2016-04-02 06:00

2016-04-02 06:00

Tips inför ålderdomen

SAMHÄLLE:

Med tanke på alla äldre som ofrivilligt sitter ensamma i sina alltför hus stugor och lägenheter så finns en lösning, tror jag. För vem säger att när du blir gammal så behövs inga vänner, inget umgänge – bara ensamhet och möjligen hemhjälpen. Inget ont om dessa ovärderliga människor som sliter ändan av sig för att hinna både hit och dit, men från det att du ser dagens ljus så finns folk omkring dig. Först föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon. Sedan börjar du förskola, skola med lärare, klasskompisar, skolsköterska, busschaufför och så vidare. Runt hemmet finns grannar och kanske husdjur också kan räknas. Arbetskolleger, träningspartner, släktingar och bryllingar och jag vet inte vad.

Men så plötsligt en dag börjas det... Du åldras, barnen flyger ut, dina vänner blir sjuka och din äkta hälft kanske kastar in handduken; krämporna och ensamheten smyger sig på – och tystnaden... På tv sänds sällan gamla godingar som du minns i svartvitt med Thor Modén eller nåt kul med Martin Ljung eller Margaretha Krook. Barnen bor långväga och kommer sällan. Sedan, när de åker igen, säger du sorgset att ja, nu är det bara vänta till nästa gång ni kommer. Det är du och klockan igen. Och så hemhjälpen, som tittar in upp till sju gånger per dygn beroende på hur hjälplös du har blivit.

Är det ett värdigt liv? Först är du ensam och sedan, när du minst anar det, rycks dörren upp och någon – du vet aldrig vem – kommer in och ropar hallå, stämplar mobilen på plastremsan på dörrposten för att visa att någon har varit där, går igen och säger hej då! Ensam igen. Vill man verkligen vara ensam när man blir gammal och dement, kan man själv svara på det när man ibland inte vet om det är morgon eller kväll när man sitter framför tv:n?

Bygg seniorboenden som blir första steget när du blir halvgammal, sedan typ ålderdomshem dit du kan flytta innan du är halvdöd, så att du hinner leva lite innan du ”går om hörnet” – med eget rum, fast tillgång till matsal med kanske en snaps då och då, bingo, allsång eller bara sällskap i tystnad men något att titta på – andra levande varelser. Kanske musik, en svängom och lite kramar... Anställ de hemsamariter som nu åker med bil land och rike runt för att besöka alla med behov – och vips blir lediga bostäder, glada åldringar, harmoniska hemhjälpare och en bättre miljö.

Hur svårt kan det vara...?

Mamma åt sin egen pappa

Med tanke på alla äldre som ofrivilligt sitter ensamma i sina alltför hus stugor och lägenheter så finns en lösning, tror jag. För vem säger att när du blir gammal så behövs inga vänner, inget umgänge – bara ensamhet och möjligen hemhjälpen. Inget ont om dessa ovärderliga människor som sliter ändan av sig för att hinna både hit och dit, men från det att du ser dagens ljus så finns folk omkring dig. Först föräldrar, mor- och farföräldrar, syskon. Sedan börjar du förskola, skola med lärare, klasskompisar, skolsköterska, busschaufför och så vidare. Runt hemmet finns grannar och kanske husdjur också kan räknas. Arbetskolleger, träningspartner, släktingar och bryllingar och jag vet inte vad.

Men så plötsligt en dag börjas det... Du åldras, barnen flyger ut, dina vänner blir sjuka och din äkta hälft kanske kastar in handduken; krämporna och ensamheten smyger sig på – och tystnaden... På tv sänds sällan gamla godingar som du minns i svartvitt med Thor Modén eller nåt kul med Martin Ljung eller Margaretha Krook. Barnen bor långväga och kommer sällan. Sedan, när de åker igen, säger du sorgset att ja, nu är det bara vänta till nästa gång ni kommer. Det är du och klockan igen. Och så hemhjälpen, som tittar in upp till sju gånger per dygn beroende på hur hjälplös du har blivit.

Är det ett värdigt liv? Först är du ensam och sedan, när du minst anar det, rycks dörren upp och någon – du vet aldrig vem – kommer in och ropar hallå, stämplar mobilen på plastremsan på dörrposten för att visa att någon har varit där, går igen och säger hej då! Ensam igen. Vill man verkligen vara ensam när man blir gammal och dement, kan man själv svara på det när man ibland inte vet om det är morgon eller kväll när man sitter framför tv:n?

Bygg seniorboenden som blir första steget när du blir halvgammal, sedan typ ålderdomshem dit du kan flytta innan du är halvdöd, så att du hinner leva lite innan du ”går om hörnet” – med eget rum, fast tillgång till matsal med kanske en snaps då och då, bingo, allsång eller bara sällskap i tystnad men något att titta på – andra levande varelser. Kanske musik, en svängom och lite kramar... Anställ de hemsamariter som nu åker med bil land och rike runt för att besöka alla med behov – och vips blir lediga bostäder, glada åldringar, harmoniska hemhjälpare och en bättre miljö.

Hur svårt kan det vara...?

Mamma åt sin egen pappa

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.