2015-12-02 06:00

2015-12-02 06:00

Smolk i glädjebägaren?

Det var segerstämning i helgen på Sverigedemokraternas landsdagar, och i går så bekräftades den med de nya rekordsiffrorna från Statistiska Centralbyråns (SCB) stora partisympatiunderökning. Där fick SD hela 19,9 procent och i verkligheten kan stödet vara ännu större. Partiets siffror brukar vara notoriskt svåra att mäta.

Det mesta har gått SD-ledningens och partiledaren Jimmie Åkessons väg. Trots stora problem med framför allt lokala representanter och ett trilskande ungdomsförbund, som nu kastats ut i kylan och ersatts, har deras väljarstöd stadigt stigit. De återkommande skandalerna biter inte på dem så länge de uppfattas vara det enda parti som tar den växande oron för den stora asylinvandringen på allvar. Nu när de flesta andra partierna nyktrat till kan det bli problem för SD, som äntligen fått konkurrens i sin huvudfråga. Partisekreteraren Richard Jomshof har till och med öppet varnat för att de kan förlora några procentenheter på den utvecklingen.

Det visar sig dock inte i SCB-undersökningen, som visserligen gjordes i november men mätperioden tog nästan slut i samma veva som regeringen aviserade hårdare tag. Under hösten har dock migrationskrisen accelererat och parti efter parti har gjort omprövningar av sin tidigare naiva och alltför generösa politik. Det kan dock vara värt att påpeka att SD i de andra mätningarna legat i stort sett still under hösten (SCB mäter bara i maj och i november), och att deras uppgång skedde under sommaren. Därför är det inte alls självklart att den akuta migrationskrisen gynnar dem.

Men den har heller inte gynnat de andra partierna. Socialdemokraterna är nere under Juholtnivåer och får med sina 27,6 procent det sämsta resultatet i SCB sedan de började med sina mätningar för 43 år sedan, vilket verkligen borde sända chockvågor till partihögkvarteret på Sveavägen 68. Den rödgröna regeringens tafatthet och allmänna tafflighet, liksom bristen på ledarskap hos statsminister Stefan Löfven torde förutom migrationskrisen spela in. Många socialdemokrater tänker nog att ju förr de kan bli av med Miljöpartiet desto bättre.

Moderaterna sjunker också ned till 23,5 procent. Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentsspärren. De har alltså inte (ännu) fått utdelning för att ha gått främst med en nyktrare men strängare migrationspolitik. Det är egentligen inte så konstigt. Det tar tid att arbeta upp ett tillräckligt förtroende hos väljarna och ett antal utspel räcker inte. Väljarna måste känna att de kan lita på partierna och de politiska förändringarna. Nu har det mest verkat som förändringarna skett under galgen. Dessutom har väljare som redan tagit det oerhörda steget att rösta för det stigmatiserade SD svårt att byta när de väl hamnat där.

Därmed inte sagt att dessa förändringar ägnade åt att skaffa en egen migrationspolitik som är skiljd från den andra extremen – Miljöpartiet – inte är förgäves, tvärtom. Det är bra att SD får konkurrens. Nu kommer SD att tvingas bekänna färg i en rad andra frågor som de hittills inte behövt bry sig så mycket om. När Åkesson på landsdagarna talade om att bilda regering med M och KD var det inte bara verklighetsfrånvänt utan också avslöjande. Hans tanke är nämligen den att SD i så fall, likt Dansk Folkeparti, skulle utgöra en bromskloss mot sänkt skattetryck, förändringar i arbetsmarknadspolitiken och skärpningar av bidragssystemen, allt föga borgerliga ståndpunkter. Sedan har vi vinster i välfärden, EU och Nato.

Nej, SD kan få problem framöver när de måste visa att de är mer än ett populistiskt enfrågeparti.

Det mesta har gått SD-ledningens och partiledaren Jimmie Åkessons väg. Trots stora problem med framför allt lokala representanter och ett trilskande ungdomsförbund, som nu kastats ut i kylan och ersatts, har deras väljarstöd stadigt stigit. De återkommande skandalerna biter inte på dem så länge de uppfattas vara det enda parti som tar den växande oron för den stora asylinvandringen på allvar. Nu när de flesta andra partierna nyktrat till kan det bli problem för SD, som äntligen fått konkurrens i sin huvudfråga. Partisekreteraren Richard Jomshof har till och med öppet varnat för att de kan förlora några procentenheter på den utvecklingen.

Det visar sig dock inte i SCB-undersökningen, som visserligen gjordes i november men mätperioden tog nästan slut i samma veva som regeringen aviserade hårdare tag. Under hösten har dock migrationskrisen accelererat och parti efter parti har gjort omprövningar av sin tidigare naiva och alltför generösa politik. Det kan dock vara värt att påpeka att SD i de andra mätningarna legat i stort sett still under hösten (SCB mäter bara i maj och i november), och att deras uppgång skedde under sommaren. Därför är det inte alls självklart att den akuta migrationskrisen gynnar dem.

Men den har heller inte gynnat de andra partierna. Socialdemokraterna är nere under Juholtnivåer och får med sina 27,6 procent det sämsta resultatet i SCB sedan de började med sina mätningar för 43 år sedan, vilket verkligen borde sända chockvågor till partihögkvarteret på Sveavägen 68. Den rödgröna regeringens tafatthet och allmänna tafflighet, liksom bristen på ledarskap hos statsminister Stefan Löfven torde förutom migrationskrisen spela in. Många socialdemokrater tänker nog att ju förr de kan bli av med Miljöpartiet desto bättre.

Moderaterna sjunker också ned till 23,5 procent. Kristdemokraterna hamnar under fyraprocentsspärren. De har alltså inte (ännu) fått utdelning för att ha gått främst med en nyktrare men strängare migrationspolitik. Det är egentligen inte så konstigt. Det tar tid att arbeta upp ett tillräckligt förtroende hos väljarna och ett antal utspel räcker inte. Väljarna måste känna att de kan lita på partierna och de politiska förändringarna. Nu har det mest verkat som förändringarna skett under galgen. Dessutom har väljare som redan tagit det oerhörda steget att rösta för det stigmatiserade SD svårt att byta när de väl hamnat där.

Därmed inte sagt att dessa förändringar ägnade åt att skaffa en egen migrationspolitik som är skiljd från den andra extremen – Miljöpartiet – inte är förgäves, tvärtom. Det är bra att SD får konkurrens. Nu kommer SD att tvingas bekänna färg i en rad andra frågor som de hittills inte behövt bry sig så mycket om. När Åkesson på landsdagarna talade om att bilda regering med M och KD var det inte bara verklighetsfrånvänt utan också avslöjande. Hans tanke är nämligen den att SD i så fall, likt Dansk Folkeparti, skulle utgöra en bromskloss mot sänkt skattetryck, förändringar i arbetsmarknadspolitiken och skärpningar av bidragssystemen, allt föga borgerliga ståndpunkter. Sedan har vi vinster i välfärden, EU och Nato.

Nej, SD kan få problem framöver när de måste visa att de är mer än ett populistiskt enfrågeparti.