2015-11-05 06:00

2015-11-05 06:00

Ack Värmeland, hur ska det här gå?

HAGFORS: Tankar signerade en nygammal utsocknes

Måndag, solen skiner in genom mitt fönster på socialkontoret i Hagfors. Det är varmt och novembersolen är så stark så att jag måste dra för gardinen en bit och öppna låta fönstret stå på glänt. Utanför hör jag främmande språk, skratt, samtal som låter behagliga och som går i vänliga toner. En pensionär kommer gående ner för Köpmangatan med sin rollator. Klockan har knappt hunnit slå halv tre och jag kisar ut genom fönstret. Solen passerar snabbt förbi under vinterhalvåret och gardinen jag nyss drog för en bit hinner inte ikapp. En grön Volvo, omgjord till en epatraktor, kör varv efter varv runt kvarteret. Den dunkande basmusiken från epan når mina öron genom det öppna fönstret.

Hagfors, en typisk bruksort mitt i de värmländska skogarna som påminns om den goda tiden – tiden då bruket och järnverket var som störst, tiden då en hel bygd livnärde sig på detta. Men den tiden tycks ha fallit i glömska, eller i vart fall vara i malpåse. Storhetstiden är över fastän järnverket fortfarande finns kvar, men ändock är en förfluten tid en tid som ständigt gör sig påmind. De främmande språken hörs igen och sakta sipprar rökluft in genom kontorsfönstret.

En storstadstjej med rötter från en annan del av denna bygd, en del där folket inte till fullo känner samhörighet med resterande del av Hagfors. Undrar vad de ska säga, vad de ska tycka. En nygammal utsocknes. Hur ska det här gå? Ibland är det som natt och dag. En del i norr där jordbruk, handlingskraft och idéer har fått sprudla, en del i söder där bruket och verket bidragit till arbete och lönsamhet. En sammanslagning av två så lika men ack så olika delar i ett och samma landskap, där de i söder menar att de i norr demonstrerar och lever i överflöd medan de i norr menar att sammanslagningen har orsakat fler nedskärningar och gjort det sämre. Hur ska det här gå? En fluga har hittat in och surrar i lysrörsbelysningen. Letar den sig till den värmande lampan för hopp om sommar och sol eller negligerar flugan den sanna verkligheten, för novemberkylan och mörkret som är på stilla ingång?

Jag har börjat vänja mig vid doften från järnverket som gör sig påmind då och då, förut var det doften från oljeraffen på Hisingen som låg som en dimma över huset där jag bodde. Så olika men ändå så lika. Ack Värmeland du sköna, du står för många utmaningar. En bygd med fler och fler pensionärer, en bygd med färre och färre ungdomar. En bygd där många gör glada tillrop, är förväntansfulla för en nyinflyttad, utbildad ung vuxen – samtidigt som någon från förr uttrycker misstro, avhållsamhet och förakt mot skog och landsbygd, det som till största delen är Värmland.

Den gula linjebussen susar nerför Storgatan, jag hann inte se vart den är på väg med sina passagerare är på väg, men någonstans. Solen har letat sig ner bakom trädkronorna, löven har fallit av från trädet utanför fönstret. Nu ligger de stilla vid trottoarkanterna, men en annan dag kanske en vindpust får dem att flyga iväg. Var de hamnar förblir osagt.

Alla är vi på väg, någonstans, någon gång, på något sätt. Utmaningarnas tid är här och nu. Du härliga land, du krona bland Svea rikes länder. Ja, om jag komme mitt i det förlovade land, till Värmland jag ändå återvänder. Så olika men så lika. Flugan bor kvar i värmen av lysröret, jag tror att den har det bra här på mitt kontor.

Emma K

Måndag, solen skiner in genom mitt fönster på socialkontoret i Hagfors. Det är varmt och novembersolen är så stark så att jag måste dra för gardinen en bit och öppna låta fönstret stå på glänt. Utanför hör jag främmande språk, skratt, samtal som låter behagliga och som går i vänliga toner. En pensionär kommer gående ner för Köpmangatan med sin rollator. Klockan har knappt hunnit slå halv tre och jag kisar ut genom fönstret. Solen passerar snabbt förbi under vinterhalvåret och gardinen jag nyss drog för en bit hinner inte ikapp. En grön Volvo, omgjord till en epatraktor, kör varv efter varv runt kvarteret. Den dunkande basmusiken från epan når mina öron genom det öppna fönstret.

Hagfors, en typisk bruksort mitt i de värmländska skogarna som påminns om den goda tiden – tiden då bruket och järnverket var som störst, tiden då en hel bygd livnärde sig på detta. Men den tiden tycks ha fallit i glömska, eller i vart fall vara i malpåse. Storhetstiden är över fastän järnverket fortfarande finns kvar, men ändock är en förfluten tid en tid som ständigt gör sig påmind. De främmande språken hörs igen och sakta sipprar rökluft in genom kontorsfönstret.

En storstadstjej med rötter från en annan del av denna bygd, en del där folket inte till fullo känner samhörighet med resterande del av Hagfors. Undrar vad de ska säga, vad de ska tycka. En nygammal utsocknes. Hur ska det här gå? Ibland är det som natt och dag. En del i norr där jordbruk, handlingskraft och idéer har fått sprudla, en del i söder där bruket och verket bidragit till arbete och lönsamhet. En sammanslagning av två så lika men ack så olika delar i ett och samma landskap, där de i söder menar att de i norr demonstrerar och lever i överflöd medan de i norr menar att sammanslagningen har orsakat fler nedskärningar och gjort det sämre. Hur ska det här gå? En fluga har hittat in och surrar i lysrörsbelysningen. Letar den sig till den värmande lampan för hopp om sommar och sol eller negligerar flugan den sanna verkligheten, för novemberkylan och mörkret som är på stilla ingång?

Jag har börjat vänja mig vid doften från järnverket som gör sig påmind då och då, förut var det doften från oljeraffen på Hisingen som låg som en dimma över huset där jag bodde. Så olika men ändå så lika. Ack Värmeland du sköna, du står för många utmaningar. En bygd med fler och fler pensionärer, en bygd med färre och färre ungdomar. En bygd där många gör glada tillrop, är förväntansfulla för en nyinflyttad, utbildad ung vuxen – samtidigt som någon från förr uttrycker misstro, avhållsamhet och förakt mot skog och landsbygd, det som till största delen är Värmland.

Den gula linjebussen susar nerför Storgatan, jag hann inte se vart den är på väg med sina passagerare är på väg, men någonstans. Solen har letat sig ner bakom trädkronorna, löven har fallit av från trädet utanför fönstret. Nu ligger de stilla vid trottoarkanterna, men en annan dag kanske en vindpust får dem att flyga iväg. Var de hamnar förblir osagt.

Alla är vi på väg, någonstans, någon gång, på något sätt. Utmaningarnas tid är här och nu. Du härliga land, du krona bland Svea rikes länder. Ja, om jag komme mitt i det förlovade land, till Värmland jag ändå återvänder. Så olika men så lika. Flugan bor kvar i värmen av lysröret, jag tror att den har det bra här på mitt kontor.

Emma K

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.