2016-03-14 06:00

2016-03-14 06:00

Vården är under all kritik!

LANDSTINGET: "Jag skäms över min arbetsinsats"

Att arbeta inom vården är något som vi, personalen på golvet, i landstinget tycker är givande och inspirerande. Vi tycker om att hjälpa och finnas där för människor när sjukdom infinner sig. Det är det som vi strävar mot och jobbar för: att våra patienter ska bli sedda och omhändertagna på allra bästa sätt.

Jag trivs verkligen med mitt jobb. Men nu känner jag mig inte tillfreds med min insats, jag har fått nog. I dag känner jag mig otillräcklig och har nog upplevt ett av mina värsta arbetspass. Gråtfärdig. Otillräcklig. Frustrerad. Tom. Osedd.

Överbeläggningar har blivit mer av en vardag är något ovanligt. Kastad mellan mina patienter i hopp om att alla åtminstone ska känna sig lite sedda. Tar den där lilla extra minuten, som egentligen inte finns, för att lyssna och ta in deras tankar och känslor. Jag nedprioriterar min minst instabila patient för en annan som är mer instabil och egentligen borde vara på vår intensivvårdsavdelning. Vederbörande behöver avancerad övervakning, läkemedelsbehandling och kontinuerlig tillsyn. Men det finns inte tillräckligt med specialistsjuksköterskor och inte tillräckligt med platser. Så när patienten i stället hamnar på en vanlig vårdavdelning, där förutsättningarna är mycket sämre, leder detta framförallt till en sak: bristande patientsäkerhet.

I dag träffade jag mina ”stabila” patienter en gång, klockan åtta på morgonen i samband med läkemedelstilldelning. Om man inte räknar med att jag även gick in med lunchbrickan vilket tar mig cirka tio sekunder.

Jag skäms över min arbetsinsats i dag. Sedan när blev den här typen av sjukvård okej? När blev den accepterad? Jag tycker inte det är okej. Det är under all kritik!

Sjuksköterska

Centralsjukhuset i Karlstad

Att arbeta inom vården är något som vi, personalen på golvet, i landstinget tycker är givande och inspirerande. Vi tycker om att hjälpa och finnas där för människor när sjukdom infinner sig. Det är det som vi strävar mot och jobbar för: att våra patienter ska bli sedda och omhändertagna på allra bästa sätt.

Jag trivs verkligen med mitt jobb. Men nu känner jag mig inte tillfreds med min insats, jag har fått nog. I dag känner jag mig otillräcklig och har nog upplevt ett av mina värsta arbetspass. Gråtfärdig. Otillräcklig. Frustrerad. Tom. Osedd.

Överbeläggningar har blivit mer av en vardag är något ovanligt. Kastad mellan mina patienter i hopp om att alla åtminstone ska känna sig lite sedda. Tar den där lilla extra minuten, som egentligen inte finns, för att lyssna och ta in deras tankar och känslor. Jag nedprioriterar min minst instabila patient för en annan som är mer instabil och egentligen borde vara på vår intensivvårdsavdelning. Vederbörande behöver avancerad övervakning, läkemedelsbehandling och kontinuerlig tillsyn. Men det finns inte tillräckligt med specialistsjuksköterskor och inte tillräckligt med platser. Så när patienten i stället hamnar på en vanlig vårdavdelning, där förutsättningarna är mycket sämre, leder detta framförallt till en sak: bristande patientsäkerhet.

I dag träffade jag mina ”stabila” patienter en gång, klockan åtta på morgonen i samband med läkemedelstilldelning. Om man inte räknar med att jag även gick in med lunchbrickan vilket tar mig cirka tio sekunder.

Jag skäms över min arbetsinsats i dag. Sedan när blev den här typen av sjukvård okej? När blev den accepterad? Jag tycker inte det är okej. Det är under all kritik!

Sjuksköterska

Centralsjukhuset i Karlstad

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.