2016-02-17 06:00

2016-02-17 06:00

Missbruk av KU

Riksdagens konstitutionsutskott (KU) är bland annat satt att granska regeringen, men för att dess arbete skall uppfattas som seriöst krävs det att riksdagsledamöterna inte okynnesanmäler i tid och otid.

Periodvis har KU:s arbete politiserats på det sättet och respekten för granskningsorganet har då sjunkit. Förra året var något av ett positivt trendbrott då utskottet i full enighet över partigränserna lyckades med konststycket att pricka den rödgröna regeringen på nio punkter. Det vägde tungt att även socialdemokrater och miljöpartister inte ansåg att den egna regeringen klarat av att sköta sitt arbete.

Dessa framgångar håller nu det största oppositionspartiet Moderaterna på att spoliera. Enligt en sammanställning som Dagens Nyheter gjort så lämnade moderata riksdagsledamöter in hela 30 anmälningar till KU det senaste året – dubbelt så många som året innan. Detta ingår i en medveten strategi från partiledningen för att göra livet så surt som möjligt för regeringen. De har tidigare också flaggat för att de kan komma att rikta misstroendevotum mot enskilda statsråd.

Hur oseriöst det hela är illustreras kanske bäst av den KU-anmälan som M riktat mot statsminister Stefan Löfven (S) för hanteringen av asylkrisen, där regeringen förvisso var senfärdig, osynlig och passiv. Men det är knappast en fråga för KU. M har en mängd andra plattformar – interpellationsdebatter, tal, debattartiklar – för att föra ut den kritiken. Granskning av bristande krishantering görs bättre av andra organ. Gruppledaren Tomas Eneroth (S) säger att ”det andas desperation”, en kritik som till stor del dock förtas över att hans riksdagskollega Hans Hoff (S) svarat med motsvarande anmälning mot den förra Reinfeldtregeringen.

Sanningen är att både alliansregeringen och den rödgröna regeringen har stor skuld till uppkomsten av asylkrisen, framför allt på grund av att båda anammade Miljöpartiets orealistiska migrationspolitik. Men KU är inte platsen att ventilera dessa misslyckanden från bägge sidor.

Varför gör då Moderaterna på detta viset? Den största anledningen är att den känner av det inre trycket på att agera kraftfullt mot regeringen. Detta tryck har också ökat i takt med framgångarna i väljaropinionen, där man i många mätningar både är större än Socialdemokraterna och dessutom tagit tillbaka röster som tidigare gått till Sverigedemokraterna. Men eftersom man inte är beredda att löpa linan ut och fälla regeringen så står man inför ett dilemma. För att visa handlingskraft så riktar man KU-anmälningar men driver också igenom tillkännagivanden i riksdagen. Med andra ord så fortsätter man att agera som man gjorde när den famösa decemberöverenskommelsen gällde.

Det här håller inte. Frustrationen hos de egna sympatisörerna lär snarare komma att växa och när inget verkligt händer så ökar risken för att demoralisering i partileden och bland väljare. Prickas flera statsråd så måste man också vara beredda att ta konsekvenserna och rikta misstroende mot dem, kanske mot hela regeringen. Men hittills har partiledningen inte visat att den är beredd att gå så långt – för de vill ju egentligen inte regera!

Periodvis har KU:s arbete politiserats på det sättet och respekten för granskningsorganet har då sjunkit. Förra året var något av ett positivt trendbrott då utskottet i full enighet över partigränserna lyckades med konststycket att pricka den rödgröna regeringen på nio punkter. Det vägde tungt att även socialdemokrater och miljöpartister inte ansåg att den egna regeringen klarat av att sköta sitt arbete.

Dessa framgångar håller nu det största oppositionspartiet Moderaterna på att spoliera. Enligt en sammanställning som Dagens Nyheter gjort så lämnade moderata riksdagsledamöter in hela 30 anmälningar till KU det senaste året – dubbelt så många som året innan. Detta ingår i en medveten strategi från partiledningen för att göra livet så surt som möjligt för regeringen. De har tidigare också flaggat för att de kan komma att rikta misstroendevotum mot enskilda statsråd.

Hur oseriöst det hela är illustreras kanske bäst av den KU-anmälan som M riktat mot statsminister Stefan Löfven (S) för hanteringen av asylkrisen, där regeringen förvisso var senfärdig, osynlig och passiv. Men det är knappast en fråga för KU. M har en mängd andra plattformar – interpellationsdebatter, tal, debattartiklar – för att föra ut den kritiken. Granskning av bristande krishantering görs bättre av andra organ. Gruppledaren Tomas Eneroth (S) säger att ”det andas desperation”, en kritik som till stor del dock förtas över att hans riksdagskollega Hans Hoff (S) svarat med motsvarande anmälning mot den förra Reinfeldtregeringen.

Sanningen är att både alliansregeringen och den rödgröna regeringen har stor skuld till uppkomsten av asylkrisen, framför allt på grund av att båda anammade Miljöpartiets orealistiska migrationspolitik. Men KU är inte platsen att ventilera dessa misslyckanden från bägge sidor.

Varför gör då Moderaterna på detta viset? Den största anledningen är att den känner av det inre trycket på att agera kraftfullt mot regeringen. Detta tryck har också ökat i takt med framgångarna i väljaropinionen, där man i många mätningar både är större än Socialdemokraterna och dessutom tagit tillbaka röster som tidigare gått till Sverigedemokraterna. Men eftersom man inte är beredda att löpa linan ut och fälla regeringen så står man inför ett dilemma. För att visa handlingskraft så riktar man KU-anmälningar men driver också igenom tillkännagivanden i riksdagen. Med andra ord så fortsätter man att agera som man gjorde när den famösa decemberöverenskommelsen gällde.

Det här håller inte. Frustrationen hos de egna sympatisörerna lär snarare komma att växa och när inget verkligt händer så ökar risken för att demoralisering i partileden och bland väljare. Prickas flera statsråd så måste man också vara beredda att ta konsekvenserna och rikta misstroende mot dem, kanske mot hela regeringen. Men hittills har partiledningen inte visat att den är beredd att gå så långt – för de vill ju egentligen inte regera!