2016-01-15 06:00

2016-01-15 06:00

Fäll regeringen!

Sedan den hårt kritiserade decemberöverenskommelsen (DÖ) föll har kraven på en mer aktiv oppositionspolitik rests, men allianspartierna har i stort sett fortsatt att agera som om den alltjämt gällde. Men det kan förhoppningsvis bli ändring på det nu när Moderata ungdomsförbundet (MUF) gjort en oväntad helomvändning.

Genom att inte lägga fram något gemensamt budgetförslag i höstas så tappade allianspartierna möjligheten att fälla regeringens budget, likt det som skedde hösten 2014. Genom att inte heller gemensamt ställa sig bakom det största oppositionspartiets förslag (Moderaternas) i slutvoteringen så missande de ännu en möjlighet. Sverigedemokraterna röstade dock för M-budgeten, vilket visar att det faktiskt, precis som hösten 2014, finns en majoritet för en annan budget, och därmed också en annan regering, i riksdagen.

Men det är denna beröringsskräck för att SD skulle rösta på deras förslag, oaktat hur bra dessa än är, som under lång tid fått borgerliga politiker att slå knut på sig själva. Det var också den enda anledningen till att man ingick den förkättrade decemberöverenskommelsen. Månne har denna beröringsskräck nu börjat släppa. De interna DÖ-kritikerna, med riksdagsmannen Finn Bengtsson i spetsen, har fortsatt hävda en mer aktiv oppositionslinje och att alliansen måste sträva efter att ta över regeringsmakten.

En av de största påhejarna för den mer urvattnade nymoderata mittenlinjen har Moderata ungdomsförbundet varit. Därför var det en smula förvånande när MUF-ordföranden Rasmus Törnblom i en debattartikel i Dagens Industri i tisdags (12/1) skrev att alliansen och Moderaterna nu måste sträva efter att fälla regeringen, förslagsvis genom ett budgetsamarbete under innevarnade år. Detta är annars en tanke som bara Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor lekt med, men som då kallades oansvarigt av allianskollegerna.

Törnblom menar att den nuvarande regeringen utgör en större risk och osäkerhet på lång sikt för Sverige även om landet skulle kastas in i en ny regeringskris och kanske till och med ett nyval. Och det har han helt rätt i. Vi ser dagligen mer eller mindre pinsamma exempel på hur regeringen gör bort sig eller presenterar en direkt skadlig politik. Alternativet en alliansregering har egentligen funnits där under hela tiden sedan valnatten och det är välgörande att det nu tas på större allvar.

Utspelet gjorde att MUF:s andra vice ordförande Bodil Sidén avgick i protest på grund av att en sådan ny strategi endast skulle kunna genomföras med hjälp av SD. Det kan förstås vara ett problem om man alltjämt har denna beröringsskräck men Törnblom talar inte om SD i en regering eller ens några regeringsförhandlingar med dem. SD kommer helt enkelt att få ta ställning till de förslag till budgetar och statsministrar som läggs fram, och givet hur mycket de avskyr de rödgröna så torde det inte vara så svårt att sia om hur utfallet skulle bli, särskilt inte sedan de flesta allianspartierna också lagt om sin migrationspolitik.

MUF-utspelet har heller inte gjorts i ett vakuum. Givet hur toppstyrt Moderaterna är så är detta säkerligen en testballong sanktionerad från högsta ort i partiet, allt för att bereda vägen för en officiell omläggning. Att partiledaren Anna Kinberg Batra ännu inte har sagt något bär syn för sägen. En del länsförbund har dock stämt in i MUF-kören. Det måste dock vara jobbigt för dem som under lång tid indoktrinerats att tro och tycka något annat när vinden plötsligt vänder. Men kappvändare finns det gott om, och de som likt Bodil Sidén inte mäktar med det får väl ta och lämna istället. En fördel med toppstyrning, som egentligen är ett problem för Moderaterna, är just att man snabbt kan ändra inte bara sig själv utan sina följare också.

Genom att inte lägga fram något gemensamt budgetförslag i höstas så tappade allianspartierna möjligheten att fälla regeringens budget, likt det som skedde hösten 2014. Genom att inte heller gemensamt ställa sig bakom det största oppositionspartiets förslag (Moderaternas) i slutvoteringen så missande de ännu en möjlighet. Sverigedemokraterna röstade dock för M-budgeten, vilket visar att det faktiskt, precis som hösten 2014, finns en majoritet för en annan budget, och därmed också en annan regering, i riksdagen.

Men det är denna beröringsskräck för att SD skulle rösta på deras förslag, oaktat hur bra dessa än är, som under lång tid fått borgerliga politiker att slå knut på sig själva. Det var också den enda anledningen till att man ingick den förkättrade decemberöverenskommelsen. Månne har denna beröringsskräck nu börjat släppa. De interna DÖ-kritikerna, med riksdagsmannen Finn Bengtsson i spetsen, har fortsatt hävda en mer aktiv oppositionslinje och att alliansen måste sträva efter att ta över regeringsmakten.

En av de största påhejarna för den mer urvattnade nymoderata mittenlinjen har Moderata ungdomsförbundet varit. Därför var det en smula förvånande när MUF-ordföranden Rasmus Törnblom i en debattartikel i Dagens Industri i tisdags (12/1) skrev att alliansen och Moderaterna nu måste sträva efter att fälla regeringen, förslagsvis genom ett budgetsamarbete under innevarnade år. Detta är annars en tanke som bara Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor lekt med, men som då kallades oansvarigt av allianskollegerna.

Törnblom menar att den nuvarande regeringen utgör en större risk och osäkerhet på lång sikt för Sverige även om landet skulle kastas in i en ny regeringskris och kanske till och med ett nyval. Och det har han helt rätt i. Vi ser dagligen mer eller mindre pinsamma exempel på hur regeringen gör bort sig eller presenterar en direkt skadlig politik. Alternativet en alliansregering har egentligen funnits där under hela tiden sedan valnatten och det är välgörande att det nu tas på större allvar.

Utspelet gjorde att MUF:s andra vice ordförande Bodil Sidén avgick i protest på grund av att en sådan ny strategi endast skulle kunna genomföras med hjälp av SD. Det kan förstås vara ett problem om man alltjämt har denna beröringsskräck men Törnblom talar inte om SD i en regering eller ens några regeringsförhandlingar med dem. SD kommer helt enkelt att få ta ställning till de förslag till budgetar och statsministrar som läggs fram, och givet hur mycket de avskyr de rödgröna så torde det inte vara så svårt att sia om hur utfallet skulle bli, särskilt inte sedan de flesta allianspartierna också lagt om sin migrationspolitik.

MUF-utspelet har heller inte gjorts i ett vakuum. Givet hur toppstyrt Moderaterna är så är detta säkerligen en testballong sanktionerad från högsta ort i partiet, allt för att bereda vägen för en officiell omläggning. Att partiledaren Anna Kinberg Batra ännu inte har sagt något bär syn för sägen. En del länsförbund har dock stämt in i MUF-kören. Det måste dock vara jobbigt för dem som under lång tid indoktrinerats att tro och tycka något annat när vinden plötsligt vänder. Men kappvändare finns det gott om, och de som likt Bodil Sidén inte mäktar med det får väl ta och lämna istället. En fördel med toppstyrning, som egentligen är ett problem för Moderaterna, är just att man snabbt kan ändra inte bara sig själv utan sina följare också.