2015-10-20 06:01

2015-10-20 06:01

Vart går alliansen?

Efter decemberöverenskommelsens fall och småbråket kring om och när allianspartierna skall skriva en gemensam budget går det att ställa sig frågan om alliansens framtid. Vart är den på väg någonstans? Kommer den att hålla? Har den rent av förlorat sitt existensberättigande?

Det fanns få politiskt och demokratiskt acceptabla skäl för decemberöverenskommelsen (DÖ), men ett av dem var i alla fall behovet av att bevara blockpolitiken. Det är ingen tillfällighet att socialdemokratin aldrig gillat blockpolitik, alltså när ett socialistiskt block står mot ett borgerligt. Det har ju minskat deras möjligheter att splittra oppositionen och påräkna stöd från ett eller flera så kallade mittenpartier i olika frågor. Minns hur Socialdemokraterna och Centern samarbetade efter valet 1994.

Ur ett borgerligt perspektiv riskerar en uppbruten blockpolitik att vi får ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. Och i takt med sjunkande opinionssiffror blir detta än vikigare för S. Bildandet av alliansen var ett sätt att motta en sådan utveckling och det fungerade också – under åtta år kunde de borgerliga bilda regering. Men valet förra året kastade om kalkylerna genom Sverigedemokraternas stora framgångar, och en föraning om vad som komma skulle skedde redan 2010. SD:s intåg har ändrat på valmatematiken för traditionell blockpolitik.

I det perspektivet var DÖ lockande. Den befäste blockpolitiken i och med att de rödgröna respektive allianspartierna sågs som fasta storheter och man helt enkelt önskade bort SD ur ekvationen. Men det gick inte. Missnöjet med att lägga sig platt för Löfvenregeringen kunde inte vägas upp av att man höll ihop alliansen, även med den fromma förhoppningen om hägrande regeringsmakt 2018. Men många insåg att sannolikheten för att allianspartierna skulle bli större än de rödgröna, givet SD:s fortsatta tillväxt, var tämligen låg. Att under tiden svälja en kraftigare vänstersväng än nödvändigt var mer än vad många borgerliga kunde acceptera.

Det går helt enkelt inte att låtsas som om SD inte finns. Det sorgliga i hela kråksången är att det inte behövt bli så här. Om alliansregeringen haft lite framförhållning och en mer realistisk syn på migrations- och integrationspolitiken hade de kanske förhindrat en stor del av SD:s tillväxt, och därmed tryggat ett mer långvarigt maktinnehav. Nu har de själva satt sig i en hopplös situation där flera av dem (utom Centern) fått backa, men det är så dags nu.

Dessutom verkar allianspartierna inte sugna på att axla regeringsmakten även om det var en av möjligheterna som öppnade sig när deras budget med SD:s hjälp gick igenom riksdagen förra hösten. Den möjligheten står fortfarande öppen. De behöver inte ens formellt förhandla med SD. Det räcker med att dessa röstar för deras budget igen. Men det skulle framför allt Centern och Folkpartiet nog ha svårt att svälja, liksom inte föraktfulla delar inom Moderaterna och Kristdemokraterna också. En sådan regering skulle förvisso inte få det enkelt, och riskera att SD jävlades, men vore ändå ett bättre alternativ än dagens rödgröna vänsterröra.

Måhända kommer det parlamentariska läget att innebära mer blocköverskridande samarbeten, som då riskerar att lösa upp alliansen. Även om blockpolitiken är bra för att den gör alternativen tydliga för väljarna redan före valen, så har SD:s närvaro ställt till det. Och för Sverige vore det trots allt bättre med ett regerande S som lutade sig mot mitten än vänsterut. Men vad händer då med alliansen?

Det fanns få politiskt och demokratiskt acceptabla skäl för decemberöverenskommelsen (DÖ), men ett av dem var i alla fall behovet av att bevara blockpolitiken. Det är ingen tillfällighet att socialdemokratin aldrig gillat blockpolitik, alltså när ett socialistiskt block står mot ett borgerligt. Det har ju minskat deras möjligheter att splittra oppositionen och påräkna stöd från ett eller flera så kallade mittenpartier i olika frågor. Minns hur Socialdemokraterna och Centern samarbetade efter valet 1994.

Ur ett borgerligt perspektiv riskerar en uppbruten blockpolitik att vi får ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. Och i takt med sjunkande opinionssiffror blir detta än vikigare för S. Bildandet av alliansen var ett sätt att motta en sådan utveckling och det fungerade också – under åtta år kunde de borgerliga bilda regering. Men valet förra året kastade om kalkylerna genom Sverigedemokraternas stora framgångar, och en föraning om vad som komma skulle skedde redan 2010. SD:s intåg har ändrat på valmatematiken för traditionell blockpolitik.

I det perspektivet var DÖ lockande. Den befäste blockpolitiken i och med att de rödgröna respektive allianspartierna sågs som fasta storheter och man helt enkelt önskade bort SD ur ekvationen. Men det gick inte. Missnöjet med att lägga sig platt för Löfvenregeringen kunde inte vägas upp av att man höll ihop alliansen, även med den fromma förhoppningen om hägrande regeringsmakt 2018. Men många insåg att sannolikheten för att allianspartierna skulle bli större än de rödgröna, givet SD:s fortsatta tillväxt, var tämligen låg. Att under tiden svälja en kraftigare vänstersväng än nödvändigt var mer än vad många borgerliga kunde acceptera.

Det går helt enkelt inte att låtsas som om SD inte finns. Det sorgliga i hela kråksången är att det inte behövt bli så här. Om alliansregeringen haft lite framförhållning och en mer realistisk syn på migrations- och integrationspolitiken hade de kanske förhindrat en stor del av SD:s tillväxt, och därmed tryggat ett mer långvarigt maktinnehav. Nu har de själva satt sig i en hopplös situation där flera av dem (utom Centern) fått backa, men det är så dags nu.

Dessutom verkar allianspartierna inte sugna på att axla regeringsmakten även om det var en av möjligheterna som öppnade sig när deras budget med SD:s hjälp gick igenom riksdagen förra hösten. Den möjligheten står fortfarande öppen. De behöver inte ens formellt förhandla med SD. Det räcker med att dessa röstar för deras budget igen. Men det skulle framför allt Centern och Folkpartiet nog ha svårt att svälja, liksom inte föraktfulla delar inom Moderaterna och Kristdemokraterna också. En sådan regering skulle förvisso inte få det enkelt, och riskera att SD jävlades, men vore ändå ett bättre alternativ än dagens rödgröna vänsterröra.

Måhända kommer det parlamentariska läget att innebära mer blocköverskridande samarbeten, som då riskerar att lösa upp alliansen. Även om blockpolitiken är bra för att den gör alternativen tydliga för väljarna redan före valen, så har SD:s närvaro ställt till det. Och för Sverige vore det trots allt bättre med ett regerande S som lutade sig mot mitten än vänsterut. Men vad händer då med alliansen?