2016-03-30 06:00

2016-03-30 06:00

En modell som bör tas på allvar

Replik: Arbetsmarknad

Det handlar om att parterna tar sitt ansvar och det kräver att det finns hög organisationsgrad hos fackförbunden, skriver Magnus Hildebrand.

Svar till Gunnar Westlind (NWT 23/3)

Just nu pågår en av de största avtalsrörelser vi haft i Sverige på många år. Tre miljoner arbetstagare berörs. I avtalsrörelsen ska fack och arbetsgivare tillsammans trygga jobben i Sverige, stärka företagen och samhällets ekonomi. Sverige konkurrerar på en global marknad och således hänger vår ekonomi ihop med omvärldens ekonomi.

Sedan 1997 har industrin satt märket för lönerna över hela arbetsmarknaden. Det har gjort Sveriges företag konkurrenskraftiga och sedan slutet av 90-talet har märket gett oss verkliga löneökningar på nästan 60 procent. Både arbetstagare och arbetsgivare har med andra ord mått väldigt bra av detta. Det som i många fall beskrivs som den svenska modellen.

Den hjälpte oss att ta oss ur 1970- och 80-talets kalabalik med skenande inflation och usel köpkraft, då våra internationellt konkurrensutsatta företag försvagades i jämförelse med sina konkurrenter i omvärlden. Istället för kaos har vi fått låg inflation, låga räntor, högre tillväxt, starkare företag och högre löner. Utöver detta har vi också sett till att det finns kollektivavtal på arbetsplatserna med villkor om anställningsformer, semester, ersättning vid sjukdom och övertidsersättning exempelvis.

Modellen har skapat ordning och reda på arbetsmarknaden. Svenskt Näringsliv vittnar om samma sak om du gör ett besök på deras hemsida. Och kanske har det börjat kännas som självklarheter. Men inget är självklart på svensk arbetsmarknad. Detta får vi aldrig glömma bort. Det handlar om att parterna tar sitt ansvar och det kräver att det finns hög organisationsgrad hos fackförbunden.

Gunnar Westlind ger i sin debattartikel inga förslag på vad vi ska ha istället för den svenska modellen. Men två alternativ kan man tänka sig. Vi lagstadgar kring villkoren på arbetsmarknaden och får således otroligt stelbenta och fyrkantiga lagar gällande villkoren på svensk arbetsmarknad. Det skulle betyda noll flexibilitet för företagen att lokalt anpassa villkoren utifrån företagens förutsättningar. Eller så kan vi gå tillbaka till 1800-talet och ställa oss hos arbetsgivaren med mössan i hand. Då kan vi också glömma en arbetsmarknad med årliga reallöneökningar, humana arbetstider och pensionsavsättningar.

I andra delar av världen får människor sätta livet till, bara för att de kämpar för samma rättigheter på arbetsmarknaden som vi har. Rättigheter som allt för många av oss tar för givet. Vi ska vara stolta över hur svensk arbetsmarknad är utformad. Vi ska vara tolta över att parterna tar sitt ansvar. Vi ska definitivt värna om vår högst moderna och humana svenska modell. För vad är alternativet?

Magnus Hildebrand

Regionchef, Unionen Värmland

Svar till Gunnar Westlind (NWT 23/3)

Just nu pågår en av de största avtalsrörelser vi haft i Sverige på många år. Tre miljoner arbetstagare berörs. I avtalsrörelsen ska fack och arbetsgivare tillsammans trygga jobben i Sverige, stärka företagen och samhällets ekonomi. Sverige konkurrerar på en global marknad och således hänger vår ekonomi ihop med omvärldens ekonomi.

Sedan 1997 har industrin satt märket för lönerna över hela arbetsmarknaden. Det har gjort Sveriges företag konkurrenskraftiga och sedan slutet av 90-talet har märket gett oss verkliga löneökningar på nästan 60 procent. Både arbetstagare och arbetsgivare har med andra ord mått väldigt bra av detta. Det som i många fall beskrivs som den svenska modellen.

Den hjälpte oss att ta oss ur 1970- och 80-talets kalabalik med skenande inflation och usel köpkraft, då våra internationellt konkurrensutsatta företag försvagades i jämförelse med sina konkurrenter i omvärlden. Istället för kaos har vi fått låg inflation, låga räntor, högre tillväxt, starkare företag och högre löner. Utöver detta har vi också sett till att det finns kollektivavtal på arbetsplatserna med villkor om anställningsformer, semester, ersättning vid sjukdom och övertidsersättning exempelvis.

Modellen har skapat ordning och reda på arbetsmarknaden. Svenskt Näringsliv vittnar om samma sak om du gör ett besök på deras hemsida. Och kanske har det börjat kännas som självklarheter. Men inget är självklart på svensk arbetsmarknad. Detta får vi aldrig glömma bort. Det handlar om att parterna tar sitt ansvar och det kräver att det finns hög organisationsgrad hos fackförbunden.

Gunnar Westlind ger i sin debattartikel inga förslag på vad vi ska ha istället för den svenska modellen. Men två alternativ kan man tänka sig. Vi lagstadgar kring villkoren på arbetsmarknaden och får således otroligt stelbenta och fyrkantiga lagar gällande villkoren på svensk arbetsmarknad. Det skulle betyda noll flexibilitet för företagen att lokalt anpassa villkoren utifrån företagens förutsättningar. Eller så kan vi gå tillbaka till 1800-talet och ställa oss hos arbetsgivaren med mössan i hand. Då kan vi också glömma en arbetsmarknad med årliga reallöneökningar, humana arbetstider och pensionsavsättningar.

I andra delar av världen får människor sätta livet till, bara för att de kämpar för samma rättigheter på arbetsmarknaden som vi har. Rättigheter som allt för många av oss tar för givet. Vi ska vara stolta över hur svensk arbetsmarknad är utformad. Vi ska vara tolta över att parterna tar sitt ansvar. Vi ska definitivt värna om vår högst moderna och humana svenska modell. För vad är alternativet?

Magnus Hildebrand

Regionchef, Unionen Värmland

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.