En tillgång i dag och i morgon
Debatt: Prästgårdar
;)
I vintras såldes klassiska Sunne prostgård och det är dessvärre inte den enda av stiftets prästgårdar som har sålts de senaste decennierna. Därigenom har Svenska kyrkan avhänt sig ett rikt kulturarv. Men framför allt är prästgårdarna en stor tillgång för församlingarna och flera argument har saknats i en debatt som märkligt nog egentligen aldrig har kommit igång.
En förutsättning är förstås att någon vill bo i en prästgård. Under en period uppfattades prästgårdar som något otidsenligt. Dessa ofta pompösa byggnader med sina parker och alléer tycktes förstärka kyrkoherdens gamla ämbetsmannaroll och upphöjdhet över menigheten, något som man blivit rädd att förknippas med. Kaftanen hängdes undan, prästen klättrade ned från predikstolen och syntes inte längre. I den bilden passade förstås inte den stora gamla prästgården in som ger ett mer synligt och offentligt boende.
Nu kommer en yngre generations präster som inte är rädda för det förflutna utan ser kyrkans arv som en tillgång och prästgården uppfattas som något positivt och ett eftersträvansvärt boende. Det har till och med förekommit att prästfamiljer valt bort församlingar eftersom prästgården där varit på väg att säljas. Jag är inte heller säker på att mina föräldrar en gång flyttat 70 mil till en liten ort i västra Värmland om det inte hade funnits en prästgård som kunde rymma den stora barnaskaran. Om församlingar, särskilt de på landsbygden och på mindre orter, kan erbjuda boende i en prästgård är det ett bra sätt att marknadsföra sig och locka dit präster. Bostadsutbudet på orten kan vara begränsat och det kan vara vanskligt att ge sig in på en osäker bostadsmarknad.
Att prästen bor i församlingen och delar sina församlingsbors villkor och miljö är därtill av ett viktigt pastoralt värde, och saknas tjänstebostad försämras möjligheten till detta. Det kan också ligga ett både mentalt och praktiskt värde i att ha en präst boende intill kyrkan. En levande prästgård kan liksom kyrkan dessutom vara en bra orienteringspunkt, även för tillfälliga besökare. Om man som församlingsbo eller tillfällig besökare har ett ärende till kyrkoherden är det enkelt att ta sikte på prästgården, men betydligt svårare att söka upp denne i ett avlägset villakvarter eller en lägenhet med portkod.
Om en försäljning av en prästgård kommer på tal är det omfattande frågor som handlar om något långt större än ägande av en fastighet. Därför är det märkligt att det inte verkar föras någon diskussion ovan församlingsnivå om detta och församlingarna utlämnas till svåra beslut. Då är risken stor att man följer den breda vägen och ser en försäljning som en trend att följa. Det finns även en risk att man förminskar prästgården till enbart siffror i ett bokföringsprogram, om de som har hand om fastighetsfrågor mot förmodan inte är aktivt deltagande i och saknar god insyn i församlingslivet.
Ett beslut om att sälja en prästgård måste underbyggas ordentligt och ett långsiktigt tänkande krävs. Man bör i sammanhanget reflektera över hur församlingen ser ut om fem, tio eller femtio år. Vilka verksamheter kommer då att prioriteras, vilka anställda kommer då att finnas kvar och hur skapas det ideella engagemang som kommer att krävas? Då kanske pastorsexpeditionen har flyttat tillbaka till prästgården och något stort församlingshem kommer kanske inte att behövas när Svenska kyrkan inte längre samlar de stora skarorna utan en mindre krets bekännande kristna. Den gamla prästgården hör inte till dåtiden utan till nutiden och framtiden.
Anders Edström
Prästson och prästmake, Uppsala
