2015-12-12 06:00

2015-12-12 06:00

Inget svar på enkla frågor

PSYKIATRI:

Många artiklar och insändare har under senare tid ifrågasatt hur psykiatrivården inom Landstinget i Värmland, LiV, fungerar. Är det verkligen så illa som det görs gällande? Tyvärr är det nog så, att den kritik som har riktats mot LiV inte är helt obefogad.

I början på november blev min fru på egen begäran inlagd i hopp om att få hjälp att minska dosen av ångestdämpande medicin. Av någon anledning hamnade hon på en psykosavdelning vilket visade sig vara mycket olyckligt. Vid inskrivningen tillfrågades hon om eventuell matallergi. Efter biverkningar av vaccinationen mot svininfluensa kan min fru inte äta normalkryddad mat, inte heller intaga varma drycker – vilket noterades. Likväl erbjöds hon följande morgon tre stycken i microugn uppvärmda pannkakor till lunch. Till middag var det kryddad mat som hon inte kunde äta, en smörgås blev alternativet. Nästkommande dag erbjöds hon igen tre stycken pannkakor till lunch, och till middag kryddad mat...

På eftermiddagen besökte jag min fru varvid jag kontaktade personalen och påpekade att de måste ta hänsyn till min frus problem med kryddad mat. Efterföljande dag: ånyo tre stycken pannkakor till lunch, och ingen anpassad middagsmat. Så det fick bli en brödbit och ett glas vatten. När min fru ringde till mig samma kväll och berättade detta blev jag lindrigt uttryckt uppbragd och ringde upp avdelningen. Den som svarade förklarade att maten beställdes en vecka i förväg. Alltså kan man inte ta hänsyn till nyss intagnas eventuella allergier eller andra problem med mat förrän nästkommande vecka? undrade jag – och fick till svar att man skulle se vad som kunde göras...

Dessförinnan påpekades att min fru i alla fall tycker om godis, varvid jag förklarade att jag hade medfört chokladkaka och bakelse vid onsdagens besökstid för att muntra upp henne. Man kan undra vad ett sådant påpekande har för relevans.

Nästa förmiddag ringde min fru och sa att jag skulle hämta henne, hon stod inte ut längre: ”Allt jag har ätit i form av lagad mat är tre stycken tunnpannkakor till lunch per dygn.” När jag hämtade min fru samma dags eftermiddag, berättade hon att hon även den dagen hade erbjudits tre stycken pannkakor. Dessutom hade hon känt sig utfryst av personalen. Jag förklarade då att jag hade ringt upp dem kvällen innan och i skarpa ordalag påpekat det oacceptabla nonchalanta bemötande hon hade fått när det gäller kosten.

Beträffande den vård min fru fick under de fyra dygnen på avdelningen är det inte mycket att orda om. Det var fråga om att reducera intaget av två stycken ångestdämpande preparat. För att underlätta detta förväntar man sig att någon plan för långsiktig nedtrappning utarbetas tillsammans med patienten. Till detta fordras säkerligen också någon form av samtalsterapi. Men de fyra dygnen på avdelningen var i stort sett bara fråga om förvaring. Ingen aktivitet, bara ett evigt stirrande på vita väggar...

När min fru kom hem sa hon: ”Lova mig en sak, hur dålig jag än blir, se till att jag aldrig mer hamnar på psyket. Hellre dör jag hemma.”

Ovanstående redogörelse och synpunkter har jag i ett brev skickat till divisionschefen för psykiatrin i Värmlands landsting. Jag har kollat upp med diarieavdelningen att brevet verkligen kom fram den 6/11. Jag avslutade brevet på följande sätt: ”Finns det inga rutiner för att säkerställa att intagna patienter får anpassad dietmat? Om så finns, varför har då dessa inte tillämpats? Undertecknad ser fram mot ett skriftligt svar.”

Det har nu gått över en månad, men något svar har jag inte fått...

Till sist: personalen som har telefonjour på psykakuten är fantastisk! De är ärliga och ger raka svar, utstrålar värme och förståelse.

Anhörig

Många artiklar och insändare har under senare tid ifrågasatt hur psykiatrivården inom Landstinget i Värmland, LiV, fungerar. Är det verkligen så illa som det görs gällande? Tyvärr är det nog så, att den kritik som har riktats mot LiV inte är helt obefogad.

I början på november blev min fru på egen begäran inlagd i hopp om att få hjälp att minska dosen av ångestdämpande medicin. Av någon anledning hamnade hon på en psykosavdelning vilket visade sig vara mycket olyckligt. Vid inskrivningen tillfrågades hon om eventuell matallergi. Efter biverkningar av vaccinationen mot svininfluensa kan min fru inte äta normalkryddad mat, inte heller intaga varma drycker – vilket noterades. Likväl erbjöds hon följande morgon tre stycken i microugn uppvärmda pannkakor till lunch. Till middag var det kryddad mat som hon inte kunde äta, en smörgås blev alternativet. Nästkommande dag erbjöds hon igen tre stycken pannkakor till lunch, och till middag kryddad mat...

På eftermiddagen besökte jag min fru varvid jag kontaktade personalen och påpekade att de måste ta hänsyn till min frus problem med kryddad mat. Efterföljande dag: ånyo tre stycken pannkakor till lunch, och ingen anpassad middagsmat. Så det fick bli en brödbit och ett glas vatten. När min fru ringde till mig samma kväll och berättade detta blev jag lindrigt uttryckt uppbragd och ringde upp avdelningen. Den som svarade förklarade att maten beställdes en vecka i förväg. Alltså kan man inte ta hänsyn till nyss intagnas eventuella allergier eller andra problem med mat förrän nästkommande vecka? undrade jag – och fick till svar att man skulle se vad som kunde göras...

Dessförinnan påpekades att min fru i alla fall tycker om godis, varvid jag förklarade att jag hade medfört chokladkaka och bakelse vid onsdagens besökstid för att muntra upp henne. Man kan undra vad ett sådant påpekande har för relevans.

Nästa förmiddag ringde min fru och sa att jag skulle hämta henne, hon stod inte ut längre: ”Allt jag har ätit i form av lagad mat är tre stycken tunnpannkakor till lunch per dygn.” När jag hämtade min fru samma dags eftermiddag, berättade hon att hon även den dagen hade erbjudits tre stycken pannkakor. Dessutom hade hon känt sig utfryst av personalen. Jag förklarade då att jag hade ringt upp dem kvällen innan och i skarpa ordalag påpekat det oacceptabla nonchalanta bemötande hon hade fått när det gäller kosten.

Beträffande den vård min fru fick under de fyra dygnen på avdelningen är det inte mycket att orda om. Det var fråga om att reducera intaget av två stycken ångestdämpande preparat. För att underlätta detta förväntar man sig att någon plan för långsiktig nedtrappning utarbetas tillsammans med patienten. Till detta fordras säkerligen också någon form av samtalsterapi. Men de fyra dygnen på avdelningen var i stort sett bara fråga om förvaring. Ingen aktivitet, bara ett evigt stirrande på vita väggar...

När min fru kom hem sa hon: ”Lova mig en sak, hur dålig jag än blir, se till att jag aldrig mer hamnar på psyket. Hellre dör jag hemma.”

Ovanstående redogörelse och synpunkter har jag i ett brev skickat till divisionschefen för psykiatrin i Värmlands landsting. Jag har kollat upp med diarieavdelningen att brevet verkligen kom fram den 6/11. Jag avslutade brevet på följande sätt: ”Finns det inga rutiner för att säkerställa att intagna patienter får anpassad dietmat? Om så finns, varför har då dessa inte tillämpats? Undertecknad ser fram mot ett skriftligt svar.”

Det har nu gått över en månad, men något svar har jag inte fått...

Till sist: personalen som har telefonjour på psykakuten är fantastisk! De är ärliga och ger raka svar, utstrålar värme och förståelse.

Anhörig

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.