2016-02-05 06:00

2016-02-05 06:00

Rent hus för samerna

ANDRALEDARE

En dom som Gällivare tingsrätt meddelade i onsdags innebär att Girjas sameby, i Gällivare kommun, tillerkänns ensamrätt till jakt och fiske på den statligt ägda mark inom samebyns åretruntmarker som fallet rörde.

Domen innebär ett olyckligt försvårande av den utdragna konflikten mellan samerna och den svenska staten. Tingsrätten gör en i och för sig rimlig juridisk analys i det att samerna rimligen har rätt till jakt och fiske på markerna i sitt renbetesområde. När 1734 års lag trädde i kraft innehade samerna enligt jordabalken rätt till jakt och fiske grundat på reglerna om urminnes hävd.

Att ge samebyn ensamrätt på jakt och fiske på hela området innebär dock ett stort och delvis oklart kliv. Den nomadiska livsstil som följer av renskötselns naturliga förutsättningar innebär förvisso att stora delar av området lär ha nyttjats av samerna för såväl jakt som fiske. Detta dock endast periodiskt och utan anspråk under merparten av tiden då hjorden och därmed även renskötarna befann sig någon annanstans. Även storleksförhållandet mellan samebyn och den aktuella marken talar för detta. I dag har omkring 400 personer tillhörighet till Girjas sameby och storleken på den berörda fastigheten är drygt 267 000 hektar – något större än Säffle kommun.

Det är sedan tidigare känt att bland annat birkarlarna, handelsmän som verkade i lappmarkerna, ägnade sig åt jakt och fiske på samma områden utan att det inneburit några problem. Det historiska bruket torde därför näppeligen ge upphov till ensamrätt på jakt och fiske på grund av urminnes hävd.

Frågan är dock inte begränsad till den aktuella fastigheten. Det handlar om ett pilotfall som kommer att få betydelse för många fler områden. Bara statens mark ovan odlingsgränsen handlar om över sex miljoner hektar där staten inte längre skulle kunna erbjuda småviltsjakt eller fiske. Även för privata markägare kan domen komma att bli märkbar. Längs östkusten sträcker sig renbetesområdena ned till Söderhamn i Helsingland och i väster når de förbi Idre fjäll i Dalarna.

Mycket talar dock för att utfallet kommer att bli ett annat i högre instans. Tingsrätten betoning av områdets särskilda villkor förefaller närmast vara ämnat för högre prövning. Ingen part lär vara nöjd innan HD har sagt sitt och prejudikatsvärdet är stort varför fallet lär tas upp till prövning. Därmed kan det med fog antas att det dröjer ett par år in på 2020-talet innan vägs ände har nåtts.

Det rimliga vore att samebyn tillerkänns viss rätt till jakt och fiske i området. I övrigt torde rättigheterna tillfalla markägaren i enlighet med svensk rätt. Det är inte en administrativt attraktiv lösning med skilda jakträtter. Problem med olika jaktlag som jagar ovetandes om varandra är redan något som förekommer och kan leda till direkt livsfara. Det går dock att lösa. Det viktiga är att man får till stånd en juridiskt hållbar lösning som erkänner samernas rättigheter utan att överdriva dem på det sätt som gjordes av Gällivare tingsrätt.

Domen innebär ett olyckligt försvårande av den utdragna konflikten mellan samerna och den svenska staten. Tingsrätten gör en i och för sig rimlig juridisk analys i det att samerna rimligen har rätt till jakt och fiske på markerna i sitt renbetesområde. När 1734 års lag trädde i kraft innehade samerna enligt jordabalken rätt till jakt och fiske grundat på reglerna om urminnes hävd.

Att ge samebyn ensamrätt på jakt och fiske på hela området innebär dock ett stort och delvis oklart kliv. Den nomadiska livsstil som följer av renskötselns naturliga förutsättningar innebär förvisso att stora delar av området lär ha nyttjats av samerna för såväl jakt som fiske. Detta dock endast periodiskt och utan anspråk under merparten av tiden då hjorden och därmed även renskötarna befann sig någon annanstans. Även storleksförhållandet mellan samebyn och den aktuella marken talar för detta. I dag har omkring 400 personer tillhörighet till Girjas sameby och storleken på den berörda fastigheten är drygt 267 000 hektar – något större än Säffle kommun.

Det är sedan tidigare känt att bland annat birkarlarna, handelsmän som verkade i lappmarkerna, ägnade sig åt jakt och fiske på samma områden utan att det inneburit några problem. Det historiska bruket torde därför näppeligen ge upphov till ensamrätt på jakt och fiske på grund av urminnes hävd.

Frågan är dock inte begränsad till den aktuella fastigheten. Det handlar om ett pilotfall som kommer att få betydelse för många fler områden. Bara statens mark ovan odlingsgränsen handlar om över sex miljoner hektar där staten inte längre skulle kunna erbjuda småviltsjakt eller fiske. Även för privata markägare kan domen komma att bli märkbar. Längs östkusten sträcker sig renbetesområdena ned till Söderhamn i Helsingland och i väster når de förbi Idre fjäll i Dalarna.

Mycket talar dock för att utfallet kommer att bli ett annat i högre instans. Tingsrätten betoning av områdets särskilda villkor förefaller närmast vara ämnat för högre prövning. Ingen part lär vara nöjd innan HD har sagt sitt och prejudikatsvärdet är stort varför fallet lär tas upp till prövning. Därmed kan det med fog antas att det dröjer ett par år in på 2020-talet innan vägs ände har nåtts.

Det rimliga vore att samebyn tillerkänns viss rätt till jakt och fiske i området. I övrigt torde rättigheterna tillfalla markägaren i enlighet med svensk rätt. Det är inte en administrativt attraktiv lösning med skilda jakträtter. Problem med olika jaktlag som jagar ovetandes om varandra är redan något som förekommer och kan leda till direkt livsfara. Det går dock att lösa. Det viktiga är att man får till stånd en juridiskt hållbar lösning som erkänner samernas rättigheter utan att överdriva dem på det sätt som gjordes av Gällivare tingsrätt.