2016-01-18 20:56

2016-01-18 20:56

Anfall är bästa försvar

Utrikesministern hoppas för allt i världen att affären med hennes Kommunallägenhet snart blåser över, men det vore en olycka om så skulle ske. Det handlar inte bara om dåligt omdöme och eventuellt mutbrott, utan om en dysfunktionell bostadsmarknad och det privilegiesamhälle som följer i dess spår.

I svensk krishantering brukar det för det mesta handla om att den skyldige rekommenderas att ”göra en pudel”, varefter allt blir förlåtet och man ”lovar att se över rutinerna”. Utrikesminister Margot Wallström (S) avviker från det mönstret genom att gå till motoffensiv. Istället för att pudla så gör hon ”en dobermann” och tiden lär utvisa om det är en lyckad strategi i det här fallet. Som jämförelse kan sägas att paret Bill och Hilary Clinton under alla år lyckats med attackstrategin.

Problemet i Wallströms fall är att det ser så illa ut när hon, helt uppenbart för att rädda sitt eget politiska skinn, hugger kniven i ryggen på en person som försökte hjälpa en medsyster i rörelsen med en lägenhet. Kommunals ordförande Annelie Nordström kämpar också för sin överlevnad och tänker inte lägga sig utan vidare även när den tidigare kamraten vill beslå henne med lögn. Det hela kunde vara rätt underhållande om de bakomliggande problemen inte vore så allvarliga.

Att Wallström överhuvudtaget sett till att ha Karlstadspolitikern Christian Norlin (S), som länge försökt hamna i hennes gunst, med som vittne när överenskommelsen med Nordström ingicks säger också en del. Det är som om Wallström på något plan nog begrep att det var något som inte riktigt var okej med att rörelsen delar ut lägenheter till varandras toppar. Att hon nu verkar förbannad över att Kommunal skall ha fått henne att tro att de har hälften av sina lägenheter i bostadskön och att hon inte gick förbi någon intern kö är ju bara fånigt. Nog borde hon ha begripit att hon använde sig av sin privilegierade position för att på kort tid skaffa sig en lägenhet som det är få andra förunnat.

Nu visar det sig att hennes hyreskontrakt inte är giltigt. Skrivningarna om att det är kopplat till hennes tjänst (som utrikesminister) betyder inget då avtalet aldrig inlämnades till hyresnämnden för godkännande. Därmed skulle hon ha haft besittningsrätt ända fram till dess att hon sade upp lägenheten i torsdags. Dessutom så är avtalet så undermåligt utformat att det inte kan räknas som ett hyreskontrakt i formell mening.

Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet, säger till Dagens Nyheter att det rör sig om en solklar muta. Wallström har anmälts till riksdagens konstitutionsutskott och åklagarna på Riksenheten mot korruption överväger att inleda en förundersökning. Men Töllborg tror dessvärre inte att det blir något av med det. Den här sortens korruption är så ingrodd i Sverige och få åklagare och domare skulle vilja riskera att begå karriärmässigt självmord genom att inleda en process här. Tyvärr har han nog rätt i det.

Det hycklande med det här agerandet inom socialdemokratin är att de samtidigt är sådana ivriga tillskyndare av den genomreglerade hyresmarknad som skapat denna kroniska bristsituation, och som föranlett gräddfilerna för de egna topparna, samtidigt som vanliga dödliga får stå 13 år i bostadskön eller punga ut med en hel förmögenhet för ett litet kyffe i Stockholms innerstad. De slipper ju själva oroa sig för bostadsbristen när de bara kan ta kontakt med en facklig kollega som i ett nafs kan skaka fram en lämplig våning.

I svensk krishantering brukar det för det mesta handla om att den skyldige rekommenderas att ”göra en pudel”, varefter allt blir förlåtet och man ”lovar att se över rutinerna”. Utrikesminister Margot Wallström (S) avviker från det mönstret genom att gå till motoffensiv. Istället för att pudla så gör hon ”en dobermann” och tiden lär utvisa om det är en lyckad strategi i det här fallet. Som jämförelse kan sägas att paret Bill och Hilary Clinton under alla år lyckats med attackstrategin.

Problemet i Wallströms fall är att det ser så illa ut när hon, helt uppenbart för att rädda sitt eget politiska skinn, hugger kniven i ryggen på en person som försökte hjälpa en medsyster i rörelsen med en lägenhet. Kommunals ordförande Annelie Nordström kämpar också för sin överlevnad och tänker inte lägga sig utan vidare även när den tidigare kamraten vill beslå henne med lögn. Det hela kunde vara rätt underhållande om de bakomliggande problemen inte vore så allvarliga.

Att Wallström överhuvudtaget sett till att ha Karlstadspolitikern Christian Norlin (S), som länge försökt hamna i hennes gunst, med som vittne när överenskommelsen med Nordström ingicks säger också en del. Det är som om Wallström på något plan nog begrep att det var något som inte riktigt var okej med att rörelsen delar ut lägenheter till varandras toppar. Att hon nu verkar förbannad över att Kommunal skall ha fått henne att tro att de har hälften av sina lägenheter i bostadskön och att hon inte gick förbi någon intern kö är ju bara fånigt. Nog borde hon ha begripit att hon använde sig av sin privilegierade position för att på kort tid skaffa sig en lägenhet som det är få andra förunnat.

Nu visar det sig att hennes hyreskontrakt inte är giltigt. Skrivningarna om att det är kopplat till hennes tjänst (som utrikesminister) betyder inget då avtalet aldrig inlämnades till hyresnämnden för godkännande. Därmed skulle hon ha haft besittningsrätt ända fram till dess att hon sade upp lägenheten i torsdags. Dessutom så är avtalet så undermåligt utformat att det inte kan räknas som ett hyreskontrakt i formell mening.

Dennis Töllborg, professor i rättsvetenskap vid Göteborgs universitet, säger till Dagens Nyheter att det rör sig om en solklar muta. Wallström har anmälts till riksdagens konstitutionsutskott och åklagarna på Riksenheten mot korruption överväger att inleda en förundersökning. Men Töllborg tror dessvärre inte att det blir något av med det. Den här sortens korruption är så ingrodd i Sverige och få åklagare och domare skulle vilja riskera att begå karriärmässigt självmord genom att inleda en process här. Tyvärr har han nog rätt i det.

Det hycklande med det här agerandet inom socialdemokratin är att de samtidigt är sådana ivriga tillskyndare av den genomreglerade hyresmarknad som skapat denna kroniska bristsituation, och som föranlett gräddfilerna för de egna topparna, samtidigt som vanliga dödliga får stå 13 år i bostadskön eller punga ut med en hel förmögenhet för ett litet kyffe i Stockholms innerstad. De slipper ju själva oroa sig för bostadsbristen när de bara kan ta kontakt med en facklig kollega som i ett nafs kan skaka fram en lämplig våning.