2015-12-17 20:39

2015-12-17 20:39

Tufft läge i opinionen

Opinionsläget för de rödgröna regeringspartierna är i det närmaste katastrofalt. De senaste två dagarna har tre olika mätningar presenterats och i två av dem (DN/Ipsos och TV4/Novus) hamnar Socialdemokraterna och Miljöpartiet på bara kring 30 procent tillsammans, och i en tredje (Aftonbladet/Inizio) till och med under den nivån.

Socialdemokraterna befinner sig nere på Juholtnivåer och Miljöpartiet får sina sämsta siffror på många år. Allianspartierna är antingen större än eller ungefär jämnstora med de tre rödgröna partierna.

Det betyder inte att det går så värst bra för de borgerliga heller, och det beror på fortsatta framgångar för Sverigedemokraterna. I TV4/Novus så är SD till och med större än Moderaterna (22 respektive 21,4 procent). Fast i Ipsos är det betryggande skillnad mellan M (24,1 procent) och SD (18,9 procent). Dock gör moderatledningen klokt i att ta larmsignalerna på högsta allvar. Det är alls inte osannolikt att SD kan gå om dem som näst största parti i kommande mätningar, och parkera sig där.

Hösten har präglats av den accelererande migrationskrisen och den gamla sanningen att kriser brukar gynna sittande regeringar har uppenbarligen inte stämt den här gången. Men det beror snarare på denna ”sanning” är beroende av en grundläggande förutsättning – att den sittande regeringen visat styrka och kompetens att handskas med krisen. Det gjorde alliansregeringen i samband med finanskrisen, men det kan man inte med bästa vilja i världen säga att S-MP-regeringen gjort nu under hösten.

Maken till valhänt senfärdighet har sällan skådats. Lång efter det att det var uppenbart för alla som ville se vartåt det barkade hän fortsatte regeringen att sitta med armarna i kors, deklarera sin godhet och säga att ”det här fixar vi”. När systemkollapsen sedan kom har den lett till mer eller mindre lyckade panikreaktioner, en del bra en del mindre så. Så även om en förkrossande stor majoritet av väljarna står bakom åtgärder som id-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och skärpt anhöriginvandring så spelar det ingen roll. Regeringen förtroende var redan förbrukat.

Att allianspartierna (ja förutom utom Centern då) också skärpt sin migrationspolitik, och i många stycken drivit regeringspartierna framför sig, har inte heller det hjälpt i opinionen, åtminstone inte ännu. För också de var drabbade av den blinda migrationssjukan och vägrade under många år att se verkligheten som den är. De må ha varit några månader tidigare att reagera och omvärdera sin politik än regeringen, med likväl är det alldeles för sent för alltför många väljare. Många av dem har redan tagit klivet över till SD och att locka tillbaka dem kräver uthållighet och konsekvens. Att då, som i går i riksdagen, rösta för ett mer urvattnat förslag om id-kontroller, är därför helt kontraproduktivt om man vill göra det. Att det sedan var fel i sak också är en annan historia.

Socialdemokraterna befinner sig nere på Juholtnivåer och Miljöpartiet får sina sämsta siffror på många år. Allianspartierna är antingen större än eller ungefär jämnstora med de tre rödgröna partierna.

Det betyder inte att det går så värst bra för de borgerliga heller, och det beror på fortsatta framgångar för Sverigedemokraterna. I TV4/Novus så är SD till och med större än Moderaterna (22 respektive 21,4 procent). Fast i Ipsos är det betryggande skillnad mellan M (24,1 procent) och SD (18,9 procent). Dock gör moderatledningen klokt i att ta larmsignalerna på högsta allvar. Det är alls inte osannolikt att SD kan gå om dem som näst största parti i kommande mätningar, och parkera sig där.

Hösten har präglats av den accelererande migrationskrisen och den gamla sanningen att kriser brukar gynna sittande regeringar har uppenbarligen inte stämt den här gången. Men det beror snarare på denna ”sanning” är beroende av en grundläggande förutsättning – att den sittande regeringen visat styrka och kompetens att handskas med krisen. Det gjorde alliansregeringen i samband med finanskrisen, men det kan man inte med bästa vilja i världen säga att S-MP-regeringen gjort nu under hösten.

Maken till valhänt senfärdighet har sällan skådats. Lång efter det att det var uppenbart för alla som ville se vartåt det barkade hän fortsatte regeringen att sitta med armarna i kors, deklarera sin godhet och säga att ”det här fixar vi”. När systemkollapsen sedan kom har den lett till mer eller mindre lyckade panikreaktioner, en del bra en del mindre så. Så även om en förkrossande stor majoritet av väljarna står bakom åtgärder som id-kontroller, tillfälliga uppehållstillstånd och skärpt anhöriginvandring så spelar det ingen roll. Regeringen förtroende var redan förbrukat.

Att allianspartierna (ja förutom utom Centern då) också skärpt sin migrationspolitik, och i många stycken drivit regeringspartierna framför sig, har inte heller det hjälpt i opinionen, åtminstone inte ännu. För också de var drabbade av den blinda migrationssjukan och vägrade under många år att se verkligheten som den är. De må ha varit några månader tidigare att reagera och omvärdera sin politik än regeringen, med likväl är det alldeles för sent för alltför många väljare. Många av dem har redan tagit klivet över till SD och att locka tillbaka dem kräver uthållighet och konsekvens. Att då, som i går i riksdagen, rösta för ett mer urvattnat förslag om id-kontroller, är därför helt kontraproduktivt om man vill göra det. Att det sedan var fel i sak också är en annan historia.