2016-02-18 06:01

2016-02-18 06:01

Kring vems strupe ska trycket lätta?

Replik: Avtalsrörelsen

Det är kompetens som dagens och framtidens företag eftersträvar. Ge istället bättre förutsättningar för företagen att ge anställda kompetensutveckling, skriver Magnus Hildebrand.

Svar till Patrick Benabou (NWT 26/1)

Unionen är ett fackförbund och en partipolitiskt oberoende organisation. Våra medlemmar är tjänstemän från det privata näringslivet. Vi är också stora beundrare av företagare i både liten och stor skala. Men det är våra medlemmar vi representerar. Medlemmar som dagligen hjälper företagen och Sverige att växa.

Varför är det viktigt att säga? Jo, i debatten kring arbetsmarknadens utmaningar och möjligheter saknas en grundläggande förståelse för hur arbetsmarknaden i Sverige fungerar. I ett debattinlägg i NWT nyligen lät det: ”Facken måste släppa taget kring arbetsmarknadens strupe och sänka trösklarna på jobb för unga så att fler får gå till en arbetsplats. Hur kan inte en egenförsörjning, ställa sig starkare än ett bidragstagande och ett liv i utanförskap?”

På svensk arbetsmarknad är det arbetsgivare och fack som tillsammans bestämmer villkoren. Inte de politiska partierna. Det kallas den svenska modellen. Det är ett givande och tagande som skapar ramar och trygghet för företagen och medarbetarna. Unionen förhandlar kring våra hjärtefrågor, andra förbund om andra frågor. Vill man slå ihop facken under ett paraply så kan man säga att vi tillsammans ser till att arbetsmarknaden tar hand om sin absolut största tillgång, nämligen medarbetarna och deras kompetens.

Men debattören menar att facken håller arbetsmarknaden i ett strupgrepp. Han menar att lönerna måste sänkas för att fler arbetsgivare ska ha råd att anställa samt att fler ska få en lön att leva på istället för att få bidrag. Problemet är bara att sänkta löner inte gör att fler kan leva på sin lön. Det är inte heller utbetalningen av löner som arbetsgivare i det privata näringslivet har problem med.

Som arbetsgivare finns det redan i dag möjlighet i flera kollektivavtal att tillämpa någon form av introduktionslön i 6 till 12 månader för en oprövad kandidat. Vi kan då räkna på 75 procent av lägsta lön för en nyanställd i IT-branschen. Det resulterar i cirka 12 500 kronor före skatt. I plånboken får du drygt 8 000 kronor i månaden att bo, äta och resa till jobbet för. Är det för mycket? Är det ett högt pris för arbetsgivaren att betala för relevant kompetens i företaget? Är det när en anställd tar hem 8 000 kronor i månaden till familjen som arbetsmarknadens strupe kläms åt?

Trots denna möjlighet för arbetsgivaren att få ner kostnaderna vid nyanställningar ser Unionen ytterst få fall där detta tillämpas. Så frågan blir ju följaktligen, är det verkligen lönen som är problemet? Naturligtvis inte. Det är kompetens som dagens och framtidens företag eftersträvar. Ge istället bättre förutsättningar för företagen att ge anställda kompetensutveckling. Skapa utbildningssystem där arbetslösa, nyanlända och äldre människor får goda möjligheter att göra sig anställningsbara på arbetsmarknaden. Men ge dem en skälig lön!

Magnus Hildebrand

Regionchef, Unionen Värmland

Svar till Patrick Benabou (NWT 26/1)

Unionen är ett fackförbund och en partipolitiskt oberoende organisation. Våra medlemmar är tjänstemän från det privata näringslivet. Vi är också stora beundrare av företagare i både liten och stor skala. Men det är våra medlemmar vi representerar. Medlemmar som dagligen hjälper företagen och Sverige att växa.

Varför är det viktigt att säga? Jo, i debatten kring arbetsmarknadens utmaningar och möjligheter saknas en grundläggande förståelse för hur arbetsmarknaden i Sverige fungerar. I ett debattinlägg i NWT nyligen lät det: ”Facken måste släppa taget kring arbetsmarknadens strupe och sänka trösklarna på jobb för unga så att fler får gå till en arbetsplats. Hur kan inte en egenförsörjning, ställa sig starkare än ett bidragstagande och ett liv i utanförskap?”

På svensk arbetsmarknad är det arbetsgivare och fack som tillsammans bestämmer villkoren. Inte de politiska partierna. Det kallas den svenska modellen. Det är ett givande och tagande som skapar ramar och trygghet för företagen och medarbetarna. Unionen förhandlar kring våra hjärtefrågor, andra förbund om andra frågor. Vill man slå ihop facken under ett paraply så kan man säga att vi tillsammans ser till att arbetsmarknaden tar hand om sin absolut största tillgång, nämligen medarbetarna och deras kompetens.

Men debattören menar att facken håller arbetsmarknaden i ett strupgrepp. Han menar att lönerna måste sänkas för att fler arbetsgivare ska ha råd att anställa samt att fler ska få en lön att leva på istället för att få bidrag. Problemet är bara att sänkta löner inte gör att fler kan leva på sin lön. Det är inte heller utbetalningen av löner som arbetsgivare i det privata näringslivet har problem med.

Som arbetsgivare finns det redan i dag möjlighet i flera kollektivavtal att tillämpa någon form av introduktionslön i 6 till 12 månader för en oprövad kandidat. Vi kan då räkna på 75 procent av lägsta lön för en nyanställd i IT-branschen. Det resulterar i cirka 12 500 kronor före skatt. I plånboken får du drygt 8 000 kronor i månaden att bo, äta och resa till jobbet för. Är det för mycket? Är det ett högt pris för arbetsgivaren att betala för relevant kompetens i företaget? Är det när en anställd tar hem 8 000 kronor i månaden till familjen som arbetsmarknadens strupe kläms åt?

Trots denna möjlighet för arbetsgivaren att få ner kostnaderna vid nyanställningar ser Unionen ytterst få fall där detta tillämpas. Så frågan blir ju följaktligen, är det verkligen lönen som är problemet? Naturligtvis inte. Det är kompetens som dagens och framtidens företag eftersträvar. Ge istället bättre förutsättningar för företagen att ge anställda kompetensutveckling. Skapa utbildningssystem där arbetslösa, nyanlända och äldre människor får goda möjligheter att göra sig anställningsbara på arbetsmarknaden. Men ge dem en skälig lön!

Magnus Hildebrand

Regionchef, Unionen Värmland