2015-10-21 06:00

2015-10-21 06:00

Missbrukat misstroende

Gårdagens misstroendeomröstning i riksdagen mot finansminister Magdalena Andersson (S) föll föga förvånande.

Det var Sverigedemokraterna som väckt frågan och det var bara SD-ledamöter som röstade för. De borgerliga partierna lade ned sina röster. För att gå igenom hade det krävts att minst 175 riksdagsledamöter hade röstat för, och det fanns inte på kartan redan när SD sade att de tänkte lägga ett misstroendevotum.

Därmed blev det hela mest en infantil markering. Man kan tycka vad man vill om Magdalena Andersson, men hon är finansminister i en rödgrön koalitionsregering. Det är knappast enbart på hennes axlar man kan lägga ansvaret för brutna vallöften om Rot-avdraget och överskottsmålet, eller ens oredan i statens finanser. Den ekonomiska politiken är en helhet som tas när riskdagen röstar om statsbudgeten. Är man inte nöjd med det får man i så fall väcka misstroende då – och budgetomröstningar är ju i praktiken en förtroendeomröstning om hela regeringspolitiken.

Det var också vad som skedde förra hösten, när Löfvenregeringens budget föll och riksdagen med SD:s hjälp antog alliansens. Då skulle enligt all sund parlamentarisk praxis statsminister Stefan Löfven ha avgått och låtit de vars budget röstats igenom också få ta över. Istället klamrade han sig kvar och hotade med nyval redan innan han formellt hade rätt att utlysa ett sådant. I den situationen var ett formellt misstroende påkallat, och det väcktes också av SD. Men Alliansen ville av inte regera och fegade ur, och sedan fick vi istället den nio månader senare ratade decemberöverenskommelsen på halsen.

Men nu finns det ingen anledning att göra en meningslös markering mot Andersson. Det hederligare hade varit att i ett senare skede, efter en eventuell ny budgetförlust, väcka misstroende mot Löfven och därmed fälla hela regeringen. Senare kan det också bli aktuellt med att rikta misstroende mot enskilda statsråd som misskött sig, och det finns det gott om. Det har också flera av oppositionsledarna varnat för. Inte ens Löfven kan känna sig säker, trots alliansledarnas markerade ovilja mot att regera. Efter decemberöverenskommelsens fall så måste han visa sig mer samarbetsinriktad och följa riksdagens uttalade vilja om han vill sitta säkrare.

Sverigedemokraterna tänker inte så. De vill ställa till med största möjliga oreda för sakens skull och göra nålstick. De mäler sig också ur en hel del av riksdagsarbetet genom att istället gå in i en sorts ständigt kampanjande. Denna ”nya linje” berättade de om på en presskonferens i slutet av förra veckan, men så värst nytt är det inte. Deras ledamöter har aldrig varit överdrivet aktiva i riksdagen och SD:s styrka ligger i att bilda opinion. Nu skall de dessutom kampanja mot Sverige i de länder där människor finns som reser hit för att söka asyl. Och deras karv på en folkomröstning om invandringen är bara ett slag i luften, även om det är smart rent opinionsbildningsmässigt, eftersom det aldrig kommer att ske. Seriösa kan man knappast anklaga dem för att vara.

Det var Sverigedemokraterna som väckt frågan och det var bara SD-ledamöter som röstade för. De borgerliga partierna lade ned sina röster. För att gå igenom hade det krävts att minst 175 riksdagsledamöter hade röstat för, och det fanns inte på kartan redan när SD sade att de tänkte lägga ett misstroendevotum.

Därmed blev det hela mest en infantil markering. Man kan tycka vad man vill om Magdalena Andersson, men hon är finansminister i en rödgrön koalitionsregering. Det är knappast enbart på hennes axlar man kan lägga ansvaret för brutna vallöften om Rot-avdraget och överskottsmålet, eller ens oredan i statens finanser. Den ekonomiska politiken är en helhet som tas när riskdagen röstar om statsbudgeten. Är man inte nöjd med det får man i så fall väcka misstroende då – och budgetomröstningar är ju i praktiken en förtroendeomröstning om hela regeringspolitiken.

Det var också vad som skedde förra hösten, när Löfvenregeringens budget föll och riksdagen med SD:s hjälp antog alliansens. Då skulle enligt all sund parlamentarisk praxis statsminister Stefan Löfven ha avgått och låtit de vars budget röstats igenom också få ta över. Istället klamrade han sig kvar och hotade med nyval redan innan han formellt hade rätt att utlysa ett sådant. I den situationen var ett formellt misstroende påkallat, och det väcktes också av SD. Men Alliansen ville av inte regera och fegade ur, och sedan fick vi istället den nio månader senare ratade decemberöverenskommelsen på halsen.

Men nu finns det ingen anledning att göra en meningslös markering mot Andersson. Det hederligare hade varit att i ett senare skede, efter en eventuell ny budgetförlust, väcka misstroende mot Löfven och därmed fälla hela regeringen. Senare kan det också bli aktuellt med att rikta misstroende mot enskilda statsråd som misskött sig, och det finns det gott om. Det har också flera av oppositionsledarna varnat för. Inte ens Löfven kan känna sig säker, trots alliansledarnas markerade ovilja mot att regera. Efter decemberöverenskommelsens fall så måste han visa sig mer samarbetsinriktad och följa riksdagens uttalade vilja om han vill sitta säkrare.

Sverigedemokraterna tänker inte så. De vill ställa till med största möjliga oreda för sakens skull och göra nålstick. De mäler sig också ur en hel del av riksdagsarbetet genom att istället gå in i en sorts ständigt kampanjande. Denna ”nya linje” berättade de om på en presskonferens i slutet av förra veckan, men så värst nytt är det inte. Deras ledamöter har aldrig varit överdrivet aktiva i riksdagen och SD:s styrka ligger i att bilda opinion. Nu skall de dessutom kampanja mot Sverige i de länder där människor finns som reser hit för att söka asyl. Och deras karv på en folkomröstning om invandringen är bara ett slag i luften, även om det är smart rent opinionsbildningsmässigt, eftersom det aldrig kommer att ske. Seriösa kan man knappast anklaga dem för att vara.