2016-03-02 06:00

2016-03-02 06:00

Vi bör införa dödshjälp

FRI VILJA: Mänskligt lidande helt i onödan

För att en ras ska överleva krävs det att det finns föda och att den fortplantar sig. Utan en av dessa två grundförutsättningar dör rasen ut förr eller senare. Men allt liv som har en början har också har ett slut. Vi föds och vi dör.

Vi som har haft den sagolika turen att födas och växa upp i ett land som Sverige har all anledning att skicka en tacksamhetens tanke till Moder Jord över att vi hamnade här, där vi även fritt kan filosofera över om det finns någon annan mening med livet utöver de två grundpelarna.

Men alla sagor har inte alltid ett lyckligt slut. Vi läser om granskningar av hemtjänst, sjukvård och åldersrelaterad vård i olika former. Maten är dålig, det brister i tillsyn och sjuka lider in i det sista. Allt färre ska sköta allt fler och hemtjänsten går på klockan för att vara kostnadseffektiv. De som sköter om gamla och sjuka känner sig otillräckliga när de inte hinner med. De blir stressade och frustrerade när de tvingas utföra arbetsuppgifter minutoperativt och lämna vissa vårdfall åt sitt öde. Inte för att de vill utan för att det står fler på kö som måste ses till i en allt snabbare takt.

I livets slut skede får en del människor lida helt i onödan. Vi skulle aldrig hantera våra djur så illa, om vi vet att det inte finns någon återvändo från ett plågsamt oåterkalleligt slut. Därför borde rasen Homo Sapiens ta sig en ordentlig funderare på om det inte vore på tiden att de som vill får bestämma över hur de vill sluta detta jordeliv.

I dag kan vi bestämma i testamente över hur våra tillgångar ska fördelas efter vår död. Vi kan bestämma om våra organ ska doneras till behövande. Men vi får inte bestämma över hur vi vill avsluta jordelivet.

Det klarar vi i Sverige inte av att hantera för då blir det känsligt och dålig stämning när olika former av dödshjälp kommer på tal.

Men de som av fri vilja vill ha den möjligheten, borde ändå i vårt civiliserade samhälle få bestämma själva. Debatten har redan börjat, så vi kan väl hänga på så får vi se om vi är redo till beslut i denna känsliga, medmänskliga fråga.

Sven-Åke Runelid

För att en ras ska överleva krävs det att det finns föda och att den fortplantar sig. Utan en av dessa två grundförutsättningar dör rasen ut förr eller senare. Men allt liv som har en början har också har ett slut. Vi föds och vi dör.

Vi som har haft den sagolika turen att födas och växa upp i ett land som Sverige har all anledning att skicka en tacksamhetens tanke till Moder Jord över att vi hamnade här, där vi även fritt kan filosofera över om det finns någon annan mening med livet utöver de två grundpelarna.

Men alla sagor har inte alltid ett lyckligt slut. Vi läser om granskningar av hemtjänst, sjukvård och åldersrelaterad vård i olika former. Maten är dålig, det brister i tillsyn och sjuka lider in i det sista. Allt färre ska sköta allt fler och hemtjänsten går på klockan för att vara kostnadseffektiv. De som sköter om gamla och sjuka känner sig otillräckliga när de inte hinner med. De blir stressade och frustrerade när de tvingas utföra arbetsuppgifter minutoperativt och lämna vissa vårdfall åt sitt öde. Inte för att de vill utan för att det står fler på kö som måste ses till i en allt snabbare takt.

I livets slut skede får en del människor lida helt i onödan. Vi skulle aldrig hantera våra djur så illa, om vi vet att det inte finns någon återvändo från ett plågsamt oåterkalleligt slut. Därför borde rasen Homo Sapiens ta sig en ordentlig funderare på om det inte vore på tiden att de som vill får bestämma över hur de vill sluta detta jordeliv.

I dag kan vi bestämma i testamente över hur våra tillgångar ska fördelas efter vår död. Vi kan bestämma om våra organ ska doneras till behövande. Men vi får inte bestämma över hur vi vill avsluta jordelivet.

Det klarar vi i Sverige inte av att hantera för då blir det känsligt och dålig stämning när olika former av dödshjälp kommer på tal.

Men de som av fri vilja vill ha den möjligheten, borde ändå i vårt civiliserade samhälle få bestämma själva. Debatten har redan börjat, så vi kan väl hänga på så får vi se om vi är redo till beslut i denna känsliga, medmänskliga fråga.

Sven-Åke Runelid