2016-06-21 06:00

2016-06-21 06:00

Alla måste hjälpas åt

INTEGRATION: Feministerna tycks ha gått under jorden

Till för några år sedan var landets feminister på alerten när det gällde att få kvinnorna ut på arbetsmarknaden, att inte bli sittande hemma med en barnaskara utan att ”förverkliga sig” i stället. Följden blev inte oväntat att många kvinnor blev stressade, ”gick in i väggen” av allt dubbelarbete och att unga människors familjeliv blev föremål för slitningar och skilsmässor där barnen ofta kom i kläm med ständigt flyttande mellan separerade föräldrar.

Nu – när Sverige har tagit emot en stor mängd invandrarkvinnor, som nästan utan undantag lever sitt liv i lägenhet med ofta en snabbt växande barnaskara och i många fall utan tanke på att förvärvsarbeta eller lära sig tala svenska – tycks feministerna ha gått under jorden...

De invandrade familjerna vill i stort sett leva sitt riv som i det forna hemlandet, vilket är naturligt, dock med skillnaden att man nu får tillgång till de generösa svenska ekonomiska och sociala villkoren. Jo, visst görs det lovvärda insatser av organisationer och enskilda med att bistå med integrationen, en integration som i mitt tycke väl ofta har landat i vurmande för en flummig mångkultur. Stundom kan man undra vem som försöker integrera vem.

Jag är rädd att vi kan vara på väg att missa en hel invandrargeneration innan barnen till dagens invandrare, främst genom skolgång med gedigen svenskundervisning och samhällsinformation, kan räknas som hyfsat integrerade. Det är förstås utomordentligt angeläget att alla – politiker, myndigheter och organisationer – helhjärtat försöker att lösa integrationsuppgiften. Även feministerna är välkomna tillbaka.

Men det hastar! Risken är annars uppenbar att vi med dagens beslutsångest i ärendet, och med påspädning av problemen med alla ensamkommande unga män, kan gå en tuff framtid till mötes med ökande motsättningar och segregation.

Martin Söderlund

Lärar'n på Väls

Till för några år sedan var landets feminister på alerten när det gällde att få kvinnorna ut på arbetsmarknaden, att inte bli sittande hemma med en barnaskara utan att ”förverkliga sig” i stället. Följden blev inte oväntat att många kvinnor blev stressade, ”gick in i väggen” av allt dubbelarbete och att unga människors familjeliv blev föremål för slitningar och skilsmässor där barnen ofta kom i kläm med ständigt flyttande mellan separerade föräldrar.

Nu – när Sverige har tagit emot en stor mängd invandrarkvinnor, som nästan utan undantag lever sitt liv i lägenhet med ofta en snabbt växande barnaskara och i många fall utan tanke på att förvärvsarbeta eller lära sig tala svenska – tycks feministerna ha gått under jorden...

De invandrade familjerna vill i stort sett leva sitt riv som i det forna hemlandet, vilket är naturligt, dock med skillnaden att man nu får tillgång till de generösa svenska ekonomiska och sociala villkoren. Jo, visst görs det lovvärda insatser av organisationer och enskilda med att bistå med integrationen, en integration som i mitt tycke väl ofta har landat i vurmande för en flummig mångkultur. Stundom kan man undra vem som försöker integrera vem.

Jag är rädd att vi kan vara på väg att missa en hel invandrargeneration innan barnen till dagens invandrare, främst genom skolgång med gedigen svenskundervisning och samhällsinformation, kan räknas som hyfsat integrerade. Det är förstås utomordentligt angeläget att alla – politiker, myndigheter och organisationer – helhjärtat försöker att lösa integrationsuppgiften. Även feministerna är välkomna tillbaka.

Men det hastar! Risken är annars uppenbar att vi med dagens beslutsångest i ärendet, och med påspädning av problemen med alla ensamkommande unga män, kan gå en tuff framtid till mötes med ökande motsättningar och segregation.

Martin Söderlund

Lärar'n på Väls