2016-02-16 06:01

2016-02-16 06:01

Nya ingångjobb behövs

Allt fler partier och experter sällar sig till kravet på lägre ingångslöner och enklare jobb på arbetsmarknaden. Men än så länge står fackföreningarna emot och säger tvärnej. Det är ingen konstruktiv hållning om vi skall kunna lösa framtidens stora integrationsutmaningar.

I går var det Arbetsmarknadsekonomiska rådets (AER) tur att presentera ett förslag om det som de kallar ingångsjobb med lägre lön för att unga och nyanlända lättare skall kunna få sina första jobb i Sverige. Det skulle sänka dagens lägstalöner med cirka 25 procent och gälla i tre år samtidigt som staten slopar arbetsgivaravgiften och inför ett extra jobbskatteavdrag så att det skall bli lättare att leva på den lägre lönen. Runt 15 000 kronor i månaden skulle det kunna bli frågan om.

AER är visserligen finansierat av organisationen Svenskt Näringsliv men är oberoende. Ordföranden är den inte helt obekante professorn i nationalekonomi Lars Calmfors, som tidigare var ordförande för expertmyndigheten Finanspolitiska rådet, vars nuvarande ordförande John Hassler tidigare också krävt lägre ingångslöner på arbetsmarknaden. Calmfors menar att dagens former av anställningsstöd, utbildningsinsatser och Rut-jobb inte räcker till för att få tillräckligt med lågutbildade och nyanlända i arbete.

Det tar ungefär sju år innan hälften av en grupp nyanlända invandrare har någon form av sysselsättning och det är statistik som kommer att bli ännu sämre de kommande åren i och med det senaste årets kraftiga tillströmning av asylsökande. Därför måste något göras nu för att sänka trösklarna, och förslagen om att möjliggöra fler enkla jobb för lägre lön är därför välkomna. Alla borgerliga partier utom (hittills) Moderaterna har också kommit med förslag i den riktningen. Kristdemokraterna kallar det introduktionsanställningar, Centern ingångsjobb och Liberalerna startjobb och de skiljer sig inte så mycket åt i detaljerna.

Tanken är först att låta arbetsmarknadens parter, gärna nu när avtalsrörelsen pågår, komma överens om denna nya sorts ingångsjobb. Men blir det inget resultat den vägen vill C och L försöka ta till lagstiftning. Och visst finns det en begriplig frustration över att facket bromsar och i praktiken omöjliggör tillskapandet av den här sortens anställningar, men lagstiftning vore att beträda farlig och för Sverige outforskad mark. Lars Calmfors avvisar också lagstiftningstanken med den helt korrekta iakttagelsen att det på lång sikt skulle innebära större frestelser för de politiska partierna att lova att höja de statligt fastlagda minimilönerna.

Sedan Saltsjöbadsavtalet slöts 1938 har löner och villkor på arbetsmarknaden varit en fråga för förhandlingar mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer. Så bör det också fortsätta att vara, men det kräver ett mått av flexibilitet och omtanke om helheten från parterna, och i den här frågan har vi inte sett prov på det från facket.

Deras halstarrighet är ett stort problem, och de drar sig inte ens för att slänga sig runt med invektiv i debatten. Bland annat har LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson talat om avtal ”baserade på etnicitet” och LO-tidningen Arbetet har skrivit om ”apartheidpolitik” och ”etniskt orena flyktingar”. Detta sedan Centern lade fram sina förslag i samband med kommundagarna i Karlstad nyligen. LO och facken tänker som ett skrå, enbart med ansvar för de som redan är inne i systemet (och är fackmedlemmar), inte de som står utanför men vill in. Det är hög tid att de tar sitt samhälleliga ansvar för en bättre fungerande integration.

I går var det Arbetsmarknadsekonomiska rådets (AER) tur att presentera ett förslag om det som de kallar ingångsjobb med lägre lön för att unga och nyanlända lättare skall kunna få sina första jobb i Sverige. Det skulle sänka dagens lägstalöner med cirka 25 procent och gälla i tre år samtidigt som staten slopar arbetsgivaravgiften och inför ett extra jobbskatteavdrag så att det skall bli lättare att leva på den lägre lönen. Runt 15 000 kronor i månaden skulle det kunna bli frågan om.

AER är visserligen finansierat av organisationen Svenskt Näringsliv men är oberoende. Ordföranden är den inte helt obekante professorn i nationalekonomi Lars Calmfors, som tidigare var ordförande för expertmyndigheten Finanspolitiska rådet, vars nuvarande ordförande John Hassler tidigare också krävt lägre ingångslöner på arbetsmarknaden. Calmfors menar att dagens former av anställningsstöd, utbildningsinsatser och Rut-jobb inte räcker till för att få tillräckligt med lågutbildade och nyanlända i arbete.

Det tar ungefär sju år innan hälften av en grupp nyanlända invandrare har någon form av sysselsättning och det är statistik som kommer att bli ännu sämre de kommande åren i och med det senaste årets kraftiga tillströmning av asylsökande. Därför måste något göras nu för att sänka trösklarna, och förslagen om att möjliggöra fler enkla jobb för lägre lön är därför välkomna. Alla borgerliga partier utom (hittills) Moderaterna har också kommit med förslag i den riktningen. Kristdemokraterna kallar det introduktionsanställningar, Centern ingångsjobb och Liberalerna startjobb och de skiljer sig inte så mycket åt i detaljerna.

Tanken är först att låta arbetsmarknadens parter, gärna nu när avtalsrörelsen pågår, komma överens om denna nya sorts ingångsjobb. Men blir det inget resultat den vägen vill C och L försöka ta till lagstiftning. Och visst finns det en begriplig frustration över att facket bromsar och i praktiken omöjliggör tillskapandet av den här sortens anställningar, men lagstiftning vore att beträda farlig och för Sverige outforskad mark. Lars Calmfors avvisar också lagstiftningstanken med den helt korrekta iakttagelsen att det på lång sikt skulle innebära större frestelser för de politiska partierna att lova att höja de statligt fastlagda minimilönerna.

Sedan Saltsjöbadsavtalet slöts 1938 har löner och villkor på arbetsmarknaden varit en fråga för förhandlingar mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer. Så bör det också fortsätta att vara, men det kräver ett mått av flexibilitet och omtanke om helheten från parterna, och i den här frågan har vi inte sett prov på det från facket.

Deras halstarrighet är ett stort problem, och de drar sig inte ens för att slänga sig runt med invektiv i debatten. Bland annat har LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson talat om avtal ”baserade på etnicitet” och LO-tidningen Arbetet har skrivit om ”apartheidpolitik” och ”etniskt orena flyktingar”. Detta sedan Centern lade fram sina förslag i samband med kommundagarna i Karlstad nyligen. LO och facken tänker som ett skrå, enbart med ansvar för de som redan är inne i systemet (och är fackmedlemmar), inte de som står utanför men vill in. Det är hög tid att de tar sitt samhälleliga ansvar för en bättre fungerande integration.