2016-02-24 06:00

2016-02-24 06:00

Gnissel hos de rödgröna

Det kärvar ordentligt i det rödgröna samarbetet, både inom regeringen och mellan regeringen och Vänsterpartiet. Chansen att det till slut spricker får bedömas som hyfsat goda. Samtidigt har vi en opposition som tydligt signalerar att den egentligen inte är intresserad av att ta över.

Ställda inför verklighetens krav fick Miljöpartiet i regeringen piskas till en åtstramning av migrationspolitiken. Fast ju närmare vi kommer våren desto fler undrar om det är tillräckligt för att stoppa strömmarna av nya asylsökande. Ledande miljöpartister, med själva språkröret och skolministern Gustav Fridolin i spetsen har mer eller mindre gjort klart att partiet gått ”hit men inte längre”. Samtidigt diskuteras det internt i regeringen om eventuella nya åtgärder – skärpningar som kan få till följd att MP lämnar regeringen.

Men det är inte det enda området där ledande miljöpartister fronderar mot den egna regeringen. I måndags skrev ett antal tunga riksdagsledamöter, bland dem förre Europaparlamentarikern Carl Schlyter och den utrikespolitiske talespersonen Valter Mutt, med två före detta språkrör, bland dem Per Gahrton, på Aftonbladets debattsida. Där krävde de att Sveriges värdlandsavtal med Nato, som nu ligger på riksdagens bord, stoppas om det inte radikalt görs om. Något som går på tvärs mot regeringen Löfvens politik och uttalade vilja.

Gissningsvis är det många inom MP som motsätter sig detta avtal (och Nato i allmänhet) vilket skapar osäkerhet om regeringens säkerhetspolitiska linje, och detta i en situation med ett allt mer aggressivt Ryssland som försöker destabilisera vårt närområde. Miljöpartisternas utspel går därför den ryske presidenten Putins ärenden. Värdlandsavtalet med Nato är helt nödvändigt för att Sverige skall kunna ge och ta emot militär hjälp från våra grannar i enlighet med vår solidaritetsförklaring. Det skapar stabilitet och förutsägbarhet. Debattartikeln är en orgie i myter om Nato och vårt samarbete, för faktum är att avtalet helt bygger på frivillighet och att verksamhet på svenskt territorium måste godkännas av oss själva.

Skulle en stor del av MP-ledamöterna rösta emot avtalet så är det en allvarlig knäck för förtroendet för Löfvens koalitionsregering. Det borde innebära att den inte kan ha kvar MP, så kanske det blir Nato-avtalet som sänker regeringssamarbetet och inte asylpolitiken? Eller kanske båda?

Regeringen och Socialdemokraterna har också problem med samarbetspartnern Vänsterpartiet. Därifrån hörs allt mer kritik mot det budgetsamarbete som finns mellan dem. Före valet sade partiledaren Jonas Sjöstedt att de antingen skulle ingå i regeringen eller vara i opposition. Istället fick de bli stödparti, och det ger inte tillräcklig utdelning tycker nu många vänsterpartister som månne tittar avundsjukt på framgångarna för vänsterpopulistiska partier som Syriza i Grekland och Podemos i Spanien. I går kom de i alla fall med ett krav på 10 miljarder kronor till kommunerna inför budgetförhandlingarna.

Men om V skulle lämna samarbetet så upphör också formellt ”den största konstellationen” i riksdagen att finnas till, något som Moderaterna ställt som villkor för att tolerera Löfven som statsminister (även om det innebär ännu mer vänsterpolitik). Då borde det bli regeringskris och kanske till och med regeringsskifte. Hittills har dock M och alliansen fegat ur när det gäller att axla regeringsansvaret.

Ställda inför verklighetens krav fick Miljöpartiet i regeringen piskas till en åtstramning av migrationspolitiken. Fast ju närmare vi kommer våren desto fler undrar om det är tillräckligt för att stoppa strömmarna av nya asylsökande. Ledande miljöpartister, med själva språkröret och skolministern Gustav Fridolin i spetsen har mer eller mindre gjort klart att partiet gått ”hit men inte längre”. Samtidigt diskuteras det internt i regeringen om eventuella nya åtgärder – skärpningar som kan få till följd att MP lämnar regeringen.

Men det är inte det enda området där ledande miljöpartister fronderar mot den egna regeringen. I måndags skrev ett antal tunga riksdagsledamöter, bland dem förre Europaparlamentarikern Carl Schlyter och den utrikespolitiske talespersonen Valter Mutt, med två före detta språkrör, bland dem Per Gahrton, på Aftonbladets debattsida. Där krävde de att Sveriges värdlandsavtal med Nato, som nu ligger på riksdagens bord, stoppas om det inte radikalt görs om. Något som går på tvärs mot regeringen Löfvens politik och uttalade vilja.

Gissningsvis är det många inom MP som motsätter sig detta avtal (och Nato i allmänhet) vilket skapar osäkerhet om regeringens säkerhetspolitiska linje, och detta i en situation med ett allt mer aggressivt Ryssland som försöker destabilisera vårt närområde. Miljöpartisternas utspel går därför den ryske presidenten Putins ärenden. Värdlandsavtalet med Nato är helt nödvändigt för att Sverige skall kunna ge och ta emot militär hjälp från våra grannar i enlighet med vår solidaritetsförklaring. Det skapar stabilitet och förutsägbarhet. Debattartikeln är en orgie i myter om Nato och vårt samarbete, för faktum är att avtalet helt bygger på frivillighet och att verksamhet på svenskt territorium måste godkännas av oss själva.

Skulle en stor del av MP-ledamöterna rösta emot avtalet så är det en allvarlig knäck för förtroendet för Löfvens koalitionsregering. Det borde innebära att den inte kan ha kvar MP, så kanske det blir Nato-avtalet som sänker regeringssamarbetet och inte asylpolitiken? Eller kanske båda?

Regeringen och Socialdemokraterna har också problem med samarbetspartnern Vänsterpartiet. Därifrån hörs allt mer kritik mot det budgetsamarbete som finns mellan dem. Före valet sade partiledaren Jonas Sjöstedt att de antingen skulle ingå i regeringen eller vara i opposition. Istället fick de bli stödparti, och det ger inte tillräcklig utdelning tycker nu många vänsterpartister som månne tittar avundsjukt på framgångarna för vänsterpopulistiska partier som Syriza i Grekland och Podemos i Spanien. I går kom de i alla fall med ett krav på 10 miljarder kronor till kommunerna inför budgetförhandlingarna.

Men om V skulle lämna samarbetet så upphör också formellt ”den största konstellationen” i riksdagen att finnas till, något som Moderaterna ställt som villkor för att tolerera Löfven som statsminister (även om det innebär ännu mer vänsterpolitik). Då borde det bli regeringskris och kanske till och med regeringsskifte. Hittills har dock M och alliansen fegat ur när det gäller att axla regeringsansvaret.