2015-10-12 06:00

2015-10-12 06:00

Äganderätten är principiellt viktig

LEDARE

Svenska jägareförbundet i Värmland varnar för en vikande älgstam och manar till återhållsamhet med avskjutningen. Att jägarnas fackförening vill öka antalet älgar är inte förvånande. Mer oroande är det förbundets vilja att minska markägarnas inflytande över den egna marken.

Det handlar om att ta till vara medlemmarnas intresse. Älgjakten som börjar i dag är viktig för många värmlänningar och inte minst alla återvändare som kommer ”hem till byn” en vecka. Efter alla förberedelser med passbygge och övningsskytte är det klart att man vi ha några bra skottillfällen. Att verka för en höjd älgstam är därför bra medlemsnytta.

Å andra sidan har vi markägarna som äger både skogen älgarna betar i och jakten. Det ligger i deras intresse att hålla nere skadorna på skogen på grund av älgbete (betningen orsakar virkesfel som sänker värdet på skogen när den avverkas – andelen timmer till sågverken minskar). Samtidigt tar markägarna betalt för att upplåta jakt till marklösa jägare.

Konflikten mellan markägare och jägare kring älgjakten handlar om hur mycket älg som ska skjutas under innevarande vecka och under kommande helger. Jägareförbundet i Värmland gick under förra veckan ut med budskapet att nuvarande avskjutningsmål är för högt och riskerar kommande års jakt, bland annat påstås att älgarna ska vara slut år 2019 med nuvarande avskjutning. Just det påståendet kanske ska tas med en nypa salt.

Älgtätheten, mätt i älgar per tusen hektar, rör sig kring knappt nio, vilket knappast kan anses vara en liten älgstam. Skogsstyrelsen som inventerar älgens betesskador på skogen visar snarare på en för hög älgstam. Tallen som är det produktionsträd som betas mest av älgen uppvisar i den senaste inventeringen för länet tolv procent färska skador. Av de trädstammar som i inventeringen bedöms ska stå kvar efter en röjning är 57 procent. Tidigare talade skogsnäringen om att skogen tålde omkring två procents årlig betning. De lokala variationerna i skador och älgtäthet är naturligtvis betydande.

Skadenivån tyder på en för hög älgstam, i alla fall om det ska stå tillräckligt många oskadade stammar kvar till avverkning. Ungefär där står det två motstående intressena. Att enas om en avskjutningsnivå på de premisserna är inte lätt.

Enligt den nya älgförvaltningen, som sjösattes för några år sedan, har det så kallade älgförvaltningsområdet en viktig roll. Beslutande är tre representanter vardera från jägarna och markägarna. Markägarna har utslagsröst, vilket jägarförbundet vill ändra på.

Makten över jakten, i de så kallade älgförvaltningsgrupperna och andra instanser, har en viktig principiell politisk dimension, som inte verkar ha uppmärksammats särskilt mycket. Det handlar om bestämmanderätten över egendom.

Rimligen borde markägarna, som äger både skogen och rätten till jakt, ha det avgörande inflytandet över älgförvaltningen. Eftersom hundra procent av det ekonomiska bortfall som älgarnas betning orsakar drabbar de som äger skogen, oavsett om det är ett stort skogsbolag eller en mindre privat skogsägare. Varför markägarna inte skulle ha det avgörande inflytandet över älgjakten är svårt att förstå ur det perspektivet.

Att som Svenska jägareförbundet verka för att minska markägarnas möjligheter att begränsa skadorna och rådigheten över sin egendom, och byta det mot någon sorts ”demokratiskt” beslutsfattande över andras egendom, för närmast tankarna i socialistisk riktning – en sorts konfiskation.

Det handlar om att ta till vara medlemmarnas intresse. Älgjakten som börjar i dag är viktig för många värmlänningar och inte minst alla återvändare som kommer ”hem till byn” en vecka. Efter alla förberedelser med passbygge och övningsskytte är det klart att man vi ha några bra skottillfällen. Att verka för en höjd älgstam är därför bra medlemsnytta.

Å andra sidan har vi markägarna som äger både skogen älgarna betar i och jakten. Det ligger i deras intresse att hålla nere skadorna på skogen på grund av älgbete (betningen orsakar virkesfel som sänker värdet på skogen när den avverkas – andelen timmer till sågverken minskar). Samtidigt tar markägarna betalt för att upplåta jakt till marklösa jägare.

Konflikten mellan markägare och jägare kring älgjakten handlar om hur mycket älg som ska skjutas under innevarande vecka och under kommande helger. Jägareförbundet i Värmland gick under förra veckan ut med budskapet att nuvarande avskjutningsmål är för högt och riskerar kommande års jakt, bland annat påstås att älgarna ska vara slut år 2019 med nuvarande avskjutning. Just det påståendet kanske ska tas med en nypa salt.

Älgtätheten, mätt i älgar per tusen hektar, rör sig kring knappt nio, vilket knappast kan anses vara en liten älgstam. Skogsstyrelsen som inventerar älgens betesskador på skogen visar snarare på en för hög älgstam. Tallen som är det produktionsträd som betas mest av älgen uppvisar i den senaste inventeringen för länet tolv procent färska skador. Av de trädstammar som i inventeringen bedöms ska stå kvar efter en röjning är 57 procent. Tidigare talade skogsnäringen om att skogen tålde omkring två procents årlig betning. De lokala variationerna i skador och älgtäthet är naturligtvis betydande.

Skadenivån tyder på en för hög älgstam, i alla fall om det ska stå tillräckligt många oskadade stammar kvar till avverkning. Ungefär där står det två motstående intressena. Att enas om en avskjutningsnivå på de premisserna är inte lätt.

Enligt den nya älgförvaltningen, som sjösattes för några år sedan, har det så kallade älgförvaltningsområdet en viktig roll. Beslutande är tre representanter vardera från jägarna och markägarna. Markägarna har utslagsröst, vilket jägarförbundet vill ändra på.

Makten över jakten, i de så kallade älgförvaltningsgrupperna och andra instanser, har en viktig principiell politisk dimension, som inte verkar ha uppmärksammats särskilt mycket. Det handlar om bestämmanderätten över egendom.

Rimligen borde markägarna, som äger både skogen och rätten till jakt, ha det avgörande inflytandet över älgförvaltningen. Eftersom hundra procent av det ekonomiska bortfall som älgarnas betning orsakar drabbar de som äger skogen, oavsett om det är ett stort skogsbolag eller en mindre privat skogsägare. Varför markägarna inte skulle ha det avgörande inflytandet över älgjakten är svårt att förstå ur det perspektivet.

Att som Svenska jägareförbundet verka för att minska markägarnas möjligheter att begränsa skadorna och rådigheten över sin egendom, och byta det mot någon sorts ”demokratiskt” beslutsfattande över andras egendom, för närmast tankarna i socialistisk riktning – en sorts konfiskation.