2015-11-15 18:27

2015-11-15 18:27

Krig mot terrorismen

Än en gång så har den islamistiska terrorismen brutalt slagit till mot vårt fria och öppna samhälle. Än en gång har terroristerna med all önskvärd tydlighet visat att de för krig mot oss. Det är hög tid att vi på allvar för krig mot dem.

Målen för terrorattackerna i Paris var närmast övertydligt valda – en konsertlokal, en idrottsarena och ett flertal barer och restauranger. Platser dit vanliga människor samlats en fredagskväll för att roa sig. Symboler för just det som de islamistiska fanatikerna hatar – vår livsstil, vårt öppna och toleranta samhälle. Vem som helst av oss är ett mål för dessa förvrida sinnen.

Terrordåden i Paris var därför, som bara alltför många liknande attacker förr, en samfälld attack mot hela den civiliserade världen. Och det enda sätt att besvara det är hårt, resolut och skoningslöst. Den Islamiska Staten och dess gelikar måste krossas. Det är nu hög tid att bekriga dem, de har ju redan bekrigat oss sedan länge.

Fredagen den 13 november 2015 blev fransmännens 11 september, och måtte det bli ett uppvaknande inte bara för dem utan för oss alla. Under senare år har det talats allt tystare om kriget mot terrorismen, efter motgångarna i Afghanistan och Irak. Men terroristerna har inte slagit av på takten. IS framväxt är delvis ett resultat av ett för tidigt tillbakadragande av amerikanska styrkor från Irak.

Under en tid har vi självbedrägligt sett på IS allt hänsynslösare terroriserande i Mellanöstern, men ändå sagt att så länge de håller sig där och ”bara” slaktar eller förslavar i deras ögon otrogna, halshugger en och annan västerlänning som tagit sig dit och spränger historiska klenoder i luften så är vi relativt säkra. Till skillnad mot al Qaida så skulle ju inte IS ha mer globala ambitioner. Efter fredagens avskyvärda terrordåd i den franska huvudstaden går den fiktionen inte att upprätthålla längre.

En sorts normalläge infann sig efter de brutala morden på satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk kosheraffär i Paris början av året, liksom efter attackerna mot Lars Vilks och synagogan i Köpenhamn. På sätt och vis är det fullt naturligt, men kan likväl invagga oss i en falsk trygghet – ända tills nästa attack sker!

Det brukar heta att vi inte skall visa oss rädda och att vi i görligaste mån måste gå ut och leva precis som förut, för annars har terroristerna vunnit. Det är förstås sant, och vi får inte låta oss skrämmas. Men vi får för den skull inte bli liknöjda och slå av på vår vaksamhet. Då riskerar vi att inte agera så kraftfullt och beslutsamt mot terroristerna som vi måste.

Ändå är det dessvärre det som skett tidigare. Vi har låtit IS att fortsätta expandera och vi har inte tagit den framväxande jihadismen och radikaliseringen av flera unga muslimer i våra egna länder på tillräckligt stort allvar. Det måste bli ändring på det nu.

Kampen mot den islamiska terrorismen måste föras på flera plan. För det första måste vi tillsammans slå till kraftfullt mot IS på deras hemmaplan, även om det är förenat med stora svårigheter i inbördeskrigets Syrien och det sönderfallande Irak. För det andra måste vi motverka radikaliseringen i våra egna länder, både med förebyggande åtgärder ute i de miljöer där de vistas, men också straffrättsligt mot hemvändande terrorkrigare. För det tredje måste vi höja säkerheten och få kontroll på våra gränser.

Det handlar om en lång utdragen kamp i skymningslandet, men vi måste vara fasta och uthålliga och aldrig vika ned oss mot barbarerna!

Målen för terrorattackerna i Paris var närmast övertydligt valda – en konsertlokal, en idrottsarena och ett flertal barer och restauranger. Platser dit vanliga människor samlats en fredagskväll för att roa sig. Symboler för just det som de islamistiska fanatikerna hatar – vår livsstil, vårt öppna och toleranta samhälle. Vem som helst av oss är ett mål för dessa förvrida sinnen.

Terrordåden i Paris var därför, som bara alltför många liknande attacker förr, en samfälld attack mot hela den civiliserade världen. Och det enda sätt att besvara det är hårt, resolut och skoningslöst. Den Islamiska Staten och dess gelikar måste krossas. Det är nu hög tid att bekriga dem, de har ju redan bekrigat oss sedan länge.

Fredagen den 13 november 2015 blev fransmännens 11 september, och måtte det bli ett uppvaknande inte bara för dem utan för oss alla. Under senare år har det talats allt tystare om kriget mot terrorismen, efter motgångarna i Afghanistan och Irak. Men terroristerna har inte slagit av på takten. IS framväxt är delvis ett resultat av ett för tidigt tillbakadragande av amerikanska styrkor från Irak.

Under en tid har vi självbedrägligt sett på IS allt hänsynslösare terroriserande i Mellanöstern, men ändå sagt att så länge de håller sig där och ”bara” slaktar eller förslavar i deras ögon otrogna, halshugger en och annan västerlänning som tagit sig dit och spränger historiska klenoder i luften så är vi relativt säkra. Till skillnad mot al Qaida så skulle ju inte IS ha mer globala ambitioner. Efter fredagens avskyvärda terrordåd i den franska huvudstaden går den fiktionen inte att upprätthålla längre.

En sorts normalläge infann sig efter de brutala morden på satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk kosheraffär i Paris början av året, liksom efter attackerna mot Lars Vilks och synagogan i Köpenhamn. På sätt och vis är det fullt naturligt, men kan likväl invagga oss i en falsk trygghet – ända tills nästa attack sker!

Det brukar heta att vi inte skall visa oss rädda och att vi i görligaste mån måste gå ut och leva precis som förut, för annars har terroristerna vunnit. Det är förstås sant, och vi får inte låta oss skrämmas. Men vi får för den skull inte bli liknöjda och slå av på vår vaksamhet. Då riskerar vi att inte agera så kraftfullt och beslutsamt mot terroristerna som vi måste.

Ändå är det dessvärre det som skett tidigare. Vi har låtit IS att fortsätta expandera och vi har inte tagit den framväxande jihadismen och radikaliseringen av flera unga muslimer i våra egna länder på tillräckligt stort allvar. Det måste bli ändring på det nu.

Kampen mot den islamiska terrorismen måste föras på flera plan. För det första måste vi tillsammans slå till kraftfullt mot IS på deras hemmaplan, även om det är förenat med stora svårigheter i inbördeskrigets Syrien och det sönderfallande Irak. För det andra måste vi motverka radikaliseringen i våra egna länder, både med förebyggande åtgärder ute i de miljöer där de vistas, men också straffrättsligt mot hemvändande terrorkrigare. För det tredje måste vi höja säkerheten och få kontroll på våra gränser.

Det handlar om en lång utdragen kamp i skymningslandet, men vi måste vara fasta och uthålliga och aldrig vika ned oss mot barbarerna!