2016-02-04 20:21

2016-02-04 20:22

Motsägelsefullt förmynderi

LEDARE

Regeringen vill förändra föräldraförsäkringen och tillsätter nu en ny utredning för att anpassa den till ”ett modernt arbetsliv och ett modernt och jämställt familjeliv.” Valfrihet nämns inte alls och det bordar för att det kommer att bli mer klåfingriga regler som lägger sig i hur familjerna skall leva sina liv.

Att socialdemokrater och andra vänstermänniskor (och dit får vi räkna en icke föraktligt antal så kallade ”liberaler”) ständigt vill agera förmyndare och lägga livet till rätta för vanligt folk förvånar få. När det gäller den föräldraförsäkring som nu har drygt 40 år på nacken är det extra tydligt. Därför får det närmast ses som självklart att den utredning som socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) tillsatte i går, och som bland annat presenterades på DN Debatt, kommer att utmynna i fler klåfingriga förslag.

Utredaren Lars Arrhenius, med bakgrund som generalsekreterare i Friends, skall titta på ett antal områden för att, som det heter, modernisera föräldraförsäkringen. En del av dem är tämligen invändningsfria. Det gäller framför allt möjligheterna för egenföretagare att kunna använda föräldraförsäkringen. Enligt organisationen Företagarna tar exempelvis hela 30 procent av företagande kvinnor ut högst tre månaders föräldraledighet. De praktiska problemen torde dock bli stora. Vill man att företaget skall överleva går det ju knappast att pausa verksamheten under flera månader.

Möjligheterna för visstidsanställda och studerande att använda föräldraförsäkringen skall också utredas, men här blir det problematiskt. Som många svenska offentliga försäkringssystem (som a-kassa och sjukpenning) är också föräldraförsäkringen grundad på inkomst, och av förklarliga skäl så har tillfälligt anställda och studenter inte så stora inkomster, och därmed inte så stor föräldrapenning. Ämnar man riva upp denna princip så kommer det att få svåröverblickbara konsekvenser för hela vårt välfärdssystem.

Tydligast är dock Strandhäll när hon säger att utredaren särskilt skall titta på ”fler reserverade månader”, i klartext en ökad kvotering av föräldraförsäkringen. Detta är något som går på tvärs mot vad en förkrossande majoritet av svenska folket vill varje gång detta har undersökts, men år för år så blir kvoteringsivrarna i S starkare och starkare. Så sent som i höstas beslöt de rödgröna i riksdagen, med benäget bistånd från det parti som nu kallar sig Liberalerna, om en tredje så kallad pappamånad. I tangentens riktning ligger nu alltså ytterligare tvångsdelning av föräldraförsäkringen, kanske en tredelning. Fast vill man vara konsekvent i sitt ignorerande av familjernas valfrihet så borde man drämma i med tudelning rakt av.

Det hela blir dock motsägelsefullt när utredningen samtidigt skall titta på föräldraförsäkringen i perspektivet av alla nya typer av familjekonstellationer. För hur skall man kunna könsuppdela föräldraförsäkringen i familjer med föräldrar av bara ett kön, flera vuxna, ensamstående eller vad det nu kan röra sig om?

En annan motsägelse är när Strandhäll till sist nämner att barnperspektivet skall vara den röda tråden. ”Principen om barnets bästa skall vara vägledande” låter ju bra, men är det något som präglar utredningsdirektiven så är det frånvaron av just barnperspektivet. Det handlar mest om hur föräldrarnas tillvaro skall styras och om det moderna arbetslivet. Men så brukar det tyvärr vara i svensk familjepolitik.

Att socialdemokrater och andra vänstermänniskor (och dit får vi räkna en icke föraktligt antal så kallade ”liberaler”) ständigt vill agera förmyndare och lägga livet till rätta för vanligt folk förvånar få. När det gäller den föräldraförsäkring som nu har drygt 40 år på nacken är det extra tydligt. Därför får det närmast ses som självklart att den utredning som socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S) tillsatte i går, och som bland annat presenterades på DN Debatt, kommer att utmynna i fler klåfingriga förslag.

Utredaren Lars Arrhenius, med bakgrund som generalsekreterare i Friends, skall titta på ett antal områden för att, som det heter, modernisera föräldraförsäkringen. En del av dem är tämligen invändningsfria. Det gäller framför allt möjligheterna för egenföretagare att kunna använda föräldraförsäkringen. Enligt organisationen Företagarna tar exempelvis hela 30 procent av företagande kvinnor ut högst tre månaders föräldraledighet. De praktiska problemen torde dock bli stora. Vill man att företaget skall överleva går det ju knappast att pausa verksamheten under flera månader.

Möjligheterna för visstidsanställda och studerande att använda föräldraförsäkringen skall också utredas, men här blir det problematiskt. Som många svenska offentliga försäkringssystem (som a-kassa och sjukpenning) är också föräldraförsäkringen grundad på inkomst, och av förklarliga skäl så har tillfälligt anställda och studenter inte så stora inkomster, och därmed inte så stor föräldrapenning. Ämnar man riva upp denna princip så kommer det att få svåröverblickbara konsekvenser för hela vårt välfärdssystem.

Tydligast är dock Strandhäll när hon säger att utredaren särskilt skall titta på ”fler reserverade månader”, i klartext en ökad kvotering av föräldraförsäkringen. Detta är något som går på tvärs mot vad en förkrossande majoritet av svenska folket vill varje gång detta har undersökts, men år för år så blir kvoteringsivrarna i S starkare och starkare. Så sent som i höstas beslöt de rödgröna i riksdagen, med benäget bistånd från det parti som nu kallar sig Liberalerna, om en tredje så kallad pappamånad. I tangentens riktning ligger nu alltså ytterligare tvångsdelning av föräldraförsäkringen, kanske en tredelning. Fast vill man vara konsekvent i sitt ignorerande av familjernas valfrihet så borde man drämma i med tudelning rakt av.

Det hela blir dock motsägelsefullt när utredningen samtidigt skall titta på föräldraförsäkringen i perspektivet av alla nya typer av familjekonstellationer. För hur skall man kunna könsuppdela föräldraförsäkringen i familjer med föräldrar av bara ett kön, flera vuxna, ensamstående eller vad det nu kan röra sig om?

En annan motsägelse är när Strandhäll till sist nämner att barnperspektivet skall vara den röda tråden. ”Principen om barnets bästa skall vara vägledande” låter ju bra, men är det något som präglar utredningsdirektiven så är det frånvaron av just barnperspektivet. Det handlar mest om hur föräldrarnas tillvaro skall styras och om det moderna arbetslivet. Men så brukar det tyvärr vara i svensk familjepolitik.