2016-10-05 06:00

2016-10-05 06:00

Ökat individperspektiv behövs

OMSORG: Äldre med särskilda behov måste få rätt stöd

Landets kommuner har dålig kunskap om enskilda äldres särskilda behov när det gäller grupper som inte har klassiska ålderskopplade problem som demens. Kommunerna måste därför, precis som när det gäller barn i skolan, erbjuda personal inom äldreomsorgen som har specialkunskap om enskilda äldres specifika funktionsnedsättningar.

Personer med neurologiska funktionsnedsättningar diskrimineras ofta i dag och får exempelvis stå ut med att behandlas som om de hade sociala problem i stället för att mötas med förståelse för en stark stresskänslighet.

Trots att afasi är en mycket vanlig funktionsnedsättning efter ett slaganfall (stroke) har de allra flesta undersköterskor bara mycket rudimentära kunskaper om denna språkstörning, och extremt få utbildas i den enskildes specifika problem. En motsvarande situation inom dagens skola och barnomsorg vore otänkbar.

Alla har rätt att få ett personligt bemötande och hjälp utifrån sina specifika behov och förutsättningar. Det slås fast väldigt tydligt i socialtjänstlagen och Socialstyrelsens föreskrifter. Trots detta prövas nästan aldrig detta i förvaltningsrätter eller av tillsynsmyndigheten IVO.

I stället är det kommunerna som har tolkningsföreträde till vad som är lämpliga insatser och vad som utgör god kvalitet på desamma. Enskilda tvingas därför att försöka anpassa sig till kommunens på förhand uppställda strukturer, alltså tvärtemot lagens bokstav och intentioner. Detta gäller även personer som kan ha direkt autismliknande symptom och som inte alls är förmögna att anpassa sig.

Om en person har expressiv afasi borde det vara rimligt att personalen också har kunskap om detta och hur funktionsnedsättningen yttrar sig i den enskilda personens fall. Men så är det alltså inte särskilt ofta. I stället tvingas anhöriga att endera utbilda personalen eller att själva göra jobbet, utan någon som helst ersättning.

För barn i skola och förskola finns ett mycket bättre fungerande kontrollsystem och arbetssätt, med välutbildade specialpedagoger och en Skolinspektion som till skillnad från IVO inte bara granskar strukturer utan även hur enskilda barn faktiskt mår och behandlas.

Inom barnomsorgen och skolan finns speciella enheter för barn med autism och andra funktionsvariationer. Det är dags att liknande system införs även inom äldreomsorgen, vid sidan av dagens demensboenden. Det är sedan länge en rättighet att få hjälp utifrån sina behov och förutsättningar. Nu är det även dags att förverkliga detta i praktiken.

Med högre krav på personalens kunskap skulle även statusen på att jobba inom äldreomsorgen höjas. Ett ökat individperspektiv stärker alltså både de som behöver hjälp och personalen.

Lars Björk

Anhörig

Landets kommuner har dålig kunskap om enskilda äldres särskilda behov när det gäller grupper som inte har klassiska ålderskopplade problem som demens. Kommunerna måste därför, precis som när det gäller barn i skolan, erbjuda personal inom äldreomsorgen som har specialkunskap om enskilda äldres specifika funktionsnedsättningar.

Personer med neurologiska funktionsnedsättningar diskrimineras ofta i dag och får exempelvis stå ut med att behandlas som om de hade sociala problem i stället för att mötas med förståelse för en stark stresskänslighet.

Trots att afasi är en mycket vanlig funktionsnedsättning efter ett slaganfall (stroke) har de allra flesta undersköterskor bara mycket rudimentära kunskaper om denna språkstörning, och extremt få utbildas i den enskildes specifika problem. En motsvarande situation inom dagens skola och barnomsorg vore otänkbar.

Alla har rätt att få ett personligt bemötande och hjälp utifrån sina specifika behov och förutsättningar. Det slås fast väldigt tydligt i socialtjänstlagen och Socialstyrelsens föreskrifter. Trots detta prövas nästan aldrig detta i förvaltningsrätter eller av tillsynsmyndigheten IVO.

I stället är det kommunerna som har tolkningsföreträde till vad som är lämpliga insatser och vad som utgör god kvalitet på desamma. Enskilda tvingas därför att försöka anpassa sig till kommunens på förhand uppställda strukturer, alltså tvärtemot lagens bokstav och intentioner. Detta gäller även personer som kan ha direkt autismliknande symptom och som inte alls är förmögna att anpassa sig.

Om en person har expressiv afasi borde det vara rimligt att personalen också har kunskap om detta och hur funktionsnedsättningen yttrar sig i den enskilda personens fall. Men så är det alltså inte särskilt ofta. I stället tvingas anhöriga att endera utbilda personalen eller att själva göra jobbet, utan någon som helst ersättning.

För barn i skola och förskola finns ett mycket bättre fungerande kontrollsystem och arbetssätt, med välutbildade specialpedagoger och en Skolinspektion som till skillnad från IVO inte bara granskar strukturer utan även hur enskilda barn faktiskt mår och behandlas.

Inom barnomsorgen och skolan finns speciella enheter för barn med autism och andra funktionsvariationer. Det är dags att liknande system införs även inom äldreomsorgen, vid sidan av dagens demensboenden. Det är sedan länge en rättighet att få hjälp utifrån sina behov och förutsättningar. Nu är det även dags att förverkliga detta i praktiken.

Med högre krav på personalens kunskap skulle även statusen på att jobba inom äldreomsorgen höjas. Ett ökat individperspektiv stärker alltså både de som behöver hjälp och personalen.

Lars Björk

Anhörig