2016-04-21 06:00

2016-04-21 06:00

Etiketteringens manipulativa konst

Debatt: Argumentation

Den demokratiska inställningen är att förespråka pluralism. Men detta ideal överges nu och istället hyllas vissa åsikter och kritik av dem undanbedes, skriver Jan Tullberg.

I en rad frågor plockas problematiserande öppna frågeställningar bort. Istället instrueras människor att använda hyllningsord och demoniseringsord som kopplas direkt till olika sakfrågor och slutsatser. Värderingsfulla ord har dock inget intellektuellt bevisvärde alls, utan kan möjligtvis ses som en emotionell bedömning; det är dock endast sakskäl som har något bevisvärde.

Men i ett propagandaparadigm är dock orden själva argumentationen: ”Detta är dåligt för vi har satt rasismetiketten på det”. De som sätter etiketten utgör ett etablissemang som inte vill ha en debatt. De gör vad de kan för att diskvalificera utmanarna redan innan argumentationen börjar; man får aldrig inta en åsikt som stämplas som ”antifeministisk”, ”främlingsfientlig” eller ”islamofobisk”.

Vad som etiketteras med sådana epitet avgörs av en åsiktsmajoritet inom journalistkåren och sedan är det bara för alla väluppfostrade svenskar att lyda. Organisationen Expo betraktas som en inofficiell myndighet med rätt att ”rasismcertifiera” eller ”rasismklassa” personer och organisationer. Den politiska propagandan i Sverige liknar alltmer en parodi på en hårdför diktatur.

Varje fråga där det finns åsiktsskillnader bör ha problemindikerande termer som inte är låsta till en viss bedömning: skattenivån, invandringspolitiken, EU-integrationen o s v. Debattörerna kan sedan använda mer eller mindre värderingsmässiga termer och ha mer eller mindre radikala ståndpunkter. Men själva frågeställningen bör inte från början styras med en pekpinne till det prefabricerade svaret. En debatt handlar om argument, pro kontra anti, inte om ”vad skall vi göra för att bota människor som lider av fobi och fientlighet?”

Den demokratiska inställningen är att förespråka pluralism. Men detta ideal överges nu och istället hyllas vissa åsikter och kritik av dem undanbedes. Vi får en samling representanter från ”skyddsvärda grupper” som under en gemensam övergripande banderoll hävdar att de är offer för ondskan i det svenska samhället. De utpekade, den onda svenska majoriteten, åläggs att skämmas – och absolut inte argumentera emot anklagelserna.

Präster, politiker och press har en stark lockelse till att förmana och uppfostra folket. Vi har sedan länge fått höra att mänskliga svagheter som högmod, girighet, avund, lust, frosseri, vrede och lättja inte bara är svagheter, utan dödssynder. Det är bara att bekänna och be om nåd. Nu tillkommer en rad nya dödssynder som rasism och främlingsfientlighet.

Samhället har dock blivit så sekulariserat att det är diskutabelt om bön och bikt kan sona brotten. Många anpasslingar hoppas de kan slippa anklagelserna om synd genom att frenetisk peka ut andra syndare. Skärselden har avskaffats, men mönster från hetsen mot häxor är intakta. Dagens pseudoreligiösa predikanter varnar för häxor i nya skepnader.

Jan Tullberg

Docent i företagsekonomi från Handelshögskolan i Stockholm

I en rad frågor plockas problematiserande öppna frågeställningar bort. Istället instrueras människor att använda hyllningsord och demoniseringsord som kopplas direkt till olika sakfrågor och slutsatser. Värderingsfulla ord har dock inget intellektuellt bevisvärde alls, utan kan möjligtvis ses som en emotionell bedömning; det är dock endast sakskäl som har något bevisvärde.

Men i ett propagandaparadigm är dock orden själva argumentationen: ”Detta är dåligt för vi har satt rasismetiketten på det”. De som sätter etiketten utgör ett etablissemang som inte vill ha en debatt. De gör vad de kan för att diskvalificera utmanarna redan innan argumentationen börjar; man får aldrig inta en åsikt som stämplas som ”antifeministisk”, ”främlingsfientlig” eller ”islamofobisk”.

Vad som etiketteras med sådana epitet avgörs av en åsiktsmajoritet inom journalistkåren och sedan är det bara för alla väluppfostrade svenskar att lyda. Organisationen Expo betraktas som en inofficiell myndighet med rätt att ”rasismcertifiera” eller ”rasismklassa” personer och organisationer. Den politiska propagandan i Sverige liknar alltmer en parodi på en hårdför diktatur.

Varje fråga där det finns åsiktsskillnader bör ha problemindikerande termer som inte är låsta till en viss bedömning: skattenivån, invandringspolitiken, EU-integrationen o s v. Debattörerna kan sedan använda mer eller mindre värderingsmässiga termer och ha mer eller mindre radikala ståndpunkter. Men själva frågeställningen bör inte från början styras med en pekpinne till det prefabricerade svaret. En debatt handlar om argument, pro kontra anti, inte om ”vad skall vi göra för att bota människor som lider av fobi och fientlighet?”

Den demokratiska inställningen är att förespråka pluralism. Men detta ideal överges nu och istället hyllas vissa åsikter och kritik av dem undanbedes. Vi får en samling representanter från ”skyddsvärda grupper” som under en gemensam övergripande banderoll hävdar att de är offer för ondskan i det svenska samhället. De utpekade, den onda svenska majoriteten, åläggs att skämmas – och absolut inte argumentera emot anklagelserna.

Präster, politiker och press har en stark lockelse till att förmana och uppfostra folket. Vi har sedan länge fått höra att mänskliga svagheter som högmod, girighet, avund, lust, frosseri, vrede och lättja inte bara är svagheter, utan dödssynder. Det är bara att bekänna och be om nåd. Nu tillkommer en rad nya dödssynder som rasism och främlingsfientlighet.

Samhället har dock blivit så sekulariserat att det är diskutabelt om bön och bikt kan sona brotten. Många anpasslingar hoppas de kan slippa anklagelserna om synd genom att frenetisk peka ut andra syndare. Skärselden har avskaffats, men mönster från hetsen mot häxor är intakta. Dagens pseudoreligiösa predikanter varnar för häxor i nya skepnader.

Jan Tullberg

Docent i företagsekonomi från Handelshögskolan i Stockholm

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.