2016-01-28 06:01

2016-01-28 06:01

Kan bli ett maktskifte

LEDARE

Alliansen skulle kunna ta över regeringsmakten i morgon om den bara ville. Men vill den det? I alla händelser har Sverigedemokraterna sagt sig kunna stödja en sådan regering utan att ens förhandla med de borgerliga. Samtidigt befinner sig den rödgröna regeringen i djup kris. Därför borde alliansen nu gripa tillfället.

Trots att det finns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen så fick vi efter valet en rödgrön minoritetsregering. Den tvingades sedan regera det gångna året med en alliansbudget just på grund av detta förhållande, vilket då skrämde vettet ur de borgerliga partierna som besatt en hög beröringsskräck med det parti som gjorde det hela möjligt – Sverigedemokraterna. Så fick vi den förkättrade decemberöverenskommelsen som i praktiken skulle vrida politiken ännu mer åt vänster med de borgerligas goda minne.

Det höll förstås inte. Varför inte utnyttja det faktum att de rödgröna inte har majoritet och själva ta över? Den frågan har allt fler borgerliga väljare ställt sig. Visst, SD är inget särskilt behagligt parti, och har en synnerligen tvivelaktig historia. Men det har Vänsterpartiet, som kallade sig kommunisterna till efter murens fall, också. Det hindrade inte socialdemokraterna Tage Erlander och Olof Palme, båda antikommunister, från att använda sig av deras stöd för att få igenom sin politik i riksdagen.

Att fälla den nuvarande regeringen och sedan försöka regera med hjälp av SD vore egentligen inte annorlunda. Man behöver inte ens förhandla med dem. Det är bara att lägga sina förslag och sedan får SD bekänna färg. Röstar de för förslag som riskerar att Miljöpartiet, som de avskyr mest, får igenom sin politik? Visst, en borgerlig regering skulle riskera att inte få igenom en del av sina förslag, men det vore ändå ett bättre alternativ än dagens handfallna och odugliga vänsterregering.

Dessutom så säger nu till och med SD-ledaren Jimmie Åkesson öppet att han skulle släppa fram en alliansbudget utan att ens förhandla med de borgerliga. Det gör han i en intervju i Dagens Industri. En anledning till det är att Moderaterna lagt om sin migrationspolitik efter höstens migrationskris, och att en alliansbudget säkerligen skulle präglas mycket av det.

Andra som sagt att alliansen nu måste lägga fram en gemensam budget är KD-ledaren Ebba Busch Thor och MUF-ordföranden Rasmus Törnblom. Den stridbara ledaren för Kristdemokraternas ungdomsförbund Sara Skyttedal vill också framkalla en regeringskris för att tvinga statsminister Stefan Löfven (S) att avgå. Det skulle exempelvis kunna ske genom en misstroendeförklaring i riksdagen, om alliansen och SD ställer sig bakom den. Det skulle inte ens behövas ett nyval för ett regeringsskifte – fast i en sådan situation skulle kanske Löfven utlysa ett ändå, även om han då får betänka sina usla opinionssiffror.

Men för att få allt detta att fungera behövs en enad allians, och frågan är hur det är med den saken. Skulle verkligen alla alliansparter vara beredda till att göra så här? Det gäller särskilt Centerpartiet, som är det enda borgerliga parti som inte lagt om sin migrationspolitik i enlighet med verklighetens krav. Historiskt sett har just C varit borgerlighetens akilleshäl, rörande bland annat S-samarbete och kärnkraften. Och nu kan det bli deras verklighetsfrånvända migrationspolitik som stjälper det hela.

Trots att det finns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen så fick vi efter valet en rödgrön minoritetsregering. Den tvingades sedan regera det gångna året med en alliansbudget just på grund av detta förhållande, vilket då skrämde vettet ur de borgerliga partierna som besatt en hög beröringsskräck med det parti som gjorde det hela möjligt – Sverigedemokraterna. Så fick vi den förkättrade decemberöverenskommelsen som i praktiken skulle vrida politiken ännu mer åt vänster med de borgerligas goda minne.

Det höll förstås inte. Varför inte utnyttja det faktum att de rödgröna inte har majoritet och själva ta över? Den frågan har allt fler borgerliga väljare ställt sig. Visst, SD är inget särskilt behagligt parti, och har en synnerligen tvivelaktig historia. Men det har Vänsterpartiet, som kallade sig kommunisterna till efter murens fall, också. Det hindrade inte socialdemokraterna Tage Erlander och Olof Palme, båda antikommunister, från att använda sig av deras stöd för att få igenom sin politik i riksdagen.

Att fälla den nuvarande regeringen och sedan försöka regera med hjälp av SD vore egentligen inte annorlunda. Man behöver inte ens förhandla med dem. Det är bara att lägga sina förslag och sedan får SD bekänna färg. Röstar de för förslag som riskerar att Miljöpartiet, som de avskyr mest, får igenom sin politik? Visst, en borgerlig regering skulle riskera att inte få igenom en del av sina förslag, men det vore ändå ett bättre alternativ än dagens handfallna och odugliga vänsterregering.

Dessutom så säger nu till och med SD-ledaren Jimmie Åkesson öppet att han skulle släppa fram en alliansbudget utan att ens förhandla med de borgerliga. Det gör han i en intervju i Dagens Industri. En anledning till det är att Moderaterna lagt om sin migrationspolitik efter höstens migrationskris, och att en alliansbudget säkerligen skulle präglas mycket av det.

Andra som sagt att alliansen nu måste lägga fram en gemensam budget är KD-ledaren Ebba Busch Thor och MUF-ordföranden Rasmus Törnblom. Den stridbara ledaren för Kristdemokraternas ungdomsförbund Sara Skyttedal vill också framkalla en regeringskris för att tvinga statsminister Stefan Löfven (S) att avgå. Det skulle exempelvis kunna ske genom en misstroendeförklaring i riksdagen, om alliansen och SD ställer sig bakom den. Det skulle inte ens behövas ett nyval för ett regeringsskifte – fast i en sådan situation skulle kanske Löfven utlysa ett ändå, även om han då får betänka sina usla opinionssiffror.

Men för att få allt detta att fungera behövs en enad allians, och frågan är hur det är med den saken. Skulle verkligen alla alliansparter vara beredda till att göra så här? Det gäller särskilt Centerpartiet, som är det enda borgerliga parti som inte lagt om sin migrationspolitik i enlighet med verklighetens krav. Historiskt sett har just C varit borgerlighetens akilleshäl, rörande bland annat S-samarbete och kärnkraften. Och nu kan det bli deras verklighetsfrånvända migrationspolitik som stjälper det hela.