2016-02-20 06:01

2016-02-20 06:01

Låt staden utvecklas med charm

Debatt: Karlstad

Att bygga nytt är inte alltid lösningen på problemet. Att återanvända gamla hus kan vara en möjlighet. Vem bär ansvaret för att detta sker på ett optimalt sätt, skriver Inger Berggrén och Jonas Kullgren.

En stads charm ligger i att gamla byggnader kan återanvändas i nya verksamheter. Även om man kan säga ”att det var bättre förr” tror jag ingen vill ha tillbaka tiden.

Visst revs det många byggnader under 1960- och 1970-talen men vill man verkligen ha tillbaka dessa? Det fanns en vilja att förändra samhället och att ge alla människor en god bostad och service. I Karlstad kan vi peka på många bostadsområden som kom till under perioden 1965-1975 (miljonprogrammet). En del av dem är byggda på jungfrulig mark medan andra är ersättningar för utdömd bebyggelse.

1975 utropades till Europeiska byggnadsvårdsåret. Detta var ett svar från fysiska planerare och andra med intresse för kultur på den rivningshysteri som rått.

I städernas kärnor revs för att ge plats åt Epa och Domus. I dag ser vi med fasa på dessa skapelser och tycker att de byggnader som de ersatte borde ha funnits kvar. Men varuhusen var ett bevis på samhällets utveckling: de låg centralt, man kunde åka kollektivt till dem (de som besökte dem hade i regel inte bil) och de hade ett stort utbud av varor (mat, möbler, kläder mm). Dessa hus med fasader av ”upprepningskaraktär” är exempel på kulturhistoria. Även om de anses fula – behåll dem och ändra innehållet!

Samhällsutvecklingen fortsätter. Ensam kan ingen stoppa den! Med dagens tillgång till bil är det de externa köpcentra som utvecklas medan stadskärnornas butiker blir annat än de varit.

Byggandet har under efterkrigstiden använts som en regleringsfaktor. Under vissa tider har det byggts olika mycket men på 1990-talet byggdes nästan ingenting. Det är det vi nu ser vådan av – det saknas bostäder. Alla vill få igång byggandet.

Att bygga nytt är inte alltid lösningen på problemet. Att återanvända gamla hus kan vara en möjlighet. Vem bär ansvaret för att detta sker på ett optimalt sätt? Är det den som har ägt byggnaden eller är det den som har köpt? Vissa byggnader är byggnadsminnen och skyddas enligt Kulturmiljölagen, andra genom kommunens detaljplan. Då regleras vad som får göras med huset. Alla byggnader kan dock inte beläggas med förbud om rivning eller ändrat användande. En del av samhällets charm är att husen kan användas till något helt annat än vad de var tänkta för. Det är fantastiskt att kunna återanvända en byggnad. Vad skulle hända om man inte tillät förnyade användningssätt?

Redan i början av 1990-talet när I2 skulle flytta till Kristinehamn fanns ett löfte från Fortifikationsförvaltningen att få musikpaviljongen på I2 och flytta den till Karlstads torg. Att placera den på torget skulle ge kunskap om stadens historia och möjligheter till olika aktiviteter. Lidköping har drottning Kristinas jaktslott varför kan vi inte då ha I2:s musikpaviljong? Ersätt de två kioskerna med denna! Här ryms en hel del av det som efterfrågas på ett torg!

Karlstad kan delas upp i två delar: en runt torget med kyrkan och de gamla byggnaderna och en i alla ytterområden. Den gamla staden ligger runt Klarälven medan den nya staden visar sig bland annat mot Vänern. Den gamla staden ”tål” inte höga hus medan den nya kan innehålla stora strukturer och höga hus. Bygg alltså med omtanke och på respektavstånd från det gamla!

Inger Berggrén

Arkitekt, ålderman i Carlstads-Gillet

Jonas Kullgren

Arkitekt, medlem i Carlstads-Gillet och Framtidsrådet

Fotnot: Framtidsrådet består av Carlstads-Gillet, Karlstad Lever och Karlstads hembygdsförening

En stads charm ligger i att gamla byggnader kan återanvändas i nya verksamheter. Även om man kan säga ”att det var bättre förr” tror jag ingen vill ha tillbaka tiden.

Visst revs det många byggnader under 1960- och 1970-talen men vill man verkligen ha tillbaka dessa? Det fanns en vilja att förändra samhället och att ge alla människor en god bostad och service. I Karlstad kan vi peka på många bostadsområden som kom till under perioden 1965-1975 (miljonprogrammet). En del av dem är byggda på jungfrulig mark medan andra är ersättningar för utdömd bebyggelse.

1975 utropades till Europeiska byggnadsvårdsåret. Detta var ett svar från fysiska planerare och andra med intresse för kultur på den rivningshysteri som rått.

I städernas kärnor revs för att ge plats åt Epa och Domus. I dag ser vi med fasa på dessa skapelser och tycker att de byggnader som de ersatte borde ha funnits kvar. Men varuhusen var ett bevis på samhällets utveckling: de låg centralt, man kunde åka kollektivt till dem (de som besökte dem hade i regel inte bil) och de hade ett stort utbud av varor (mat, möbler, kläder mm). Dessa hus med fasader av ”upprepningskaraktär” är exempel på kulturhistoria. Även om de anses fula – behåll dem och ändra innehållet!

Samhällsutvecklingen fortsätter. Ensam kan ingen stoppa den! Med dagens tillgång till bil är det de externa köpcentra som utvecklas medan stadskärnornas butiker blir annat än de varit.

Byggandet har under efterkrigstiden använts som en regleringsfaktor. Under vissa tider har det byggts olika mycket men på 1990-talet byggdes nästan ingenting. Det är det vi nu ser vådan av – det saknas bostäder. Alla vill få igång byggandet.

Att bygga nytt är inte alltid lösningen på problemet. Att återanvända gamla hus kan vara en möjlighet. Vem bär ansvaret för att detta sker på ett optimalt sätt? Är det den som har ägt byggnaden eller är det den som har köpt? Vissa byggnader är byggnadsminnen och skyddas enligt Kulturmiljölagen, andra genom kommunens detaljplan. Då regleras vad som får göras med huset. Alla byggnader kan dock inte beläggas med förbud om rivning eller ändrat användande. En del av samhällets charm är att husen kan användas till något helt annat än vad de var tänkta för. Det är fantastiskt att kunna återanvända en byggnad. Vad skulle hända om man inte tillät förnyade användningssätt?

Redan i början av 1990-talet när I2 skulle flytta till Kristinehamn fanns ett löfte från Fortifikationsförvaltningen att få musikpaviljongen på I2 och flytta den till Karlstads torg. Att placera den på torget skulle ge kunskap om stadens historia och möjligheter till olika aktiviteter. Lidköping har drottning Kristinas jaktslott varför kan vi inte då ha I2:s musikpaviljong? Ersätt de två kioskerna med denna! Här ryms en hel del av det som efterfrågas på ett torg!

Karlstad kan delas upp i två delar: en runt torget med kyrkan och de gamla byggnaderna och en i alla ytterområden. Den gamla staden ligger runt Klarälven medan den nya staden visar sig bland annat mot Vänern. Den gamla staden ”tål” inte höga hus medan den nya kan innehålla stora strukturer och höga hus. Bygg alltså med omtanke och på respektavstånd från det gamla!

Inger Berggrén

Arkitekt, ålderman i Carlstads-Gillet

Jonas Kullgren

Arkitekt, medlem i Carlstads-Gillet och Framtidsrådet

Fotnot: Framtidsrådet består av Carlstads-Gillet, Karlstad Lever och Karlstads hembygdsförening

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.