2016-01-30 06:00

2016-01-30 06:00

Uppdelad välfärd

Det råder en inneboende motsättning mellan en generell välfärdsstat och en stor invandring, en motsättning som alltför många av de som förespråkar mer öppna gränser väljer att blunda för. Men redan nu ser vi hur denna motsättning yttrar sig och med höstens stora våg av asylsökande så kommer problemet bara att bli ännu större framöver.

I Sverige har vi en stor skattefinansierad välfärdsstat som omfattar alla. Men för att systemet skall fungera så krävs det också att så många som möjligt är med och bidrar. ”Gör din plikt, kräv din rätt” som en gammal socialdemokratisk slogan sade. Bidrar inte tillräckligt många så krackelerar systemet. Att på kort tid ta emot ett stort antal asylsökande utmanar systemet, särskilt som det tar runt åtta år innan ens hälften av de nyanlända är i någon form av sysselsättning. Detta är ett problem som vi måste erkänna och försöka lösa, men tyvärr fortsätter alltför många politiker, beslutsfattare och opinionsbildare att se bort.

Det finns liberaler, företrädesvis av den nyliberala sorten, som öppet säger att de vill använda öppna gränser som en murbräcka för att krossa välfärdsstaten. Tanken är att en ohejdad migration till slut får välfärdsstaten att kollapsa. Och för att klara integrationen så kommer vi också att tvingas till att både avreglera bostadsmarknaden och förenkla arbetsrätten så att det uppstår mer låglönejobb, resonerar de. Nå, hur önskvärda sådana liberaliseringar än vore så är det långt ifrån säkert att så kommer att ske. Men dessa nyliberaler är nu inte så många, men de är i alla fall ärliga i sitt uppsåt.

Värre är det med de personer, företrädesvis till vänster, som inte verkar vilja se motsättningarna mellan ökad migration och bibehållen välfärd. De som ser problemen brukar då förr eller senare landa i att begränsa tillströmningen. Det är precis den insikten som nu fler och fler socialdemokrater kommit till, och som föranlett den rödgröna regeringen att försöka begränsa volymerna av asylsökande till Sverige. Men även nu återstår problemet med de som redan kommit hit.

En annan lösning vore att villkora välfärdstjänsterna. Det föreslog också Moderaterna i förra veckan på DN Debatt (20/1). De med tillfälliga uppehållstillstånd (huvuddelen av de som nu ankommit) skulle få begränsad tillgång till välfärden och diverse ersättningar. Motivet var ekonomiskt men Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson skrev också: ”Det kan inte vara en självklar del av det svenska samhällskontraktet att den som inte bor permanent i landet, och inte har arbetat här, ska ha samma tillgång till välfärdstjänster som den med permanent uppehållstillstånd, med svenskt medborgarskap eller som den som genom arbete har kvalificerat in sig i vårt välfärdssystem.”

Även om inte alla vill erkänna det så är denna ömsesidighet själva kärnan i vår välfärd. Viljan att betala in till systemet med våra höga skatter består bara så länger vi upplever att vi får något tillbaka och att alla andra också gör det. Det kräver en hög tillit och sammanhållning i samhället. Det är ingen tillfällighet att det är i små och hittills tämligen homogena stater som de nordiska som det växt fram en sådan här välfärdsmodell. Talande är också att varken Socialdemokraterna eller Centern avvisat tankarna.

Få svenskar torde, till många borgerliga aktivisters förtret, vilja bryta upp från välfärdsstaten, men för att behålla den så måste vi tydligen differentiera den också. Det är lättare sagt än gjort, och M har ännu inte konkretiserat det hela, för vilka tjänster skulle egentligen omfattas. Det finns all anledning att fundera vidare på detta.

I Sverige har vi en stor skattefinansierad välfärdsstat som omfattar alla. Men för att systemet skall fungera så krävs det också att så många som möjligt är med och bidrar. ”Gör din plikt, kräv din rätt” som en gammal socialdemokratisk slogan sade. Bidrar inte tillräckligt många så krackelerar systemet. Att på kort tid ta emot ett stort antal asylsökande utmanar systemet, särskilt som det tar runt åtta år innan ens hälften av de nyanlända är i någon form av sysselsättning. Detta är ett problem som vi måste erkänna och försöka lösa, men tyvärr fortsätter alltför många politiker, beslutsfattare och opinionsbildare att se bort.

Det finns liberaler, företrädesvis av den nyliberala sorten, som öppet säger att de vill använda öppna gränser som en murbräcka för att krossa välfärdsstaten. Tanken är att en ohejdad migration till slut får välfärdsstaten att kollapsa. Och för att klara integrationen så kommer vi också att tvingas till att både avreglera bostadsmarknaden och förenkla arbetsrätten så att det uppstår mer låglönejobb, resonerar de. Nå, hur önskvärda sådana liberaliseringar än vore så är det långt ifrån säkert att så kommer att ske. Men dessa nyliberaler är nu inte så många, men de är i alla fall ärliga i sitt uppsåt.

Värre är det med de personer, företrädesvis till vänster, som inte verkar vilja se motsättningarna mellan ökad migration och bibehållen välfärd. De som ser problemen brukar då förr eller senare landa i att begränsa tillströmningen. Det är precis den insikten som nu fler och fler socialdemokrater kommit till, och som föranlett den rödgröna regeringen att försöka begränsa volymerna av asylsökande till Sverige. Men även nu återstår problemet med de som redan kommit hit.

En annan lösning vore att villkora välfärdstjänsterna. Det föreslog också Moderaterna i förra veckan på DN Debatt (20/1). De med tillfälliga uppehållstillstånd (huvuddelen av de som nu ankommit) skulle få begränsad tillgång till välfärden och diverse ersättningar. Motivet var ekonomiskt men Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson skrev också: ”Det kan inte vara en självklar del av det svenska samhällskontraktet att den som inte bor permanent i landet, och inte har arbetat här, ska ha samma tillgång till välfärdstjänster som den med permanent uppehållstillstånd, med svenskt medborgarskap eller som den som genom arbete har kvalificerat in sig i vårt välfärdssystem.”

Även om inte alla vill erkänna det så är denna ömsesidighet själva kärnan i vår välfärd. Viljan att betala in till systemet med våra höga skatter består bara så länger vi upplever att vi får något tillbaka och att alla andra också gör det. Det kräver en hög tillit och sammanhållning i samhället. Det är ingen tillfällighet att det är i små och hittills tämligen homogena stater som de nordiska som det växt fram en sådan här välfärdsmodell. Talande är också att varken Socialdemokraterna eller Centern avvisat tankarna.

Få svenskar torde, till många borgerliga aktivisters förtret, vilja bryta upp från välfärdsstaten, men för att behålla den så måste vi tydligen differentiera den också. Det är lättare sagt än gjort, och M har ännu inte konkretiserat det hela, för vilka tjänster skulle egentligen omfattas. Det finns all anledning att fundera vidare på detta.