2016-04-12 06:00

2016-04-12 06:00

Storregioner är ingen lösning

Replik: Sverige

Storregioner löser inte landets viktigaste problem i dag och inte heller sjukvårdens organisation, skriver Ronny Svensson.

Svar till Philip Johnsson (NWT 24/3)

Ett av de märkligaste inläggen i storregionfrågan läste jag nyligen i NWT den 24 mars. S-politikern Philip Johnsson önskar inte bara att frågan skall avgöras snabbt utan menar t o m att frågan inte är en demokratifråga. Det handlar enligt honom enbart om effektivitet och rationalitet vilket ofta varit centralbyråkratins perspektiv på hur Sverige skall styras. Tvärtom vill jag hävda att den demokratiska processen alltid måste kunna omfatta alla viktiga frågor i en demokrati. Detta gäller inte minst denna fråga som, beroende på vilka beslut som tas, kommer att kunna påverka främst vår sjukvårds utformning, finansiering och lokalisering.

Det som många ledande politiker undviker att säga, och som förklarar en del av att främst S-partiet vill driva fram ett snabbt beslut, handlar om att man via storregioner vill ta bort merparten av våra cirka 70 små och medelstora sjukhus. I bästa fall förvandla dem till vårdcentraler som i Västra Götaland. Med storregioner önskar man underlätta majoritetsbeslut om nedläggningar av sjukhus i hela landet. Centralbyråkratin har länge kritiserat landstingen för att de inte vågar lägga ned några sjukhus. Istället för att öppet diskutera dessa frågor med medborgarna skall man likt Gustav Vasa för cirka 500 år sedan påtvinga landets befolkning en samhällsmodell med diktat från centralmakten.

Storregioner löser inte landets viktigaste problem i dag och inte heller sjukvårdens organisation. Den höga arbetslösheten, det katastrofala läget på bostadsfronten, problemen inom skolan, de allt högre sjuktalen, de vidgade regionala klyftorna och de mycket akuta flyktingproblemen får ingen skjuts framåt av utvidgade regiongränser. Många av dessa problem kräver i första hand att kommunerna får mer resurser och att den statliga centrala politiken får en stark och hållbar förankring i Sveriges riksdag.

Sjuk- och hälsovården kräver i dag större resurser beroende på bl a en snabbt ökad andel äldre personer, nya mediciner, ny medicinsk teknologi och ökade krav på bättre behandling från hela befolkningen. Dessa resurser skapas inte automatiskt med nya regiongränser. Vi bör istället pröva exempelvis högre statsbidrag, statligt finansierade universitetssjukhus, nya försäkringslösningar och ett mer avancerat samarbete mellan våra regionsjukhus. Inte ens storregioner räcker till för en mängd sjukhusspecialiteter utan i flera fall krävs redan idag ett enda svenskt eller EU-baserat sjukhus som klarar de mest krävande insatserna.

Johnsson tror att Värmland inte har en chans att klara sig själv på en rad skilda områden. Såvitt jag vet gäller det samtliga regioner oavsett storlek i Sverige. Hela den svenska modellen bygger på samverkan över alla typer av gränser. Landets 290 kommuner skulle inte klara sig utan samarbete åt olika håll i skilda frågor. Inte ens Stockholm gör det. Geografiska gränser betyder föga för social och ekonomisk utveckling inom såväl offentlig som privat sektor. Betänk att vi haft en av världens bästa ekonomiska tillväxttal under lång tid trots våra små regioner.

Bakom storregionbeslutet ruvar ännu ett möjligt och allvarligt hot mot demokratin. Inom regeringskansliet pågår en diskussion om att skapa större och betydligt färre kommuner. Demokratin på central nivå håller på att omvandlas till ett karriäryrke för olika utredare som får i uppgift att utan parlamentariska församlingar rita kartor och lägga ut höghastighetståglinjer över Sverige. Vad är på gång med den svenska demokratin?

Ronny Svensson

Forskare och skribent kring regionala och lokala utvecklingsfrågor

Svar till Philip Johnsson (NWT 24/3)

Ett av de märkligaste inläggen i storregionfrågan läste jag nyligen i NWT den 24 mars. S-politikern Philip Johnsson önskar inte bara att frågan skall avgöras snabbt utan menar t o m att frågan inte är en demokratifråga. Det handlar enligt honom enbart om effektivitet och rationalitet vilket ofta varit centralbyråkratins perspektiv på hur Sverige skall styras. Tvärtom vill jag hävda att den demokratiska processen alltid måste kunna omfatta alla viktiga frågor i en demokrati. Detta gäller inte minst denna fråga som, beroende på vilka beslut som tas, kommer att kunna påverka främst vår sjukvårds utformning, finansiering och lokalisering.

Det som många ledande politiker undviker att säga, och som förklarar en del av att främst S-partiet vill driva fram ett snabbt beslut, handlar om att man via storregioner vill ta bort merparten av våra cirka 70 små och medelstora sjukhus. I bästa fall förvandla dem till vårdcentraler som i Västra Götaland. Med storregioner önskar man underlätta majoritetsbeslut om nedläggningar av sjukhus i hela landet. Centralbyråkratin har länge kritiserat landstingen för att de inte vågar lägga ned några sjukhus. Istället för att öppet diskutera dessa frågor med medborgarna skall man likt Gustav Vasa för cirka 500 år sedan påtvinga landets befolkning en samhällsmodell med diktat från centralmakten.

Storregioner löser inte landets viktigaste problem i dag och inte heller sjukvårdens organisation. Den höga arbetslösheten, det katastrofala läget på bostadsfronten, problemen inom skolan, de allt högre sjuktalen, de vidgade regionala klyftorna och de mycket akuta flyktingproblemen får ingen skjuts framåt av utvidgade regiongränser. Många av dessa problem kräver i första hand att kommunerna får mer resurser och att den statliga centrala politiken får en stark och hållbar förankring i Sveriges riksdag.

Sjuk- och hälsovården kräver i dag större resurser beroende på bl a en snabbt ökad andel äldre personer, nya mediciner, ny medicinsk teknologi och ökade krav på bättre behandling från hela befolkningen. Dessa resurser skapas inte automatiskt med nya regiongränser. Vi bör istället pröva exempelvis högre statsbidrag, statligt finansierade universitetssjukhus, nya försäkringslösningar och ett mer avancerat samarbete mellan våra regionsjukhus. Inte ens storregioner räcker till för en mängd sjukhusspecialiteter utan i flera fall krävs redan idag ett enda svenskt eller EU-baserat sjukhus som klarar de mest krävande insatserna.

Johnsson tror att Värmland inte har en chans att klara sig själv på en rad skilda områden. Såvitt jag vet gäller det samtliga regioner oavsett storlek i Sverige. Hela den svenska modellen bygger på samverkan över alla typer av gränser. Landets 290 kommuner skulle inte klara sig utan samarbete åt olika håll i skilda frågor. Inte ens Stockholm gör det. Geografiska gränser betyder föga för social och ekonomisk utveckling inom såväl offentlig som privat sektor. Betänk att vi haft en av världens bästa ekonomiska tillväxttal under lång tid trots våra små regioner.

Bakom storregionbeslutet ruvar ännu ett möjligt och allvarligt hot mot demokratin. Inom regeringskansliet pågår en diskussion om att skapa större och betydligt färre kommuner. Demokratin på central nivå håller på att omvandlas till ett karriäryrke för olika utredare som får i uppgift att utan parlamentariska församlingar rita kartor och lägga ut höghastighetståglinjer över Sverige. Vad är på gång med den svenska demokratin?

Ronny Svensson

Forskare och skribent kring regionala och lokala utvecklingsfrågor

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.