2016-02-23 06:01

2016-02-23 17:02

Storbritannien i EU viktigt

Utan Storbritannien i EU skulle vi i Sverige förlora en av våra bästa allierade i kampen mot ökad överstatlighet inom Unionen. Ett EU utan Storbritannien skulle också försvaga Unionen och hela Europas ställning i världen. Därför var det bra att det till sist blev en överenskommelse som förhoppningsvis gör att britterna röstar ja till att stanna kvar.

Det var först sent på fredagskvällen, efter maratonförhandlingar, som Storbritanniens premiärminister David Cameron och företrädare för EU:s ministerråd kunde gå ut och meddela att det nått en överenskommelse. Cameron kunde därför inför sin hemmapublik spela hjälten som in i det sista kämpat för britternas intressen gentemot eurokraterna i Bryssel. Fast i mångt och mycket var det ett spel för gallerierna. Någon fundamental förändring i förhållandet mellan det Förenade Kungariket och Europeiska Unionen är det inte tal om.

Symptomatiskt kom det att på upploppet mest att handla om en ”nödbroms” när det gäller bidrag till andra EU-medborgare som arbetar i Storbritannien, samt indexerade barnbidrag samma kategori. Alltså rena detaljfrågor som inte berör så särskilt många. Viktigare var dock att britterna fick rätt förhandla om nya lagar inom euro-området (som de ju likt Sverige står utanför) som kan påverka hela den inre marknaden.

Av mer symbolisk art är att Storbritannien nu i EU-fördraget får inskrivet ett undantag från tanken om en ”ever closer union”, en ”allt närmare förening” mellan EU:s medlemsländer. ”Vi kommer aldrig att vara med i en EU-superstat”, som Cameron sade vid en efterföljande presskonferens. Och det är förvisso något man kan sympatisera med, men som i en union med 28 disparata medlemmar tack och lov inte är så sannolikt ändå, vad det än står i fördraget. Men icke desto mindre viktigt för att blidka de euroskeptiska britterna.

Det är därför som det är så viktigt för länder som Sverige, som inte heller vill se en utveckling mot att alltför mycket makt förskjuts till Bryssel, att Storbritannien är kvar i EU. Därför får vi ändå hoppas av överenskommelsen kommer att vara tillräcklig för att få en majoritet av britterna att rösta ja till att vara kvar i EU vid den folkomröstning som Cameron redan utlyst till den 23 juni senare i år. Ett brittiskt utträde – Brexit – vore en stor olycka.

Cameron har satsat allt på detta kort för att en gång för alla göra slut på den surdeg som EU-skepticismen (som ibland glider över i ren fientlighet) utgör i Storbritannien. Splittringen är dock så stor att han inte ens kan bakbinda sina egna regeringsledamöter, vilket fått till följd att bland annat den tunge justitieministern Michael Gove deklarerat att han kommer att kampanja för ett nej. Även Londons populäre och färgstarke borgmästare Boris Johnson, en stark kandidat att efterträda Cameron, säger nej. Det gör det än svårare för Cameron. Och i sammanvägda mätningar opinionsväger det i dag jämnt mellan ja- och nejsidan.

Risken är att många inte anser att eftergifterna från EU var tillräckliga och därmed röstar nej. Egentligen har de rätt. EU missade chansen att på ett djupare plan diskutera vad Unionen är till för, hur den skall se ut och vad den skall syssla med i framtiden. Istället blev det än en gång en uppvisning i hur man handskas med trilskande britter. Detta kan ta en ända med förskräckelse om det värsta inträffar den 23 juni.

Det var först sent på fredagskvällen, efter maratonförhandlingar, som Storbritanniens premiärminister David Cameron och företrädare för EU:s ministerråd kunde gå ut och meddela att det nått en överenskommelse. Cameron kunde därför inför sin hemmapublik spela hjälten som in i det sista kämpat för britternas intressen gentemot eurokraterna i Bryssel. Fast i mångt och mycket var det ett spel för gallerierna. Någon fundamental förändring i förhållandet mellan det Förenade Kungariket och Europeiska Unionen är det inte tal om.

Symptomatiskt kom det att på upploppet mest att handla om en ”nödbroms” när det gäller bidrag till andra EU-medborgare som arbetar i Storbritannien, samt indexerade barnbidrag samma kategori. Alltså rena detaljfrågor som inte berör så särskilt många. Viktigare var dock att britterna fick rätt förhandla om nya lagar inom euro-området (som de ju likt Sverige står utanför) som kan påverka hela den inre marknaden.

Av mer symbolisk art är att Storbritannien nu i EU-fördraget får inskrivet ett undantag från tanken om en ”ever closer union”, en ”allt närmare förening” mellan EU:s medlemsländer. ”Vi kommer aldrig att vara med i en EU-superstat”, som Cameron sade vid en efterföljande presskonferens. Och det är förvisso något man kan sympatisera med, men som i en union med 28 disparata medlemmar tack och lov inte är så sannolikt ändå, vad det än står i fördraget. Men icke desto mindre viktigt för att blidka de euroskeptiska britterna.

Det är därför som det är så viktigt för länder som Sverige, som inte heller vill se en utveckling mot att alltför mycket makt förskjuts till Bryssel, att Storbritannien är kvar i EU. Därför får vi ändå hoppas av överenskommelsen kommer att vara tillräcklig för att få en majoritet av britterna att rösta ja till att vara kvar i EU vid den folkomröstning som Cameron redan utlyst till den 23 juni senare i år. Ett brittiskt utträde – Brexit – vore en stor olycka.

Cameron har satsat allt på detta kort för att en gång för alla göra slut på den surdeg som EU-skepticismen (som ibland glider över i ren fientlighet) utgör i Storbritannien. Splittringen är dock så stor att han inte ens kan bakbinda sina egna regeringsledamöter, vilket fått till följd att bland annat den tunge justitieministern Michael Gove deklarerat att han kommer att kampanja för ett nej. Även Londons populäre och färgstarke borgmästare Boris Johnson, en stark kandidat att efterträda Cameron, säger nej. Det gör det än svårare för Cameron. Och i sammanvägda mätningar opinionsväger det i dag jämnt mellan ja- och nejsidan.

Risken är att många inte anser att eftergifterna från EU var tillräckliga och därmed röstar nej. Egentligen har de rätt. EU missade chansen att på ett djupare plan diskutera vad Unionen är till för, hur den skall se ut och vad den skall syssla med i framtiden. Istället blev det än en gång en uppvisning i hur man handskas med trilskande britter. Detta kan ta en ända med förskräckelse om det värsta inträffar den 23 juni.

null
null
null