Blir vi blåsta ännu en gång?
Debatt: Landsbygden
;)
Landsbygdsriksdagen i Blekinge avslutades för några veckor sedan. För två år sedan arrangerades den här i Värmland. Nu som då kom fyra ministrar och höll lovtal till delegaterna – alla goda initiativ och alla ideella insatser som görs, alla politiska beslut som värnar om bygderna. Oavsett blocktillhörighet var tonen och budskapet vara detsamma, som t ex ”ni är viktiga; ni gör ett fantastiskt jobb; vi satsar på landsbygden”. Och det görs ju en massa bra saker på landsbygden, men utförsbacken gäller ändå.
Om nästan precis två år är det val igen. Inför varje val talar alla partier om vikten av en levande landsbygd som man värnar om via riksdagspersonerna. Då är landsbygden viktig. Budskapet har jag hört sedan mitt första val i början av 70-talet. Jag har också sett utvecklingen och på senare tid själv levat på landsbygden. Det som händer efter valen saknar sammanband när det som gäller efter.
Stuprörstänkandet i departement, regioner och kommunernas förvaltningar saknar sidoblicken, d v s konsekvenserna för de ”stuprör” som ligger utanför det egna förvaltningsområdet. Det är där jag fått för mig att själva kärnan i politiken skulle ligga. Det demokratiska läget är att vi på Värmlands landsbygd, trots cirka 30 procent av antalet röstande, inte lyckats samla eller påverka våra politiker bättre.
I vissa kommuner, t ex Arvika, är cirka 45 procent landsbygdsbor. I Sunne 64 procent, Torsby 58, Årjäng 62, Hagfors 50, Säffle 38, Kil 34, Karlstad har 13 procent, Forshaga 12 och Hammarö 5 procent. Munkfors 9 procent, Grums 25, Kristinehamn 22, Filipstad 40 procent. Storfors ståtar med 100 procent. Allt enligt tillgänglig statistik från Tillväxtanalys 2008. (Man räknar ”tätortsnära landsbygd ” som max 45 minuters bilresa till närmaste centralort med 3 000 innevånare!)
Man ändrar skollagen utan att det finns en lösning för landsbygdsskolorna; Man sätter gränsen för reseavdragen utan hänsyn till möjligt kollektivresande eller om arbetet är skiftgång; Man sätter gränsen för lånetaket så att det omöjliggör nybyggnad på landsbygden, med mera, med mera.
Eftersom alla partier inför valen tycks förmedla samma budskap – att värna en levande landsbygd – borde det alltså vara mycket enkelt att enas om en långsiktig landsbygdsstrategi som kunde råda oavsett regim, nationellt, regionalt och kommunal nivå. Utan ett klart mål blir insatserna även fortsättningsvis splittrade. ”Politik är att vilja” sade en känd politiker för många år sedan. Med den utveckling vi sett, undrar man vad politikerna vill egentligen.
Vill vi att det som sker, skall få ske? Utan konkreta politiska mål kommer stuprörsbesluten att fortsatt utarma landsbygden. Är det så ”vi” vill ha det eller kan ”vi” enas om ett förändrat synsätt?
Det vore intressant att redan nu starta en diskussion om hur vi skall agera inför valet 2014, vi som bor på landsbygden. Hittills har vårt agerande blivit en del av systemets oförmåga att ta ett samlat grepp, hur demokratiskt det än är. Accepterar vi en fortsatt nermontering av villkoren? Skall 16 stationer bli förbiåkta av våra gemensamma tåg?
Det krävs sammanhängande insatser från regering, regioner och kommuner, men också byarna, för en levande landsbygd! Eller skall vi bli blåsta igen? Mycket prat och minimal verkstad? Vilka konstruktiva förslag har du?
Owe Nordling
Högboda
