2016-01-09 06:00

2016-01-09 06:00

"Gör allt tävlande för barn och ungdomar frivilligt"

ORDET ÄR FRITT

Den svenska idrottens fader Viktor Balck myntade en gång följande uttryck om tävlandet: ”I själva verket finns tävlingens ande inneboende i den mänskliga naturen, så fullständigt tydligt, att varje försök att döda den då det gäller idrott, endast skulle ha till resultat att döda idrotten själv.”

Har vi möjligen alla en liten tävlingsdjävul i oss?

Kan det vara så att det ligger i den mänskliga genen att man vill göra bra ifrån sig, oavsett sammanhang?

När jag exempelvis har teambuilding med olika grupper icke idrottare och det kommer till gruppövningar med tävlingsinslag så blir plötsligt alla som förbytta och man ger sig hän hundra procent. Efteråt kan man, inbördes höra kommentarer som: ”Inte trodde vi att du var en sån tävlingsmänniska” eller ”Du som alltid säger att det inte är viktigt att vinna” och så vidare. Det visar sig att, i princip alla, vill göra sitt yttersta och bidra med all sin kraft och kompetens.

Och det är just det som är idrottens grundidé, att tävla!


Man måste dock ha klart för sig att även om idrott går ut på att försöka vinna så handlar det mest om att förlora! Det koras nämligen bara en vinnare och det är så oändligt många fler som deltar. Den som har svårt att förhålla sig till detta faktum kan naturligtvis få det jobbigt att idrotta.

Debatten om tidig specialisering, utslagning och tävlingshets inom ungdomsidrotten har ständigt varit föremål för diskussion och har nu nått dit hän att Svenska fotbollförbundet beslutat att inte kora segrare i turneringar för barn yngre än 13 år. Dock får man vinna matcher!

Ishockeyförbundet påstås också överväga samma linje och hänga på samma trend.

En av anledningarna till att debatten kring ungdomsidrotten är så intensiv och livaktig är alla de riskfaktorer som anges. Det varnas för att barnen startar för tidigt, för tidig specialisering, för hård träning, för elitistiskt tänk när det gäller toppning av lag, för hård träning, för mycket tävling, mobbning, föräldrahysteri, osportsligt uppträdande med mera. Delar av detta eller allt sammantaget, menar många utgör risker som leder till att ungdomar slutar sitt idrottande i förtid. Vad som menas med förtid är dock oidentifierat.


Barn går ur scouterna, slutar dansa, spela instrument, fiska, sjunga i kör, spela teater och bygga modellplan.

Ja, listan kan göras lång och varför skulle inte barn tröttna även på idrott? Idrottsrörelsen är inte mer förträfflig än andra verksamheter när det gäller att stimulera barn, oavsett om man tävlar eller ej.

Barn tycker om att prova på och testa olika saker och tröttnar man på exempelvis idrott så är det inte förvånande att man lägger av, det är inte konstigare än så. Idrott kommer aldrig att attrahera ALLA! Hur mycket man än vrider och vänder på det som är möjligt inom verksamheten så som regler, policy och olika förändringar så kommer det alltid att finnas de som helt enkelt inte gillar att idrotta, inte ens om skulle slippa att förlora.

Några forskningsstudier, bland andra av professor Tomas Peterson i Malmö, styrker påståendet om att fotbollens tävlingssystem för ungdomar leder till att allt för många slutar och att man därmed går miste om många så kallade talanger. Han påpekar dessutom att de ungdomar som är födda sent på året har väldigt små chanser att hävda sig och ta plats i lagen eftersom de ligger efter i utvecklingen. Sanningshalten i detta påstående lät spännande så jag kollade för skojs skull födelsemånaden för 51 spelare som representerat Sveriges A- och juniorlandslag under 2015 och kom fram till att 26 stycken var födda på det första halvåret och 25 stycken på det andra halvåret. Zlatan till exempel är född i oktober. Detta kan tolkas på flera sätt men är ändå ett faktum i diskussionen.


Under 1970-talet drog en antitävlingsvåg genom landet och många så kallade intellektuellt kulturella menade att tävlingsidrott var fördummande och att det till och med kunde leda till livsbestående stukat självförtroendet hos förlorare.

På 1980-talet blev det åter en ganska allmän uppfattning att tävlandet är en helt naturlig del av idrotten och att barn bör få tävla och lära sig att både vinna och förlora, i princip oavsett ålder. Uttrycket ”Det var bättre förr” kan kanske kännas utnött och inte anses ha någon relevans i en jämförelse med dagens situation. Men är jämförelsen helt ointressant? När det man kallar spontanidrott bedrevs förr (tidigt 70-tal och tidigare) så delade man upp i två lag mellan de som dök upp på fotbolls- eller isbanan, oavsett ålder. Spannet kunde vara allt mellan 10 till 17 år och de allra flesta tyckte inte att detta var något konstigt. Ibland vann man och ibland förlorade man och jag minns inte att någon mådde direkt dåligt av att förlora.


I dag förekommer knappast någon spontanidrott och i den mån den förekommer så utövas den på speciellt byggda spontanidrottsplatser! Det känns verkligen mycket spontant och stimulerar säkert barnen till att skapa egna aktiviteter och locka fram kreativitet!

Har inte samhällsutvecklingen i flera avseenden gått i riktning mot att barnen allt mer påverkas av föräldrar, ledare och vuxna och att utrymmet för egen kreativitet, egna initiativ, beslut och tyckanden blivit allt mindre?

Är det rent av så att det är föräldrar och vuxna som tycker hur barnen borde tycka?

Frågar man i dag barn om vad de tycker är viktigast inom idrotten så svarar cirka 85 procent att det viktigaste är att ha roligt (undersökning gjord av Röda korset). Ett självklart svar naturligtvis.


En naturlig följdfråga kunde vara; Är det roligt att vinna? Personligen tror jag att mer än 85 procent skulle svara ja på den frågan, men den ställs aldrig. Man frågar istället om det är viktigt att vinna? och det förstår ju till och med ett barn att alla inte kan vinna och svarar naturligtvis helt förnuftigt att det inte är det viktigaste eftersom man ytterst sällan vinner.

Att kora vinnare eller att tvingas konstatera att det finns andra som är bättre än en själv är något som barn utsätts för, i princip dagligen. De jämför sig med andra hela tiden och det tävlas i Wild kids, Vi i femman, Årets sockerbagare, Sveriges yngsta mästerkock och så vidare. I skolan får barnen tillbaka sina provresultat och jämför omedelbart med varandra.

Be samtliga barn i en skolklass i årskurs 5 eller 6 (12-13 år) att skriva ner en rankinglista med samtliga klasskompisar om vem som kastar längst med snöboll, vem som är starkast, snabbast, bäst i matte, på att spela instrument och så vidare, så kommer man inte att märka speciellt många skillnader mellan samtliga listor. De flesta vet mycket väl sin plats inom alla områden. Det är ingen oväntad, negativ överraskning att Kalle hoppar en halv meter längre än mig i längd. Det vet man redan.

Vad är det egentligen som är så svårt och farligt med att lära sig acceptera att det finns andra som är bättre än jag själv? Är det inte en lärorik insikt och en investering för framtiden att få en realistisk och sann självbild?


I vilket hänseende skiljer sig idrotten i detta sammanhang från allt övrigt? Det är ju dessutom från idrotten som den ursprungliga idén om själva tävlandet kommer. Det är idrotten som stått modell för alla dessa olika tävlingsformer som sedan plagierats och anpassats inom nya mediala områden.

Tävlar man så förstår även de allra yngsta barnen att det också kommer att finnas en vinnare. Visst kan ett barn, kortsiktigt bli ledsen om man förlorar i Försvunna diamanten eller Uno men det är absolut en värdefull livserfarenhet och det går snabbt över. Det skapar även en revanschlusta och nästa gång man spelar så pratar man gärna om att man vill ha revansch. Varför vill man ha revansch om det inte är roligt att vinna?

Det är dock viktigt att barn inte får ta skada av idrottandet och för att ta hänsyn till de barn som absolut tycker att tävlandet är jobbigt och utpekande så menar jag att allt tävlande måste vara frivilligt! De som inte vill tävla skall också slippa deltaga!

Min uppfattning är att de flesta idrottslärare och tränare är tillräckligt välutbildade och pedagogiska för att kunna sysselsätta dessa barn på ett alternativt, meningsfullt sätt. Därmed har man kommit en bra bit bort från det som anses var ett så stort problem inom ungdomsidrotten.


Ulf Karlsson

50 år som tränare

Har vi möjligen alla en liten tävlingsdjävul i oss?

Kan det vara så att det ligger i den mänskliga genen att man vill göra bra ifrån sig, oavsett sammanhang?

När jag exempelvis har teambuilding med olika grupper icke idrottare och det kommer till gruppövningar med tävlingsinslag så blir plötsligt alla som förbytta och man ger sig hän hundra procent. Efteråt kan man, inbördes höra kommentarer som: ”Inte trodde vi att du var en sån tävlingsmänniska” eller ”Du som alltid säger att det inte är viktigt att vinna” och så vidare. Det visar sig att, i princip alla, vill göra sitt yttersta och bidra med all sin kraft och kompetens.

Och det är just det som är idrottens grundidé, att tävla!


Man måste dock ha klart för sig att även om idrott går ut på att försöka vinna så handlar det mest om att förlora! Det koras nämligen bara en vinnare och det är så oändligt många fler som deltar. Den som har svårt att förhålla sig till detta faktum kan naturligtvis få det jobbigt att idrotta.

Debatten om tidig specialisering, utslagning och tävlingshets inom ungdomsidrotten har ständigt varit föremål för diskussion och har nu nått dit hän att Svenska fotbollförbundet beslutat att inte kora segrare i turneringar för barn yngre än 13 år. Dock får man vinna matcher!

Ishockeyförbundet påstås också överväga samma linje och hänga på samma trend.

En av anledningarna till att debatten kring ungdomsidrotten är så intensiv och livaktig är alla de riskfaktorer som anges. Det varnas för att barnen startar för tidigt, för tidig specialisering, för hård träning, för elitistiskt tänk när det gäller toppning av lag, för hård träning, för mycket tävling, mobbning, föräldrahysteri, osportsligt uppträdande med mera. Delar av detta eller allt sammantaget, menar många utgör risker som leder till att ungdomar slutar sitt idrottande i förtid. Vad som menas med förtid är dock oidentifierat.


Barn går ur scouterna, slutar dansa, spela instrument, fiska, sjunga i kör, spela teater och bygga modellplan.

Ja, listan kan göras lång och varför skulle inte barn tröttna även på idrott? Idrottsrörelsen är inte mer förträfflig än andra verksamheter när det gäller att stimulera barn, oavsett om man tävlar eller ej.

Barn tycker om att prova på och testa olika saker och tröttnar man på exempelvis idrott så är det inte förvånande att man lägger av, det är inte konstigare än så. Idrott kommer aldrig att attrahera ALLA! Hur mycket man än vrider och vänder på det som är möjligt inom verksamheten så som regler, policy och olika förändringar så kommer det alltid att finnas de som helt enkelt inte gillar att idrotta, inte ens om skulle slippa att förlora.

Några forskningsstudier, bland andra av professor Tomas Peterson i Malmö, styrker påståendet om att fotbollens tävlingssystem för ungdomar leder till att allt för många slutar och att man därmed går miste om många så kallade talanger. Han påpekar dessutom att de ungdomar som är födda sent på året har väldigt små chanser att hävda sig och ta plats i lagen eftersom de ligger efter i utvecklingen. Sanningshalten i detta påstående lät spännande så jag kollade för skojs skull födelsemånaden för 51 spelare som representerat Sveriges A- och juniorlandslag under 2015 och kom fram till att 26 stycken var födda på det första halvåret och 25 stycken på det andra halvåret. Zlatan till exempel är född i oktober. Detta kan tolkas på flera sätt men är ändå ett faktum i diskussionen.


Under 1970-talet drog en antitävlingsvåg genom landet och många så kallade intellektuellt kulturella menade att tävlingsidrott var fördummande och att det till och med kunde leda till livsbestående stukat självförtroendet hos förlorare.

På 1980-talet blev det åter en ganska allmän uppfattning att tävlandet är en helt naturlig del av idrotten och att barn bör få tävla och lära sig att både vinna och förlora, i princip oavsett ålder. Uttrycket ”Det var bättre förr” kan kanske kännas utnött och inte anses ha någon relevans i en jämförelse med dagens situation. Men är jämförelsen helt ointressant? När det man kallar spontanidrott bedrevs förr (tidigt 70-tal och tidigare) så delade man upp i två lag mellan de som dök upp på fotbolls- eller isbanan, oavsett ålder. Spannet kunde vara allt mellan 10 till 17 år och de allra flesta tyckte inte att detta var något konstigt. Ibland vann man och ibland förlorade man och jag minns inte att någon mådde direkt dåligt av att förlora.


I dag förekommer knappast någon spontanidrott och i den mån den förekommer så utövas den på speciellt byggda spontanidrottsplatser! Det känns verkligen mycket spontant och stimulerar säkert barnen till att skapa egna aktiviteter och locka fram kreativitet!

Har inte samhällsutvecklingen i flera avseenden gått i riktning mot att barnen allt mer påverkas av föräldrar, ledare och vuxna och att utrymmet för egen kreativitet, egna initiativ, beslut och tyckanden blivit allt mindre?

Är det rent av så att det är föräldrar och vuxna som tycker hur barnen borde tycka?

Frågar man i dag barn om vad de tycker är viktigast inom idrotten så svarar cirka 85 procent att det viktigaste är att ha roligt (undersökning gjord av Röda korset). Ett självklart svar naturligtvis.


En naturlig följdfråga kunde vara; Är det roligt att vinna? Personligen tror jag att mer än 85 procent skulle svara ja på den frågan, men den ställs aldrig. Man frågar istället om det är viktigt att vinna? och det förstår ju till och med ett barn att alla inte kan vinna och svarar naturligtvis helt förnuftigt att det inte är det viktigaste eftersom man ytterst sällan vinner.

Att kora vinnare eller att tvingas konstatera att det finns andra som är bättre än en själv är något som barn utsätts för, i princip dagligen. De jämför sig med andra hela tiden och det tävlas i Wild kids, Vi i femman, Årets sockerbagare, Sveriges yngsta mästerkock och så vidare. I skolan får barnen tillbaka sina provresultat och jämför omedelbart med varandra.

Be samtliga barn i en skolklass i årskurs 5 eller 6 (12-13 år) att skriva ner en rankinglista med samtliga klasskompisar om vem som kastar längst med snöboll, vem som är starkast, snabbast, bäst i matte, på att spela instrument och så vidare, så kommer man inte att märka speciellt många skillnader mellan samtliga listor. De flesta vet mycket väl sin plats inom alla områden. Det är ingen oväntad, negativ överraskning att Kalle hoppar en halv meter längre än mig i längd. Det vet man redan.

Vad är det egentligen som är så svårt och farligt med att lära sig acceptera att det finns andra som är bättre än jag själv? Är det inte en lärorik insikt och en investering för framtiden att få en realistisk och sann självbild?


I vilket hänseende skiljer sig idrotten i detta sammanhang från allt övrigt? Det är ju dessutom från idrotten som den ursprungliga idén om själva tävlandet kommer. Det är idrotten som stått modell för alla dessa olika tävlingsformer som sedan plagierats och anpassats inom nya mediala områden.

Tävlar man så förstår även de allra yngsta barnen att det också kommer att finnas en vinnare. Visst kan ett barn, kortsiktigt bli ledsen om man förlorar i Försvunna diamanten eller Uno men det är absolut en värdefull livserfarenhet och det går snabbt över. Det skapar även en revanschlusta och nästa gång man spelar så pratar man gärna om att man vill ha revansch. Varför vill man ha revansch om det inte är roligt att vinna?

Det är dock viktigt att barn inte får ta skada av idrottandet och för att ta hänsyn till de barn som absolut tycker att tävlandet är jobbigt och utpekande så menar jag att allt tävlande måste vara frivilligt! De som inte vill tävla skall också slippa deltaga!

Min uppfattning är att de flesta idrottslärare och tränare är tillräckligt välutbildade och pedagogiska för att kunna sysselsätta dessa barn på ett alternativt, meningsfullt sätt. Därmed har man kommit en bra bit bort från det som anses var ett så stort problem inom ungdomsidrotten.


Ulf Karlsson

50 år som tränare