2015-11-21 06:00

2015-11-21 06:00

Vem behöver Folkpartiet?

Just nu pågår Folkpartiets landsmöte på riksdagshuset i Stockholm och där tänker man byta namn till enbart Liberalerna. Namnbytet har något av desperation över sig, som man har något att bevisa i en situation när nästan alla andra partier i varierande grad också är liberala.

Folkpartiet har hetat just så sedan 1934, då Frisinnade folkpartiet och Sveriges liberala parti åter gick samman. De hade splittrats 1923 på frågan om alkoholförbud. År 1990 lade man till liberalerna till namnet, och från och med i morgon blir det alltså bara Liberalerna, förkortat LIB. Frågan är vad partiledningen tror sig uppnå med detta. Trots försäkringar från partiledaren Jan Björklund om att de nu inleder ett stort förnyelsearbete så kommer de i allt väsentligt att stå för samma politik som förut, även om de nu verkar vilja rikta om fokus till lite mer socialliberala frågor.

Men Folkpartiet har i allt väsentligt alltid varit socialliberalt, med vissa avstickare till mer ”hårda” frågor som försvar, polis och kunskap i skolan. Flertalet folkpartister måste i någon mån bekänna sig till denna socialliberalism, som i många stycken faktiskt inte kan anses som särskilt liberal, i alla fall inte i klassisk mening. Det ryms en hel del förmyndarmentalitet i begreppet, se bara på viljan att kvotera föräldraförsäkringen, vidhållandet av alkoholreglering, eller omfamnandet av feministiska problembilder om förtryckande strukturer. Nyligen röstade de med regeringen för ett avskaffande av vårdnadsbidraget, vilket inskränker valfriheten för föräldrarna.

Att kalla sig Liberalerna gör inte Folkpartiet mer liberala. Men det är ett tecken något som ofta brukar prägla folkpartister – att alltid veta bäst. I ett läge där de flesta andra partiet också bekänner sig till varianter av liberalism vill de minsann slå fast att de är de sanna och ursprungliga Liberalerna. Liberalismen finns annars rikligt representerad i framför allt Moderaterna och numera även Centerpartiet. I det förra blandas det med konservatism och i det senare har en mer extrem nyliberal variant slagit rot åtminstone på riksnivå.

Även inom socialdemokratin finns liberala drag. Livsstilsliberaler i framför allt städerna dras också till Miljöpartiet, där de blivit en allvarlig konkurrent om väljarna. I ett parti som Kristdemokraterna, som inte bekänner sig till liberalismen, finns det i praktisk politik mer frihetliga strömningar än hos många socialliberaler i Folkpartiet.

När ”alla” blivit liberaler, vilket utrymme finns det då för ett liberalt parti? Det är en fråga som inte bara Folkpartiet brottas med, utan också många av deras systerpartier ute i Europa. I länder som Tyskland och Storbritannien har de till och med förlorat sin parlamentariska representation. Och dagens FP ligger i många mätningar farligt nära fyraprocentsspärren.

I Danmark har systerpartiet Venstre (vars namn är ett arv från den tiden då liberalerna utgjorde den politiska vänstern före socialdemokratins framväxt) blivit det stora borgerliga partiet genom att hålla till höger om mitten. Radikale Venstre har varit mer renlärigt socialliberala, men följaktligen också mindre. Så långt åt något håll har aldrig de svenska folkpartisterna velat gå, och då har det varken blivit hackat eller malet. Väljer de nu att betona det socialliberala mer, vilket Björklunds utspel om en ny stor skatteuppgörelse med S tyder på, lär de inte rycka fram särskilt mycket. Däri ligger deras dilemma i att vara kluvna.

Folkpartiet har hetat just så sedan 1934, då Frisinnade folkpartiet och Sveriges liberala parti åter gick samman. De hade splittrats 1923 på frågan om alkoholförbud. År 1990 lade man till liberalerna till namnet, och från och med i morgon blir det alltså bara Liberalerna, förkortat LIB. Frågan är vad partiledningen tror sig uppnå med detta. Trots försäkringar från partiledaren Jan Björklund om att de nu inleder ett stort förnyelsearbete så kommer de i allt väsentligt att stå för samma politik som förut, även om de nu verkar vilja rikta om fokus till lite mer socialliberala frågor.

Men Folkpartiet har i allt väsentligt alltid varit socialliberalt, med vissa avstickare till mer ”hårda” frågor som försvar, polis och kunskap i skolan. Flertalet folkpartister måste i någon mån bekänna sig till denna socialliberalism, som i många stycken faktiskt inte kan anses som särskilt liberal, i alla fall inte i klassisk mening. Det ryms en hel del förmyndarmentalitet i begreppet, se bara på viljan att kvotera föräldraförsäkringen, vidhållandet av alkoholreglering, eller omfamnandet av feministiska problembilder om förtryckande strukturer. Nyligen röstade de med regeringen för ett avskaffande av vårdnadsbidraget, vilket inskränker valfriheten för föräldrarna.

Att kalla sig Liberalerna gör inte Folkpartiet mer liberala. Men det är ett tecken något som ofta brukar prägla folkpartister – att alltid veta bäst. I ett läge där de flesta andra partiet också bekänner sig till varianter av liberalism vill de minsann slå fast att de är de sanna och ursprungliga Liberalerna. Liberalismen finns annars rikligt representerad i framför allt Moderaterna och numera även Centerpartiet. I det förra blandas det med konservatism och i det senare har en mer extrem nyliberal variant slagit rot åtminstone på riksnivå.

Även inom socialdemokratin finns liberala drag. Livsstilsliberaler i framför allt städerna dras också till Miljöpartiet, där de blivit en allvarlig konkurrent om väljarna. I ett parti som Kristdemokraterna, som inte bekänner sig till liberalismen, finns det i praktisk politik mer frihetliga strömningar än hos många socialliberaler i Folkpartiet.

När ”alla” blivit liberaler, vilket utrymme finns det då för ett liberalt parti? Det är en fråga som inte bara Folkpartiet brottas med, utan också många av deras systerpartier ute i Europa. I länder som Tyskland och Storbritannien har de till och med förlorat sin parlamentariska representation. Och dagens FP ligger i många mätningar farligt nära fyraprocentsspärren.

I Danmark har systerpartiet Venstre (vars namn är ett arv från den tiden då liberalerna utgjorde den politiska vänstern före socialdemokratins framväxt) blivit det stora borgerliga partiet genom att hålla till höger om mitten. Radikale Venstre har varit mer renlärigt socialliberala, men följaktligen också mindre. Så långt åt något håll har aldrig de svenska folkpartisterna velat gå, och då har det varken blivit hackat eller malet. Väljer de nu att betona det socialliberala mer, vilket Björklunds utspel om en ny stor skatteuppgörelse med S tyder på, lär de inte rycka fram särskilt mycket. Däri ligger deras dilemma i att vara kluvna.