2016-08-10 11:29

2016-08-10 11:29

Ett kåseri från exilen

VÄRMLAND: Någonting har hänt

Jag har som värmlänning i exil i tre olika länder, på två kontinenter samt, de senaste tolv åren, i kungliga huvudstaden löpande hälsat på i mitt Värmland. Värmland är mitt hem och därmed punkt.

Men alltför många gånger har jag kommit till Värmland med en smärtsam distans. Jag har mött ett Värmland med komplex mot storstaden, överdriven lokalpatriotism eller något diffust med tafatt uttryck.

Men nu tycks något hänt. Givetvis med mig också då jag själv nu snart är 40 år och ser på saker med växande distans, men som sagt, något har hänt. Eller det vill jag i alla fall tro. Jag ser att man i Värmland i allt större utsträckning tar tag i det man är och framförallt gör något i stället för att luta sig allt för mycket mot nostalgi och tron att ”dä årner sä”.

Dessutom lyckas man uttrycka allt detta på mängder av sätt och således föra ut sitt koncept. Lugn..., jag skojade bara. Att föra ut sin historia menade jag så klart. Från gräsrötter till landskapets alla turistkontor. Det som gläder mig mest är dock att det fortfarande finns något oerhört typiskt värmländskt i det som händer. Kulturen, eller lynnet om du så vill, består.

Titta till exempel på Lars Lerin, Diner 45, Sliperiet, Lesjöfors museum, Memphis café, Alma Löv, Fageråsbygdens byalag, Älvsbacka byalag med mera, med mera. Det bör i ödmjukhetens namn sägas att initiativ av dess slag knappast tas över en natt utan snarare under ett decennium eller två.

Men det händer och just nu händer mycket på en gång och det tas vara på det som finns och utvecklas! Givetvis med all dessa influenser som en kreativ process, nyskapande och ekonomiska krav medför men med ett genuint och denna gång tryggt värmländskt hjärta som vet vart det står och som nu äntligen tar sig för att nå ut på sina egna premisser och med sin egen vokabulär.

Ett exempel kan tas från Magasinet Värmland: ”Många trender föds i Stockholm (som oroligt sneglar mot New York) och sprider sig sedan ut över Sverige. Med rockabilly är det tvärtom. I Värmland – och Dalarna – har rockabillyn aldrig förlorat fästet, så när hipsters i huvudstaden ekiperar sig i bowlingskjorta och James Dean-frisyr skrattar landsbygden åt dessa stockabillys. Autenticitet, äkthet och själ är en viktig del av rockabillykulturen. Posörer göra sig icke besvär.

”Ett träffsäkert exempel och i sig föga förvånande att en kultur som den värmländska, öppen inför nya intryck med ett flirtande och välkomnande leende men som samtidigt inte är imponerad av någon eller något, fastnat för rockabillykulturen .

I år fyller Wermländska Sällskapet i Stockholm 200 år. Det ska i ärlighetens namn sägas att jag är en av de få av dess medlemmar som är födda efter 1960 (!) och med största sannolikhet den enda som är uppvuxen på Kronoparken i Karlstad men ändå: det förtar inte prestationen att som en förening, vars enda syfte är att tillgodose exilvärmlänningar och nära berörda parter med en dos Värmland, fortfarande existerar!

Jubileet firas på Skansen nu till helgen. Värmland visar upp sig med mat, kultur och förhoppningsvis många värmlänningar. Som skolad på Frödingskolan på Kronoparken, med Frödingspelet och allt, några stenkast från Alsters herrgård så är det förövrigt en ynnest att skåda Frödingvurmen som uppstått även i huvudstaden. Frödingsällskapet finns även det på plats på Skansen med Wermländska sällskapet. Ironiskt nog är jag inte själv på plats men, dä årner sä, å årner dä sej inte, så kvetter dä

D Wallin

 

Men alltför många gånger har jag kommit till Värmland med en smärtsam distans. Jag har mött ett Värmland med komplex mot storstaden, överdriven lokalpatriotism eller något diffust med tafatt uttryck.

Men nu tycks något hänt. Givetvis med mig också då jag själv nu snart är 40 år och ser på saker med växande distans, men som sagt, något har hänt. Eller det vill jag i alla fall tro. Jag ser att man i Värmland i allt större utsträckning tar tag i det man är och framförallt gör något i stället för att luta sig allt för mycket mot nostalgi och tron att ”dä årner sä”.

Dessutom lyckas man uttrycka allt detta på mängder av sätt och således föra ut sitt koncept. Lugn..., jag skojade bara. Att föra ut sin historia menade jag så klart. Från gräsrötter till landskapets alla turistkontor. Det som gläder mig mest är dock att det fortfarande finns något oerhört typiskt värmländskt i det som händer. Kulturen, eller lynnet om du så vill, består.

Titta till exempel på Lars Lerin, Diner 45, Sliperiet, Lesjöfors museum, Memphis café, Alma Löv, Fageråsbygdens byalag, Älvsbacka byalag med mera, med mera. Det bör i ödmjukhetens namn sägas att initiativ av dess slag knappast tas över en natt utan snarare under ett decennium eller två.

Men det händer och just nu händer mycket på en gång och det tas vara på det som finns och utvecklas! Givetvis med all dessa influenser som en kreativ process, nyskapande och ekonomiska krav medför men med ett genuint och denna gång tryggt värmländskt hjärta som vet vart det står och som nu äntligen tar sig för att nå ut på sina egna premisser och med sin egen vokabulär.

Ett exempel kan tas från Magasinet Värmland: ”Många trender föds i Stockholm (som oroligt sneglar mot New York) och sprider sig sedan ut över Sverige. Med rockabilly är det tvärtom. I Värmland – och Dalarna – har rockabillyn aldrig förlorat fästet, så när hipsters i huvudstaden ekiperar sig i bowlingskjorta och James Dean-frisyr skrattar landsbygden åt dessa stockabillys. Autenticitet, äkthet och själ är en viktig del av rockabillykulturen. Posörer göra sig icke besvär.

”Ett träffsäkert exempel och i sig föga förvånande att en kultur som den värmländska, öppen inför nya intryck med ett flirtande och välkomnande leende men som samtidigt inte är imponerad av någon eller något, fastnat för rockabillykulturen .

I år fyller Wermländska Sällskapet i Stockholm 200 år. Det ska i ärlighetens namn sägas att jag är en av de få av dess medlemmar som är födda efter 1960 (!) och med största sannolikhet den enda som är uppvuxen på Kronoparken i Karlstad men ändå: det förtar inte prestationen att som en förening, vars enda syfte är att tillgodose exilvärmlänningar och nära berörda parter med en dos Värmland, fortfarande existerar!

Jubileet firas på Skansen nu till helgen. Värmland visar upp sig med mat, kultur och förhoppningsvis många värmlänningar. Som skolad på Frödingskolan på Kronoparken, med Frödingspelet och allt, några stenkast från Alsters herrgård så är det förövrigt en ynnest att skåda Frödingvurmen som uppstått även i huvudstaden. Frödingsällskapet finns även det på plats på Skansen med Wermländska sällskapet. Ironiskt nog är jag inte själv på plats men, dä årner sä, å årner dä sej inte, så kvetter dä

D Wallin