2016-03-03 06:00

2016-03-03 06:00

Upp till kamp!

LEDARE

Plågade av usla opinionssiffror och ett gnisslande rödgrönt samarbete blåser statsminister Stefan Löfven och Socialdemokraterna till strid mot Alliansen och för ”den svenska modellen”. En närmast desperat strategi som också är dömd att misslyckas.

Det märks att regeringen och Socialdemokraterna känner sig hårt trängda nu. Med väljarsympatier nere på Juholtnivåer och med Moderaterna som det största partiet är det begripligt att de försöker återta initiativet. Problemet är att de valt att söka strid om en något diffus fråga som inte lär engagera fler än de närmast sörjande, samt att de söker konflikt med de partier de kanske i närtid måste försöka samarbeta med om nu den nuvarande regeringskoalitionen skulle spricka.

Det var under ett besök på äldreboende i Rågsved i måndags som statsministern och partiordföranden Stefan Löfven (S) sparkade i gång kampanjen. Nu skall alla partiföreträdare på alla nivåer under resten av mandatperioden gå upp till kamp för ”den svenska samhällsmodellen” och mot de borgerliga allianspartierna. Retoriken kändes rätt nattstånden, som om någon partistrateg tittat för länge i något gammalt dammigt kampanjarkiv från 1980-talet. Enligt uppgifter till Aftonbladet skall flera pr-byråer ha kontaktas för kampanjer för mångmiljonbelopp. ”Det här blir det största politiska projektet, den röda tråden”, säger en källa till tidningen.

Nå, nu får S gärna slösa bort hur mycket egna pengar som helst, även om partiapparaten delvis försörjs av LO-fackens medlemmar. Men att tro att det skall kunna lyfta partiet är verklighetsfrånvänt. För det väljarna med all önskvärd tydlighet visat är att de inte är särskilt intresserade av socialdemokratiska visioner, eller i det här fallet snarare socialdemokratiska tillbakablickar. Den allt överskuggande frågan just nu är migrationspolitiken, och dess ständige följeslagare integrationen. Och det är frågor som S inte har några vidare svar på, därav önskan från partiledningen att flytta fokus.

Emellertid kommer dessa brinnande frågor inte att försvinna i brådrasket bara för att man önskar sig det på Sveavägen 68. Väljarna kräver svar av politikerna och säga vad man vill om en del utspel och förslag som kommit från andra håll den senaste tiden, men de har i alla fall försökt dryfta problematiken. S har förvisso insett att tillströmningen av asylsökande måste stävjas, men man har gjort det senfärdigt, mållöst och utan entusiasm, hämmande som de är av regeringssamarbetet med Miljöpartiet.

Dessutom är ”den svenska modellen” inte hotad, vad man nu menar med begreppet. Ursprungligen handlade det om att det är parterna på arbetsmarknaden som genom avtal bestämmer om löner och anställningsvillkor, och veterligen har ingen allianspolitiker förespråkat ett avskaffande av det. Det enda som sagts är en önskan om att parterna kunde komma fram till avtal om lägre ingångslöner för enkla jobb, och en del har visserligen hotat med lagstiftning (som aldrig kommer att bli aktuellt) men inte ens det skulle ändra på fundamenten i denna arbetsmarknadsmodell. Sedan brukar S lägga till en hel del annat i begreppet – som den generella välfärdsstaten och jämställdhet – men inte heller där föreligger det något hot från något alliansparti. Så vad är det för väderkvarnar Don Löfven tänker slåss emot?

Det märks att regeringen och Socialdemokraterna känner sig hårt trängda nu. Med väljarsympatier nere på Juholtnivåer och med Moderaterna som det största partiet är det begripligt att de försöker återta initiativet. Problemet är att de valt att söka strid om en något diffus fråga som inte lär engagera fler än de närmast sörjande, samt att de söker konflikt med de partier de kanske i närtid måste försöka samarbeta med om nu den nuvarande regeringskoalitionen skulle spricka.

Det var under ett besök på äldreboende i Rågsved i måndags som statsministern och partiordföranden Stefan Löfven (S) sparkade i gång kampanjen. Nu skall alla partiföreträdare på alla nivåer under resten av mandatperioden gå upp till kamp för ”den svenska samhällsmodellen” och mot de borgerliga allianspartierna. Retoriken kändes rätt nattstånden, som om någon partistrateg tittat för länge i något gammalt dammigt kampanjarkiv från 1980-talet. Enligt uppgifter till Aftonbladet skall flera pr-byråer ha kontaktas för kampanjer för mångmiljonbelopp. ”Det här blir det största politiska projektet, den röda tråden”, säger en källa till tidningen.

Nå, nu får S gärna slösa bort hur mycket egna pengar som helst, även om partiapparaten delvis försörjs av LO-fackens medlemmar. Men att tro att det skall kunna lyfta partiet är verklighetsfrånvänt. För det väljarna med all önskvärd tydlighet visat är att de inte är särskilt intresserade av socialdemokratiska visioner, eller i det här fallet snarare socialdemokratiska tillbakablickar. Den allt överskuggande frågan just nu är migrationspolitiken, och dess ständige följeslagare integrationen. Och det är frågor som S inte har några vidare svar på, därav önskan från partiledningen att flytta fokus.

Emellertid kommer dessa brinnande frågor inte att försvinna i brådrasket bara för att man önskar sig det på Sveavägen 68. Väljarna kräver svar av politikerna och säga vad man vill om en del utspel och förslag som kommit från andra håll den senaste tiden, men de har i alla fall försökt dryfta problematiken. S har förvisso insett att tillströmningen av asylsökande måste stävjas, men man har gjort det senfärdigt, mållöst och utan entusiasm, hämmande som de är av regeringssamarbetet med Miljöpartiet.

Dessutom är ”den svenska modellen” inte hotad, vad man nu menar med begreppet. Ursprungligen handlade det om att det är parterna på arbetsmarknaden som genom avtal bestämmer om löner och anställningsvillkor, och veterligen har ingen allianspolitiker förespråkat ett avskaffande av det. Det enda som sagts är en önskan om att parterna kunde komma fram till avtal om lägre ingångslöner för enkla jobb, och en del har visserligen hotat med lagstiftning (som aldrig kommer att bli aktuellt) men inte ens det skulle ändra på fundamenten i denna arbetsmarknadsmodell. Sedan brukar S lägga till en hel del annat i begreppet – som den generella välfärdsstaten och jämställdhet – men inte heller där föreligger det något hot från något alliansparti. Så vad är det för väderkvarnar Don Löfven tänker slåss emot?