2015-10-23 19:17

2015-10-23 19:17

För lite och för sent

Regeringen och oppositionen försatte en historisk chans till att genomdriva en mer nykter migrationspolitik. Istället blev det ett prov på samförståndspolitik när den är som sämst – en urvattnad kompromiss som ytterst marginellt kommer att påverka med de gigantiska problemen vi ser med den kraftigt ökade volymen av asylsökande.

För lite och för sent skulle man kunna sammanfatta gårdagens migrationsuppgörelse mellan sex av riksdagspartierna. Endast Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna hölls utanför, och det var på tok för många kockar för den här soppan.

Ytligt sett ser det ut som en framgång för de borgerliga, och särskilt då Moderaterna och Kristdemokraterna. Under tre år blir huvudregeln tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) istället för permanenta (PUT), ingen dagersättning för de som skall avvisas och skärpta försörjningskrav vid anhöriginvandring är några av förändringarna. Men djävulen sitter som bekant i detaljerna. Undantagna från TUT är nämligen barnfamiljer, ensamkommande, och kvotflyktingar. Dessutom skall alltjämt familjeåterförening göras möjligt för de med TUT och inte som nu de med PUT. Efter tre år skall också TUT omvandlas till PUT om skyddsskäl kvarstår. Därmed kommer i praktiken införandet att av TUT knappt att få någon större betydelse för att minska asyltrycket.

M fick dessutom ge med sig angående kommuntvånget, men även det blir ett slag i luften trots att staten skickar med 10 miljarder. För det handlar mer om brist på boende, lärare och socialsekreterare än reda pengar. Några tillfälliga gränskontroller blir det heller inte, även om det tids nog kommer att bli nödvändigt. Vi har helt tappat kontrollen över vilka som kommer in i landet, och polisen kan inte tillåtas ducka inför en av sina grundläggande uppgifter.

Besluten om utökat Rut-avdrag och yrkesintroduktionsanställningar för nyanlända är visserligen bra, men har mer med långsiktig integration att göra än att stävja det akuta tillströmingen av asylsökande.

Uppgörelsen var dock priset som man fick betala för att få med Miljöpartiet respektive Centern. Stefan Löfvens egenintresse av att ha med MP i regeringen, samt de borgerligas egenintresse av att hålla ihop alliansen, fällde avgörandet. Detta i en situation där det blivit uppenbart för var och en att mottagningssystemet håller på att kollapsa. Migrationsverkets prognos är nu svindlande 190 000 asylsökande i år (varav upp till 40 000 ensamkommande unga), vilket är mer än en fördubbling mot vad de trodde i somras, och kanske 170 000 nästa år (varav 33 000 ensamkommande). 29 miljarder kronor måste skjutas till nästa år, och därmed har vi svart på vitt att Löfvens budget redan spruckit. Redan lagom till jul kommer det att saknas 45 000 boplatser.

Med sådana siffror i bakhuvudet är gårdagens besked redan överspelade, även om förhandlarna måste varit medvetna om dem. Migrationskrisen kommer inte att stävjas på långa vägar och den fråga man får ställa sig är hur länge det dröjer innan man tvingas till betydligt mer drastiska åtgärder. För det här duger sannerligen inte.

För lite och för sent skulle man kunna sammanfatta gårdagens migrationsuppgörelse mellan sex av riksdagspartierna. Endast Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna hölls utanför, och det var på tok för många kockar för den här soppan.

Ytligt sett ser det ut som en framgång för de borgerliga, och särskilt då Moderaterna och Kristdemokraterna. Under tre år blir huvudregeln tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) istället för permanenta (PUT), ingen dagersättning för de som skall avvisas och skärpta försörjningskrav vid anhöriginvandring är några av förändringarna. Men djävulen sitter som bekant i detaljerna. Undantagna från TUT är nämligen barnfamiljer, ensamkommande, och kvotflyktingar. Dessutom skall alltjämt familjeåterförening göras möjligt för de med TUT och inte som nu de med PUT. Efter tre år skall också TUT omvandlas till PUT om skyddsskäl kvarstår. Därmed kommer i praktiken införandet att av TUT knappt att få någon större betydelse för att minska asyltrycket.

M fick dessutom ge med sig angående kommuntvånget, men även det blir ett slag i luften trots att staten skickar med 10 miljarder. För det handlar mer om brist på boende, lärare och socialsekreterare än reda pengar. Några tillfälliga gränskontroller blir det heller inte, även om det tids nog kommer att bli nödvändigt. Vi har helt tappat kontrollen över vilka som kommer in i landet, och polisen kan inte tillåtas ducka inför en av sina grundläggande uppgifter.

Besluten om utökat Rut-avdrag och yrkesintroduktionsanställningar för nyanlända är visserligen bra, men har mer med långsiktig integration att göra än att stävja det akuta tillströmingen av asylsökande.

Uppgörelsen var dock priset som man fick betala för att få med Miljöpartiet respektive Centern. Stefan Löfvens egenintresse av att ha med MP i regeringen, samt de borgerligas egenintresse av att hålla ihop alliansen, fällde avgörandet. Detta i en situation där det blivit uppenbart för var och en att mottagningssystemet håller på att kollapsa. Migrationsverkets prognos är nu svindlande 190 000 asylsökande i år (varav upp till 40 000 ensamkommande unga), vilket är mer än en fördubbling mot vad de trodde i somras, och kanske 170 000 nästa år (varav 33 000 ensamkommande). 29 miljarder kronor måste skjutas till nästa år, och därmed har vi svart på vitt att Löfvens budget redan spruckit. Redan lagom till jul kommer det att saknas 45 000 boplatser.

Med sådana siffror i bakhuvudet är gårdagens besked redan överspelade, även om förhandlarna måste varit medvetna om dem. Migrationskrisen kommer inte att stävjas på långa vägar och den fråga man får ställa sig är hur länge det dröjer innan man tvingas till betydligt mer drastiska åtgärder. För det här duger sannerligen inte.