2016-04-02 06:00

2016-04-02 06:00

Tonåringar behöver mycket stöd

UNGDOMSTIDEN:

Små barn – små bekymmer, stora barn – stora bekymmer. Så brukar det ju heta i folkmun. Vilket jag tycker är ett elakt och orättvist sätt att se på våra barn, även om jag förstår andemeningen i detta sätt att se på våra barns uppfostran.

Som litet barn så gick den mesta tiden åt till att nästan helt utan världsliga eller vardagliga problem sprudla av lek och glädje, vilket vi också ser exempel på i våra skolor. Lek och lärande i skolan, och de långa rasterna gick åt till lek och spel på rastgården.

I tonåren kändes det som om allvaret började med kroppsliga förändringar och mentala frågeställningar om vem man är, vilken plats man har och vilka gränser som gäller i det spännande men samtidigt skrämmande nya vuxna livet. Lek och oskuldsfullhet förvandlas till allvar och ifrågasättande. Finns det någon där som lyssnar på mig och hjälper mig att förklara världen och vem jag själv är?

Man vill testa de vuxna, om de är mogna att ta ansvar för vem jag är och hur de vill att jag ska bli. Finns de där även när jag har gjort något dumt? Vad möts jag av när jag har testat gränserna? Stöter de bort mig eller lyssnar de, förstår, accepterar och hjälper mig på rätt väg? Klarar de vuxna testet och sätter gränser och bryr sig då är jag någon, men om de fallerar så innebär det att jag inget är värd.

Allt detta spelar roll sedan när vi kommer fram till vilka vi är och hur betydelsefulla vi är här i världen.

Många tänker tyvärr som så att nu är du inte längre barn utan tonåring och vuxen och kan således ta hand om dig själv och dina tankar. Men det är totalt fel för det är precis i denna ålder som barnen behöver oss vuxna som mest eftersom det är nu som frågorna och ifrågasättandet börjar. Om vi måste finnas för våra barn när de är små, med omvårdnad och lek, så måste vi i tonåren finnas till mentalt med de behov som uppstår i den åldern. Tänk er alla förändringar som händer i tonåren, både kroppsligt och psykiskt, och så tror många vuxna att barnet är moget nu att hantera allt detta själv...

Barn som genomgår all denna förändring, och så kanske de har det tufft hemma samt att olika diagnoser kanske spelar in, så är behovet av vuxna och vår närvaro och livserfarenhet väldigt viktig.

Jag tycker att det är vi vuxna, föräldrar och skola som måste tänka på detta och ta ett mycket större ansvar för att våra barn får den hjälp och det stöd som de så väl behöver i en tuff period av deras liv.

Mika Takamäki

Små barn – små bekymmer, stora barn – stora bekymmer. Så brukar det ju heta i folkmun. Vilket jag tycker är ett elakt och orättvist sätt att se på våra barn, även om jag förstår andemeningen i detta sätt att se på våra barns uppfostran.

Som litet barn så gick den mesta tiden åt till att nästan helt utan världsliga eller vardagliga problem sprudla av lek och glädje, vilket vi också ser exempel på i våra skolor. Lek och lärande i skolan, och de långa rasterna gick åt till lek och spel på rastgården.

I tonåren kändes det som om allvaret började med kroppsliga förändringar och mentala frågeställningar om vem man är, vilken plats man har och vilka gränser som gäller i det spännande men samtidigt skrämmande nya vuxna livet. Lek och oskuldsfullhet förvandlas till allvar och ifrågasättande. Finns det någon där som lyssnar på mig och hjälper mig att förklara världen och vem jag själv är?

Man vill testa de vuxna, om de är mogna att ta ansvar för vem jag är och hur de vill att jag ska bli. Finns de där även när jag har gjort något dumt? Vad möts jag av när jag har testat gränserna? Stöter de bort mig eller lyssnar de, förstår, accepterar och hjälper mig på rätt väg? Klarar de vuxna testet och sätter gränser och bryr sig då är jag någon, men om de fallerar så innebär det att jag inget är värd.

Allt detta spelar roll sedan när vi kommer fram till vilka vi är och hur betydelsefulla vi är här i världen.

Många tänker tyvärr som så att nu är du inte längre barn utan tonåring och vuxen och kan således ta hand om dig själv och dina tankar. Men det är totalt fel för det är precis i denna ålder som barnen behöver oss vuxna som mest eftersom det är nu som frågorna och ifrågasättandet börjar. Om vi måste finnas för våra barn när de är små, med omvårdnad och lek, så måste vi i tonåren finnas till mentalt med de behov som uppstår i den åldern. Tänk er alla förändringar som händer i tonåren, både kroppsligt och psykiskt, och så tror många vuxna att barnet är moget nu att hantera allt detta själv...

Barn som genomgår all denna förändring, och så kanske de har det tufft hemma samt att olika diagnoser kanske spelar in, så är behovet av vuxna och vår närvaro och livserfarenhet väldigt viktig.

Jag tycker att det är vi vuxna, föräldrar och skola som måste tänka på detta och ta ett mycket större ansvar för att våra barn får den hjälp och det stöd som de så väl behöver i en tuff period av deras liv.

Mika Takamäki

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.