2015-12-15 06:00

2015-12-16 19:27

Välkommet klimatavtal

Det klimatavtal som i helgen ingicks efter två veckors förhandlingar i Paris blev precis så utvattnat och till intet förpliktigande som man hade kunnat hoppas på. Trots alla högstämda ord så är det ett erkännande av att verkligheten nu hunnit i kapp den värsta hysterin.

Ambitionerna var höga inför Parismötet, och till varje pris ville alla inblandade undvika fiaskot från klimatmötet 2009 i ett kyligt Köpenhamn, då ditresta stats- och regeringschefer misslyckades med att komma överens. Därför fick personer på lägre nivå ta slutspurten den här gången. Och därför såg man till att klä avtalet i en massa fina och allvarsamma ord så att det på pappret kunde se ut som en stor framgång.

Men det säger sig själv att ett avtal med 195 länder som undertecknare inte blir särskilt ambitiöst, utan mer har karaktären av minsta gemensamma nämnare. Å andra sidan skulle det bli svårt att genomdriva ett mer ambitiöst avtal, med färre undertecknare. Även detta är ett erkännande av de bakomliggande internationella realiteterna. Världens länder, allra minst de som håller på att utvecklas, är inte beredda att drastiskt minska sina utsläpp av koldioxid.

FN:s klimatboss Christiana Figueres, som organiserade konferensen i Paris, har sagt att hon vill ha i det närmaste en revolution, att vi måste överge vårt sätt att leva och hela den ekonomiska utvecklingsmodell vi haft sedan industrialismens genombrott. Att för att rädda planeten, förstås. Tack och lov blev utgången av Parismötet betydligt beskedligare än så. Få är beredda att offra så mycket på några osäkra klimatmodeller.

Inför mötet talades det om att vi måste förbinda oss att inte öka den globala medeltemperaturen med mer än 2 grader Celsius fram till 2050, jämfört med hur det var i förindustriell tid. Avtalet skärpte det hela till 1,5 grader men tog samtidigt bort årtalet. Nu sägs det inget om när det skall vara uppnått, varför det bara kommer att bli ännu en av dessa meningslösa besvärjelser då den inte förpliktigar till något. Och det är lika bra det. Ett gradmål är alldeles för trubbigt.

Den så kallade rika världen lovar också att bidra med 100 miljarder dollar om året till utvecklingsländernas klimatomställning, vad nu det kan vara värt. Kina sade inför mötet att deras koldioxidutsläpp kommer att fördubblas till 2030, och Indien att de kommer att tredubblas. De har gjort klart att de under inga villkor kommer att hålla tillbaka sin ekonomiska utveckling genom att skära ned på sin användning av fossila bränslen.

Det enda de 195 länderna gått med på är att var femte år rapportera om vad de gjort för att minska sina koldioxidutsläpp, men det finns ingen översyn eller ens något tvång med hot om sanktioner för de som underpresterar. Det hela bygger på frivillighet som gör att länder kan sätta sina egna mål. Parisavtalet tar faktiskt bort de legala skyldigheter att minska utsläppen som funnits i tidigare avtal. Ännu en anpassning till verkligheten.

Mot den här bakgrunden är det lite märkligt att avtalet hyllas av så många klimataktivister, men de har väl gått på sin egen retorik, och dessutom har det ju gått en hel del prestige i det hela. Slutintrycket från klimatmötet i Paris är ändå att världen som helhet inte kommer att reducera sina utsläpp av växthusgaser, och därmed har förhoppningsvis hela klimatdiskussionen nått sin kulmen och kan gå in i en mer sansad och konstruktiv fas.

Ambitionerna var höga inför Parismötet, och till varje pris ville alla inblandade undvika fiaskot från klimatmötet 2009 i ett kyligt Köpenhamn, då ditresta stats- och regeringschefer misslyckades med att komma överens. Därför fick personer på lägre nivå ta slutspurten den här gången. Och därför såg man till att klä avtalet i en massa fina och allvarsamma ord så att det på pappret kunde se ut som en stor framgång.

Men det säger sig själv att ett avtal med 195 länder som undertecknare inte blir särskilt ambitiöst, utan mer har karaktären av minsta gemensamma nämnare. Å andra sidan skulle det bli svårt att genomdriva ett mer ambitiöst avtal, med färre undertecknare. Även detta är ett erkännande av de bakomliggande internationella realiteterna. Världens länder, allra minst de som håller på att utvecklas, är inte beredda att drastiskt minska sina utsläpp av koldioxid.

FN:s klimatboss Christiana Figueres, som organiserade konferensen i Paris, har sagt att hon vill ha i det närmaste en revolution, att vi måste överge vårt sätt att leva och hela den ekonomiska utvecklingsmodell vi haft sedan industrialismens genombrott. Att för att rädda planeten, förstås. Tack och lov blev utgången av Parismötet betydligt beskedligare än så. Få är beredda att offra så mycket på några osäkra klimatmodeller.

Inför mötet talades det om att vi måste förbinda oss att inte öka den globala medeltemperaturen med mer än 2 grader Celsius fram till 2050, jämfört med hur det var i förindustriell tid. Avtalet skärpte det hela till 1,5 grader men tog samtidigt bort årtalet. Nu sägs det inget om när det skall vara uppnått, varför det bara kommer att bli ännu en av dessa meningslösa besvärjelser då den inte förpliktigar till något. Och det är lika bra det. Ett gradmål är alldeles för trubbigt.

Den så kallade rika världen lovar också att bidra med 100 miljarder dollar om året till utvecklingsländernas klimatomställning, vad nu det kan vara värt. Kina sade inför mötet att deras koldioxidutsläpp kommer att fördubblas till 2030, och Indien att de kommer att tredubblas. De har gjort klart att de under inga villkor kommer att hålla tillbaka sin ekonomiska utveckling genom att skära ned på sin användning av fossila bränslen.

Det enda de 195 länderna gått med på är att var femte år rapportera om vad de gjort för att minska sina koldioxidutsläpp, men det finns ingen översyn eller ens något tvång med hot om sanktioner för de som underpresterar. Det hela bygger på frivillighet som gör att länder kan sätta sina egna mål. Parisavtalet tar faktiskt bort de legala skyldigheter att minska utsläppen som funnits i tidigare avtal. Ännu en anpassning till verkligheten.

Mot den här bakgrunden är det lite märkligt att avtalet hyllas av så många klimataktivister, men de har väl gått på sin egen retorik, och dessutom har det ju gått en hel del prestige i det hela. Slutintrycket från klimatmötet i Paris är ändå att världen som helhet inte kommer att reducera sina utsläpp av växthusgaser, och därmed har förhoppningsvis hela klimatdiskussionen nått sin kulmen och kan gå in i en mer sansad och konstruktiv fas.