2015-12-31 06:00

2015-12-31 06:00

Ett helt år vid makten

LEDARE

Det gångna året har bjudit på en del underhållning, i alla fall om man sysslar med att kommentera den politiska utvecklingen. Tyvärr har året inte bjudit på några större anledningar att glädjas över utvecklingen. Mycket skulle gott kunna ha varit bättre.

Sveriges regering till exempel. En anonym och opolitisk tjänsteman i regeringens närhet beskrev läget i våras såhär: I början var de glada amatörer, nu är de arga amatörer. Det tar förvisso lite tid att bli varm i kläderna, men medborgarna har haft anledning att förundras över hur landet sköts.

Avsaknaden av diplomatisk finess hos utrikesminister Margot Wallström (S) har under året fått bland andra Saudiarabien att kalla hem sin ambassadör. Wallströms kritik mot det minst sagt medeltida bestraffningarna med mera som saudierna hålls med är det svårt att inte hålla med om. Frågan är vad en utrikesmister ska säga och inte. Israel har flera gånger under året haft all anledning att reta upp sig på uttalanden från den svenska regeringen.

Trots en del utrikespolitiska fadäser har regeringen även lyckats i vissa avseenden. Tyvärr sammanfaller sällan regeringens triumfer med vad som är bra för landet. Den så kallade Decemberöverenskommelsen, mellan alla partier utom SD och V, gjorde att regeringen kunde få igenom sin vårändringsbudget eftersom Alliansen inte röstade på sin egen budget.

Det svek mot de borgerliga väljarna som DÖ innebar väckte med all rätt en del kritik. Tack och lov överlevde DÖ inte längre än till KD:s partistämma i oktober. Efter att KD:s medlemmar sagt nej till överenskommelsen passade de övriga allianspartierna också på att hoppa av.

I skuggan av DÖ och Alliansens veka oppositionspolitik har SD ökat till omkring 20 procents väljarstöd. Vilket stämmer med den förutsägelse inför det nya året 2015 som gjorde på denna sida i början på året.

En starkt bidragande orsak till SD:s uppsving i opinionen är regeringens och även de borgerliga partiernas oförmåga att hantera den stora påfrestning som migrationen till Sverige innebär för både stat och kommuner.

Under året har över 160 000 personer sökt sig till Sverige. Dubbelt så många som föregående år. Trots att kommunerna larmat om att de har svårt att klara av inflödet så har rikspolitikerna i det längsta undvikit att på allvar ta i frågan.

Ända tills hela situationen blev ohållbar även för regeringen som vände från den ena veckan till den andra. Plötsligt var det inte längre tabu att ägna sig åt så kallad signalpolitik och försöka avråda flyktingar att söka sig till Sverige. Modellen: förnekelse, förnekelse, panikåtgärder är inte något som inger förtroende.

Det tog lite tid men helt plötsligt hade S satt ned foten och skärpte sin asylpolitik. MP blev tvungna att gå med på en hårdare linje om de vill fortsätta att regera. De valde makten även om det väckte känslor inom partiet.

Nu har regeringen hållit ihop ett helt år, trots att MP rimligen måste reta gallfeber på sossar av den gamla stammen, som förstår varför kärnkraft och industrier är viktiga.

När året summeras är det svårt att inte slås av hur svag nuvarande regering är. S har det lägsta väljarstödet sedan år 1976, endast 27,6 procent i SCB:s senaste mätning. Tyvärr tvingas man också att dra slutsatsen att den borgerliga oppositionen inte varit mycket starkare än regeringen under året.

Sveriges regering till exempel. En anonym och opolitisk tjänsteman i regeringens närhet beskrev läget i våras såhär: I början var de glada amatörer, nu är de arga amatörer. Det tar förvisso lite tid att bli varm i kläderna, men medborgarna har haft anledning att förundras över hur landet sköts.

Avsaknaden av diplomatisk finess hos utrikesminister Margot Wallström (S) har under året fått bland andra Saudiarabien att kalla hem sin ambassadör. Wallströms kritik mot det minst sagt medeltida bestraffningarna med mera som saudierna hålls med är det svårt att inte hålla med om. Frågan är vad en utrikesmister ska säga och inte. Israel har flera gånger under året haft all anledning att reta upp sig på uttalanden från den svenska regeringen.

Trots en del utrikespolitiska fadäser har regeringen även lyckats i vissa avseenden. Tyvärr sammanfaller sällan regeringens triumfer med vad som är bra för landet. Den så kallade Decemberöverenskommelsen, mellan alla partier utom SD och V, gjorde att regeringen kunde få igenom sin vårändringsbudget eftersom Alliansen inte röstade på sin egen budget.

Det svek mot de borgerliga väljarna som DÖ innebar väckte med all rätt en del kritik. Tack och lov överlevde DÖ inte längre än till KD:s partistämma i oktober. Efter att KD:s medlemmar sagt nej till överenskommelsen passade de övriga allianspartierna också på att hoppa av.

I skuggan av DÖ och Alliansens veka oppositionspolitik har SD ökat till omkring 20 procents väljarstöd. Vilket stämmer med den förutsägelse inför det nya året 2015 som gjorde på denna sida i början på året.

En starkt bidragande orsak till SD:s uppsving i opinionen är regeringens och även de borgerliga partiernas oförmåga att hantera den stora påfrestning som migrationen till Sverige innebär för både stat och kommuner.

Under året har över 160 000 personer sökt sig till Sverige. Dubbelt så många som föregående år. Trots att kommunerna larmat om att de har svårt att klara av inflödet så har rikspolitikerna i det längsta undvikit att på allvar ta i frågan.

Ända tills hela situationen blev ohållbar även för regeringen som vände från den ena veckan till den andra. Plötsligt var det inte längre tabu att ägna sig åt så kallad signalpolitik och försöka avråda flyktingar att söka sig till Sverige. Modellen: förnekelse, förnekelse, panikåtgärder är inte något som inger förtroende.

Det tog lite tid men helt plötsligt hade S satt ned foten och skärpte sin asylpolitik. MP blev tvungna att gå med på en hårdare linje om de vill fortsätta att regera. De valde makten även om det väckte känslor inom partiet.

Nu har regeringen hållit ihop ett helt år, trots att MP rimligen måste reta gallfeber på sossar av den gamla stammen, som förstår varför kärnkraft och industrier är viktiga.

När året summeras är det svårt att inte slås av hur svag nuvarande regering är. S har det lägsta väljarstödet sedan år 1976, endast 27,6 procent i SCB:s senaste mätning. Tyvärr tvingas man också att dra slutsatsen att den borgerliga oppositionen inte varit mycket starkare än regeringen under året.