2016-06-03 06:00

2016-06-03 06:00

Mångfalden får stryka på foten

BIOLOGI:

Ordet bioekonomi hyllas av diverse industrier, mest av de så kallade gröna näringarna. Skogsindustrin är en av dem. Färgen på plantagerna är ju ensidigt grön, med lite utrymme för nyanser då träden gärna ska vara av samma slag och ålder. Men bioekonomi är inget annat än ordet \”ekonomi\” med ett grönt och modernt prefix. Om jag skulle försöka översätta det så betyder det alltså ”hushållning av biologiska resurser”. Träd som råvara är ju biologisk, alltså något som tillhör vårt kretslopp, kan brytas ner och produceras igen.

Vi slipper i bästa fall inblandningen av plast, olja, gas eller kol i framställningen av trä – om vi inte räknar med hur maskinerna som skördar träden drivs eller besprutningen av träden eller kemikalierna som är inblandade för att transformera ett ekosystem till toapapper och andra nödvändiga produkter, men det där är bara detaljer.

Träden i ett skogsekosystem är även hem åt en betydande del av vår biodiversitet. I träden, levande som döda, bor det många arter av olika slag. Skogen erbjuder sina ekosystemtjänster gratis. Hur tar det vackra ordet bioekonomi hänsyn till det? Om vi är bättre och mer ansvarsfulla när vi ska hushålla med dessa resurser ger sig inte av detta prefix: för vad är skillnaden i vårt sätt att hushålla naturen före och efter lanseringen av begreppet?

Mellan 1960 och 2012 har enligt Riksskogstaxeringen från Sveriges lantbruksuniversitet 11,6 miljoner hektar slutavverkats, cirka hälften av den produktiva skogsmarksarealen. Andelen produktiv skogsmark 0–60 år är blott 61 procent. Och vi har idag 1 814 rödlistade arter knutna till skog. Det finns inget som helst tvivel om att avverkning är den främsta anledningen till att arter rödlistas i Sverige.

Det gör att när skogsindustrierna förespråkar bioekonomi blir orden tomma och betydelselösa, eftersom att de inte diskuterar planetens samtliga gränser utan endast fokuserar på klimatet. Detta har jag hört i föredrag både under skogsnäringsveckan och på flora- och faunavårdskonferensen. Det är alltså inget undantag att skogsindustrin fokuserar på klimatfrågan snarare än biodiversitet. Och det är ingen tillfällighet att skogsindustrin glömmer nämna att de fortsätter offrar vår främst överskridna planetära gräns till förmån för klimatet (som hamnar på tredje plats) just som vi lever i det sjätte massutdöendet. Det verkar snarare vara en genomtänkt strategi, och med prefixet ”bio” försöker de dribbla bort åhörarna i ett intryck av frid och fröjd.

Kan det vara så att biologisk mångfald fortsätter stryka på foten, eftersom att vi finner svårigheter att koppla bevarande av naturen till lönsamhet, inom vårt traditionella och fyrkantiga synsätt? Vi ska hugga ner skogen för att rädda oss från klimatkrisen. Kan vi tjäna pengar på kuppen så är väl det en bonus, men först och främst ska vi rädda oss från klimatkrisen! Det är bioekonomi utan hänsyn till biologi.

Rebecka Le Moine

Naturvårdsbiolog

Ordet bioekonomi hyllas av diverse industrier, mest av de så kallade gröna näringarna. Skogsindustrin är en av dem. Färgen på plantagerna är ju ensidigt grön, med lite utrymme för nyanser då träden gärna ska vara av samma slag och ålder. Men bioekonomi är inget annat än ordet \”ekonomi\” med ett grönt och modernt prefix. Om jag skulle försöka översätta det så betyder det alltså ”hushållning av biologiska resurser”. Träd som råvara är ju biologisk, alltså något som tillhör vårt kretslopp, kan brytas ner och produceras igen.

Vi slipper i bästa fall inblandningen av plast, olja, gas eller kol i framställningen av trä – om vi inte räknar med hur maskinerna som skördar träden drivs eller besprutningen av träden eller kemikalierna som är inblandade för att transformera ett ekosystem till toapapper och andra nödvändiga produkter, men det där är bara detaljer.

Träden i ett skogsekosystem är även hem åt en betydande del av vår biodiversitet. I träden, levande som döda, bor det många arter av olika slag. Skogen erbjuder sina ekosystemtjänster gratis. Hur tar det vackra ordet bioekonomi hänsyn till det? Om vi är bättre och mer ansvarsfulla när vi ska hushålla med dessa resurser ger sig inte av detta prefix: för vad är skillnaden i vårt sätt att hushålla naturen före och efter lanseringen av begreppet?

Mellan 1960 och 2012 har enligt Riksskogstaxeringen från Sveriges lantbruksuniversitet 11,6 miljoner hektar slutavverkats, cirka hälften av den produktiva skogsmarksarealen. Andelen produktiv skogsmark 0–60 år är blott 61 procent. Och vi har idag 1 814 rödlistade arter knutna till skog. Det finns inget som helst tvivel om att avverkning är den främsta anledningen till att arter rödlistas i Sverige.

Det gör att när skogsindustrierna förespråkar bioekonomi blir orden tomma och betydelselösa, eftersom att de inte diskuterar planetens samtliga gränser utan endast fokuserar på klimatet. Detta har jag hört i föredrag både under skogsnäringsveckan och på flora- och faunavårdskonferensen. Det är alltså inget undantag att skogsindustrin fokuserar på klimatfrågan snarare än biodiversitet. Och det är ingen tillfällighet att skogsindustrin glömmer nämna att de fortsätter offrar vår främst överskridna planetära gräns till förmån för klimatet (som hamnar på tredje plats) just som vi lever i det sjätte massutdöendet. Det verkar snarare vara en genomtänkt strategi, och med prefixet ”bio” försöker de dribbla bort åhörarna i ett intryck av frid och fröjd.

Kan det vara så att biologisk mångfald fortsätter stryka på foten, eftersom att vi finner svårigheter att koppla bevarande av naturen till lönsamhet, inom vårt traditionella och fyrkantiga synsätt? Vi ska hugga ner skogen för att rädda oss från klimatkrisen. Kan vi tjäna pengar på kuppen så är väl det en bonus, men först och främst ska vi rädda oss från klimatkrisen! Det är bioekonomi utan hänsyn till biologi.

Rebecka Le Moine

Naturvårdsbiolog