6-åring kränkt i skolan
MOBBNING: Vackra formuleringar utan värde
;)
Foto: JANERIK HENRIKSSON / SCANPIX [Förstora]
Att våra elever tänker på skolan med glädje - en skola att längta till.
Så står det i likabehandlingsplanen på den skola som vår dotter började i för drygt ett år sedan. Där står också att skolans verksamheter ska vara fria från diskriminering, trakasserier och kränkande behandling.
Men så blev det inte för vår 6-åriga tjej.
Tyvärr blev hennes första skolår fyllt av ständiga kränkningar från en annan elev. Listan kan göras lång. Hon blev riven och spottad i ansiktet, det drogs stora hårtussar från hennes huvud, togs strypgrepp om hennes hals, hennes kläder gömdes och smutsades ned, sakerna hon gjort i skolan förstördes. Till detta kom den psykiska kränkningen, rabblandet av hennes namn och hot om att slå, förfölja och döda henne.
Vår tjej utarbetade strategier för att undkomma på rasterna, ofta genom att klättra högst upp i en klätterställning. Gradvis förändrades hon – den spända förväntan övergick till rädsla. Hon var ofta ledsen, hade magont och ville inte gå till skolan.
Vi hade åtskilliga samtal med skolans personal och hälsoteam. Man sa sig kunna hantera situationen, bland annat genom att skilja vår tjej och hennes plågoande åt. Allt eftersom tiden gick och trakasserierna fortsatte, om än inte lika fysiskt, började man betvivla vår flicka. Man ifrågasatte om saker verkligen hade hänt och varför hon inte berättat för personalen. Vi fick ett erbjudande från hälsoteamet om att arbeta med hennes rädsla. Man la över ett stort ansvar på barnen själva, vår tjej skulle lära sig att säga nej. Han som kränkte skulle lära sig det sociala samspelet genom de andra barnen. En fin tanke eller?! Det ifrågasätter vi starkt eftersom det är de vuxnas förbannade ansvar.
Vi som föräldrar anser att skolan brustit katastrofalt i att stå upp för den likabehandlingsplan som man faktiskt utarbetat. Fokus blev inte att sätta in rätt resurser. I stället blundade man för hur allvarligt det var, och värst av allt: man tog inte ett barns oro och upplevelser på allvar.
Vår tjej går nu på en annan skola där hon sakta men säkert börjar finna sig tillrätta, men spåren bär hon fortfarande med sig. Det är ett stort nederlag för de ansvariga vuxna.
Mamma och Pappa
