2016-02-01 06:00

2016-02-01 06:00

Barnäktenskap är oacceptabla

Sverige har en självpåtagen roll i världen som moralisk stormakt – på gott och ont. Från en neutral plats på läktaren har vi kunnat fördöma kärnvapenkapprustningen och stormaktspolitiken. Genom att läxa upp andra länder har Sverige kunnat framstå som ett moraliskt föredöme.

Men hur är det egentligen med den moraliska kompromisslösheten när vi ställs inför omvärldens moraliska moras på hemmaplan? Att kommentera andra länders agerande och rabbla det vanliga mantrat om FN och folkrätten verkar ironiskt nog vara lättare än att med samma kompromisslöshet stå upp för individens rättigheter här hemma.

Hanteringen av barnäktenskap är i grunden enkel. Giftasåldern är 18 år i Sverige. Barnbrudar får anses ha tvingats att gifta sig mot sin egen vilja. Att erkänna barnäktenskap ingångna utomlands är inget alternativ om man tar individens fri- och rättigheter på allvar. Sveriges Radios Ekot uppmärksammade (18/1) att det bland de asylsökande finns barn som anländer med sina äkta män och fortsätter att leva med männen i Sverige. På sex ankomstboenden som Ekot undersökt fanns ett sjuttiotal gifta barn, de flesta i 15-17-årsåldern men även 13-14-åringar.

Att stora delar av omvärlden till stor del lever i ett medeltida mörker vet vi som lever i världens modernaste land. Men hur skall vi i Sverige hantera ett av omvärldens mest kvinnoförtryckande problem när det, så att säga, kommer till oss?

Enligt FN:s barnfond, UNICEF, har mer än 700 miljoner av världens nu levande kvinnor ingått äktenskap som barn. Flickor hindras från att utbilda sig och blir ofta utsatta för våld, både när de tvingas att gifta sig och inom äktenskapet. Dessutom utsätts de för de stora hälsorisker tidiga barnafödslar innebär, i länder med dålig eller ingen förlossningssjukvård.

Den svenska lagstiftningen är tydlig på området. År 2014 skärptes lagen. Att tvinga någon att gifta sig kan ge fängelse i högst fyra år. Vilseledande till tvångsäktenskapsresa blev ett särskilt brott.

Trots den tydliga hållningen är hanteringen av asylsökande gifta barn inte oproblematisk. Även om tvång ligger bakom äktenskapet är det förståeligt om man inte vill separera då det äktenskapet trots allt ger en viss trygghet i ett nytt land. I en del fall kanske äktenskapet är frivilligt och bruden nära myndighetsåldern. Det är ju trots allt inte olagligt att vara sambo för personer under 18 år.

Men om Sverige skall ha en konsekvent moralisk hållning som på allvar fördömer barnäktenskap finns det inte något alternativ till att separera underåriga ”hustrur” från deras män. Det finns ingen anledning att ge efter för någon sorts kulturell relativism och inskränka flickors mänskliga rättigheter med hänvisning till religiösa övertygelser och tradition. Vissa seder och bruk är rakt av moraliskt förkastliga och måste fördömas, särskilt av en moralisk stormakt.

Men hur är det egentligen med den moraliska kompromisslösheten när vi ställs inför omvärldens moraliska moras på hemmaplan? Att kommentera andra länders agerande och rabbla det vanliga mantrat om FN och folkrätten verkar ironiskt nog vara lättare än att med samma kompromisslöshet stå upp för individens rättigheter här hemma.

Hanteringen av barnäktenskap är i grunden enkel. Giftasåldern är 18 år i Sverige. Barnbrudar får anses ha tvingats att gifta sig mot sin egen vilja. Att erkänna barnäktenskap ingångna utomlands är inget alternativ om man tar individens fri- och rättigheter på allvar. Sveriges Radios Ekot uppmärksammade (18/1) att det bland de asylsökande finns barn som anländer med sina äkta män och fortsätter att leva med männen i Sverige. På sex ankomstboenden som Ekot undersökt fanns ett sjuttiotal gifta barn, de flesta i 15-17-årsåldern men även 13-14-åringar.

Att stora delar av omvärlden till stor del lever i ett medeltida mörker vet vi som lever i världens modernaste land. Men hur skall vi i Sverige hantera ett av omvärldens mest kvinnoförtryckande problem när det, så att säga, kommer till oss?

Enligt FN:s barnfond, UNICEF, har mer än 700 miljoner av världens nu levande kvinnor ingått äktenskap som barn. Flickor hindras från att utbilda sig och blir ofta utsatta för våld, både när de tvingas att gifta sig och inom äktenskapet. Dessutom utsätts de för de stora hälsorisker tidiga barnafödslar innebär, i länder med dålig eller ingen förlossningssjukvård.

Den svenska lagstiftningen är tydlig på området. År 2014 skärptes lagen. Att tvinga någon att gifta sig kan ge fängelse i högst fyra år. Vilseledande till tvångsäktenskapsresa blev ett särskilt brott.

Trots den tydliga hållningen är hanteringen av asylsökande gifta barn inte oproblematisk. Även om tvång ligger bakom äktenskapet är det förståeligt om man inte vill separera då det äktenskapet trots allt ger en viss trygghet i ett nytt land. I en del fall kanske äktenskapet är frivilligt och bruden nära myndighetsåldern. Det är ju trots allt inte olagligt att vara sambo för personer under 18 år.

Men om Sverige skall ha en konsekvent moralisk hållning som på allvar fördömer barnäktenskap finns det inte något alternativ till att separera underåriga ”hustrur” från deras män. Det finns ingen anledning att ge efter för någon sorts kulturell relativism och inskränka flickors mänskliga rättigheter med hänvisning till religiösa övertygelser och tradition. Vissa seder och bruk är rakt av moraliskt förkastliga och måste fördömas, särskilt av en moralisk stormakt.