2016-02-08 10:34

2016-02-08 10:34

Prästerna saknar kompetens

SVENSKA KYRKAN: En jourverksamhet som tangerar kvacksalveri

Det har talats en del på sistone om det ökade trycket på nattliga telefonjourer: jourhavande präst, jourhavande medmänniska och så vidare. Det är självfallet beklagligt att det är så. Cirka 81 000 samtal ringdes till jourhavande präst hos Svenska kyrkan under 2015. Av hur många enskilda framgår inte, inte heller vilken hjälp de fick, eller om de fick någon alls.

Frågan är vilken kompetens just Svenska kyrkans präster har för att möta människor i olika stadier av kris. Ingen alls vill jag påstå, annat än i mycket få undantagsfall.

Såvida man inte till äventyrs vill tala med en präst om andliga ting, måste den som ringer jourhavande präst vara medveten om att den som svarar i andra änden är en amatör. Prästens utbildning skiljer sig nämligen helt från den som en socionom, en psykolog eller en psykiatriker har. Att Svenska kyrkan ändå i annonser och intervjuer ger sken av att präster kan ge hjälp som dessa, tangerar i praktiken kvacksalveri och borde prövas mot Patientsäkerhetslagen – i all synnerhet eftersom jourhavande präst nås via det allmänna larmnumret 112 och därmed kan missuppfattas som en samhällsfunktion, något det inte alls är eftersom samhället inte har gett Svenska kyrkan något sådant uppdrag; det är helt självpåtaget.

Jag anser att det är hög tid att granska varför Svenska kyrkan bedriver denna verksamhet. Frågorna är flera: Vem har tillsynsansvar? Vem granskar? Vem följer upp? Vem rättar till när det behövs?

I andra sammanhang ställs stora krav på kunnande och utbildning, men så är det märkligt nog inte för 112-numret jourhavande präst. Den stora frågan hänger obesvarad i luften: vem tar ansvaret när något går fel?

Peter Nilsson

Det har talats en del på sistone om det ökade trycket på nattliga telefonjourer: jourhavande präst, jourhavande medmänniska och så vidare. Det är självfallet beklagligt att det är så. Cirka 81 000 samtal ringdes till jourhavande präst hos Svenska kyrkan under 2015. Av hur många enskilda framgår inte, inte heller vilken hjälp de fick, eller om de fick någon alls.

Frågan är vilken kompetens just Svenska kyrkans präster har för att möta människor i olika stadier av kris. Ingen alls vill jag påstå, annat än i mycket få undantagsfall.

Såvida man inte till äventyrs vill tala med en präst om andliga ting, måste den som ringer jourhavande präst vara medveten om att den som svarar i andra änden är en amatör. Prästens utbildning skiljer sig nämligen helt från den som en socionom, en psykolog eller en psykiatriker har. Att Svenska kyrkan ändå i annonser och intervjuer ger sken av att präster kan ge hjälp som dessa, tangerar i praktiken kvacksalveri och borde prövas mot Patientsäkerhetslagen – i all synnerhet eftersom jourhavande präst nås via det allmänna larmnumret 112 och därmed kan missuppfattas som en samhällsfunktion, något det inte alls är eftersom samhället inte har gett Svenska kyrkan något sådant uppdrag; det är helt självpåtaget.

Jag anser att det är hög tid att granska varför Svenska kyrkan bedriver denna verksamhet. Frågorna är flera: Vem har tillsynsansvar? Vem granskar? Vem följer upp? Vem rättar till när det behövs?

I andra sammanhang ställs stora krav på kunnande och utbildning, men så är det märkligt nog inte för 112-numret jourhavande präst. Den stora frågan hänger obesvarad i luften: vem tar ansvaret när något går fel?

Peter Nilsson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.