betydligt större än att de avhjälps av att ett statligt verk lokaliseras i Norrlands inland. Vad statsmakterna borde fundera på är dock att de inte i onödan spär på denna utveckling. För några decennier sedan var ju den så kallade flyttlasspolitiken en medveten strävan från staten. Den solidariska lönepolitiken slog också ut många arbeten i landsbygden.

Att i efterhand flytta ut diverse statliga myndigheter har i det perspektivet mest varit plåster på såren. Vill man verkligen hjälpa så måste man se över skatter, lagar och regler som försvårar för landsbygden, liksom att förbättra kommunikationerna (vägar, järnvägar, bredband). Där går det att göra skillnad på riktigt snarare än med symbolisk kompensationspolitik, som just utflyttning av myndigheter men också saker som regionala investeringsfonder och tillväxtprogram.

Viktigare för landsorten än att flytta hela myndigheter är snarare att olika myndigheters regionala kontor inte försvinner. Aviserade nedläggningar av Skatteverkets och Arbetsförmedlingens lokalkontor har stött på protester. Det är där den lokala närvaron behövs för att kunna serva medborgarna på bästa sätt, och det är det som regeringen istället borde lägga energi på.

Konsumentverkets utlokalisering till Karlstad brukar lyftas fram som lyckosam, men då glöms det bort att det tog fler år innan de hade lyckats göra sig hemmastadda. Hela arbetsstyrkan slutade och man fick rekrytera på nytt, vilket gjorde att den egentliga verksamheten blev lidande under denna tid. Att det fungerar nu och att det betytt en del för arbetsmarknaden i Karlstad är en annan, och senare, sak. Just denna övergångsperiod kan vara oerhört skadlig, lite beroende på vad myndigheten sysslar med.

En del utlokaliseringar har varit rena katastrofer, där Riksantikvarieämbetet till Visby är det bästa (eller värsta) exemplet. Vissa myndigheter kräver helt enkelt en närvaro där det bedrivs verksamhet som har med deras uppdrag att göra. Det numera nedlagda biståndsgranskningsorganet Sadev passade därför inte i Karlstad. Därmed inte sagt att myndigheterna måste befinna sig på dyra adresser i Stockholms innerstad. Många av dem kunde med fördel placeras i förortsområden. Alliansregeringen planerade att flytta diskrimineringsombudsmannen (DO) till Rinkeby men de planerna ligger nu på is. Men visst finns det kompetens också ute i landet, dock inte alltid just den som vissa myndigheter kräver.

Utflyttningar har sällan varit någon mirakelkur för att stävja avfolkningen på landsorten. Urbaniseringen lär fortgå ändå och dess drivkrafter är betydligt större än att de avhjälps av att ett statligt verk lokaliseras i Norrlands inland. Vad statsmakterna borde fundera på är dock att de inte i onödan spär på denna utveckling. För några decennier sedan var ju den så kallade flyttlasspolitiken en medveten strävan från staten. Den solidariska lönepolitiken slog också ut många arbeten i landsbygden.

Att i efterhand flytta ut diverse statliga myndigheter har i det perspektivet mest varit plåster på såren. Vill man verkligen hjälpa så måste man se över skatter, lagar och regler som försvårar för landsbygden, liksom att förbättra kommunikationerna (vägar, järnvägar, bredband). Där går det att göra skillnad på riktigt snarare än med symbolisk kompensationspolitik, som just utflyttning av myndigheter men också saker som regionala investeringsfonder och tillväxtprogram.

Viktigare för landsorten än att flytta hela myndigheter är snarare att olika myndigheters regionala kontor inte försvinner. Aviserade nedläggningar av Skatteverkets och Arbetsförmedlingens lokalkontor har stött på protester. Det är där den lokala närvaron behövs för att kunna serva medborgarna på bästa sätt, och det är det som regeringen istället borde lägga energi på.