2016-04-25 06:00

2016-04-25 06:00

Ett nytt samhällskontrakt behövs

Debatt: Sverige

Så det behövs ett nytt samhällskontrakt som rör fördelningen av det överskott, de vinster som inte används för att lösa de gemensamma framtidsproblemen i vårt land, skriver Agne Sandberg.

Den senaste skandalen med Nordeas skatteplanering indikerar att det behövs ett nytt samhällskontrakt i Sverige. Vårt land är bakbundet av föreställningar som gör det omöjligt att ta sig ur det växande gapet mellan angelägna behov och bristen på medel för att tillfredsställa dem. Men i den offentliga debatten finns tre tabun: skattenivåerna, marginalskatterna och vikten av att rikligen belöna de framgångsrika.

De samhällsproblem som måste lösas handlar i hög grad om infrastruktursatsningar. Det råder bostadsbrist. Vårt kommunikationssystem är på väg utför; järnvägarna har tillåtits förfalla – det är allt annat än hållbara lösningar i sikte. Vi måste bygga ett effektivt kommunikationssystem med en försörjning som baseras på förnybara, icke fossila energikällor. Och inom välfärdssektorn finns minst sagt ”förbättringspotential”.

De sociala klyftorna i samhället har vuxit och fortsätter att växa. Konfliktnivån i samhället höjs. Inte ens de rika tjänar i längden på den här utvecklingen, vilket styrks av åtskilligt modern samhällsvetenskaplig forskning.

Det här måste lösas på om vi vill undvika samhälleligt kaos. Men det kostar. Och det saknas inte pengar i samhället. Bankerna redovisar rekordvinster år efter år – så även både före, under och efter den ekonomiska krisen 2008/2009. Så och de kreativa nationella och internationella entreprenörer som dragit vinstlotter på de senaste årtiondenas privatiseringar av bostäder, skola, vård och omsorg.

Vi kan också tala om den låga progressiviteten i beskattningen avseende såväl inkomster, kapital, förmögenhet, fastigheter och arv. Bolagsskatt och den minimala beskattningen vid mineralutvinning ej att förglömma. Kanske behöver vi damma av 1970-talets debatt om övervinster och de saligen avfärdade löntagarfonderna? Eller Attacrörelsens förslag om en skatt på finansiella transaktioner, den så kallade Tobinskatten?

Den ekonomiska elit som lever det mycket goda livet går knappast under av de ”marginalskador” som kan uppstå om de måste avstå från mångmiljoninkomster och förmögenheter. Det framstår mer som en ideologiskt färgad principfråga som i enlighet med det nyliberala mantrat belagts med tabu: den som är duktig, och det framgångsrika företaget, måste få kunna tjäna hur mycket pengar som helst.

Så det behövs ett nytt samhällskontrakt som rör fördelningen av det överskott, de vinster som inte används för att lösa de gemensamma framtidsproblemen i vårt land. Då måste vi bland annat göra upp med listiga upplägg à la Nordea i moraliskt dubiösa skatteparadis.

För att vi ska nå fram till detta krävs att vi på allvar utmanar många av de föreställningar som idag tas för givna av en arrogant och självbelåten politisk och ekonomisk elit. Dit hör hur vi ser på mänskliga rättigheter, meningen med livet, arbetet, fritiden, vår konsumtion och vad som är meningen med att vi överhuvudtaget bygger samhällen för ett leva tillsammans.

Bygget av ett hållbart samhälle borde vara ett gemensamt projekt som inbegriper ett kritiskt ifrågasättande av det kapitalistiska samhället. Som vänsterpartist är jag beredd att ta den debatten. Med vem som helst.

Agne Sandberg

Vänsterpartist i Karlstad

Den senaste skandalen med Nordeas skatteplanering indikerar att det behövs ett nytt samhällskontrakt i Sverige. Vårt land är bakbundet av föreställningar som gör det omöjligt att ta sig ur det växande gapet mellan angelägna behov och bristen på medel för att tillfredsställa dem. Men i den offentliga debatten finns tre tabun: skattenivåerna, marginalskatterna och vikten av att rikligen belöna de framgångsrika.

De samhällsproblem som måste lösas handlar i hög grad om infrastruktursatsningar. Det råder bostadsbrist. Vårt kommunikationssystem är på väg utför; järnvägarna har tillåtits förfalla – det är allt annat än hållbara lösningar i sikte. Vi måste bygga ett effektivt kommunikationssystem med en försörjning som baseras på förnybara, icke fossila energikällor. Och inom välfärdssektorn finns minst sagt ”förbättringspotential”.

De sociala klyftorna i samhället har vuxit och fortsätter att växa. Konfliktnivån i samhället höjs. Inte ens de rika tjänar i längden på den här utvecklingen, vilket styrks av åtskilligt modern samhällsvetenskaplig forskning.

Det här måste lösas på om vi vill undvika samhälleligt kaos. Men det kostar. Och det saknas inte pengar i samhället. Bankerna redovisar rekordvinster år efter år – så även både före, under och efter den ekonomiska krisen 2008/2009. Så och de kreativa nationella och internationella entreprenörer som dragit vinstlotter på de senaste årtiondenas privatiseringar av bostäder, skola, vård och omsorg.

Vi kan också tala om den låga progressiviteten i beskattningen avseende såväl inkomster, kapital, förmögenhet, fastigheter och arv. Bolagsskatt och den minimala beskattningen vid mineralutvinning ej att förglömma. Kanske behöver vi damma av 1970-talets debatt om övervinster och de saligen avfärdade löntagarfonderna? Eller Attacrörelsens förslag om en skatt på finansiella transaktioner, den så kallade Tobinskatten?

Den ekonomiska elit som lever det mycket goda livet går knappast under av de ”marginalskador” som kan uppstå om de måste avstå från mångmiljoninkomster och förmögenheter. Det framstår mer som en ideologiskt färgad principfråga som i enlighet med det nyliberala mantrat belagts med tabu: den som är duktig, och det framgångsrika företaget, måste få kunna tjäna hur mycket pengar som helst.

Så det behövs ett nytt samhällskontrakt som rör fördelningen av det överskott, de vinster som inte används för att lösa de gemensamma framtidsproblemen i vårt land. Då måste vi bland annat göra upp med listiga upplägg à la Nordea i moraliskt dubiösa skatteparadis.

För att vi ska nå fram till detta krävs att vi på allvar utmanar många av de föreställningar som idag tas för givna av en arrogant och självbelåten politisk och ekonomisk elit. Dit hör hur vi ser på mänskliga rättigheter, meningen med livet, arbetet, fritiden, vår konsumtion och vad som är meningen med att vi överhuvudtaget bygger samhällen för ett leva tillsammans.

Bygget av ett hållbart samhälle borde vara ett gemensamt projekt som inbegriper ett kritiskt ifrågasättande av det kapitalistiska samhället. Som vänsterpartist är jag beredd att ta den debatten. Med vem som helst.

Agne Sandberg

Vänsterpartist i Karlstad

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.