2016-02-10 06:00

2016-02-10 06:00

Okunnigt och fördomsfullt

Replik: Sex- och samlevnadsundervisning

Vad jag däremot ville problematisera med min debattartikel är den normkritik som nu sprids i skolans värld och som innebär att tankegods från queerrörelsen tillåts prägla pedagogiken ända ner i förskoleåldern, skriver Olof Edsinger.

Svar till Ulla Nilsson, Hans Kleine och Dinky Daruvala (NWT 1/2)

Humanisterna Värmland känner sig manade att bemöta min debattartikel apropå Sveriges Elevråd Sveas beslut om en mer normkritisk sex- och samlevnadsundervisning. Det hade dock inte skadat om de först hade läst på vad de faktiskt vänder sig emot. Både deras bild av NfS och av den normkritik som förkunnas ute på våra skolor är nämligen grovt felaktig – i NfS fall på gränsen till förtal.

Låt mig börja med NfS. Vi är ett politiskt och religiöst obundet nätverk som samlar individer och juridiska personer från olika delar av civilsamhället. Som vi skriver på vår hemsida är vår målsättning dels att bredda det offentliga samtalet kring samlevnad och sexualitet, dels att stärka skolundervisningens betoning på relationer samt läroplanens krav på att fostra barn och ungdomar till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Flera av oss är kristna, och likt 6 miljoner andra svenskar medlemmar i Svenska kyrkan, något som tydligen skapar panik i det ateistiska lägret. Men när de talar om vårt skolmaterial ”Nära varandra” som baserat på ”religiösa dogmer” avslöjar de bara att de själva inte har läst det. Detta är nämligen inte sant.

Vad som däremot är sant är att vi tror att normer som kärlek, trohet och tvåsamhet har ett brett stöd i den svenska befolkningen. Och vi hymlar inte med att den svenska skolans läroplan föreskriver att undervisningen ska förmedla värden som är ”i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”.

Det står förstås Humanisterna fritt att drömma sig tillbaka till en förkristen tid, där det fortfarande var tillåtet med såväl barn- som tvångsäktenskap. Men deras anklagelse om att NfS skulle förorda att ”inte undervisa eller prata om sex” i skolan är helt tagen ur luften. Vi förordar inte detta.

Vad jag däremot ville problematisera med min debattartikel är den normkritik som nu sprids i skolans värld och som innebär att tankegods från queerrörelsen tillåts prägla pedagogiken ända ner i förskoleåldern. Som redaktörerna för antologin Normkritiskt pedagogik uttrycker det: ”Kanske är det ett svenskt fenomen att det som representerar verkligt radikala och maktkritiska perspektiv, såsom queer och normkritisk pedagogik, omfamnas av statliga institutioner i en svindlande fart.”

Humanisterna visar sin okunskap när det tror att normkritiken bara handlar om att ”undervisa att det finns fler könsidentiteter”. Vad queerideologin säger är nämligen att all sexuell identitet är flytande, att både det biologiska och det sociala könet är konstruerat och att kategoriseringen av människor som män/kvinnor, hetero/homo i sig är förtryckande.

En annan normkritisk antologi, En rosa pedagogik, uttrycker det så här: ”Problemet är alltså inte bara att det bara finns två officiella könskategorier, utan också att vår förståelse av den egna identiteten bygger på ett förenklat och förgivettaget synsätt om ett stabilt och sammanhållet Jag.”

Och ja, jag vidhåller att majoriteten av Sveriges föräldrar ställer sig tveksamma till detta tankegods!

Olof Edsinger

Talesperson för Nätverket för samlevnad och sexualitet (NfS)

Svar till Ulla Nilsson, Hans Kleine och Dinky Daruvala (NWT 1/2)

Humanisterna Värmland känner sig manade att bemöta min debattartikel apropå Sveriges Elevråd Sveas beslut om en mer normkritisk sex- och samlevnadsundervisning. Det hade dock inte skadat om de först hade läst på vad de faktiskt vänder sig emot. Både deras bild av NfS och av den normkritik som förkunnas ute på våra skolor är nämligen grovt felaktig – i NfS fall på gränsen till förtal.

Låt mig börja med NfS. Vi är ett politiskt och religiöst obundet nätverk som samlar individer och juridiska personer från olika delar av civilsamhället. Som vi skriver på vår hemsida är vår målsättning dels att bredda det offentliga samtalet kring samlevnad och sexualitet, dels att stärka skolundervisningens betoning på relationer samt läroplanens krav på att fostra barn och ungdomar till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Flera av oss är kristna, och likt 6 miljoner andra svenskar medlemmar i Svenska kyrkan, något som tydligen skapar panik i det ateistiska lägret. Men när de talar om vårt skolmaterial ”Nära varandra” som baserat på ”religiösa dogmer” avslöjar de bara att de själva inte har läst det. Detta är nämligen inte sant.

Vad som däremot är sant är att vi tror att normer som kärlek, trohet och tvåsamhet har ett brett stöd i den svenska befolkningen. Och vi hymlar inte med att den svenska skolans läroplan föreskriver att undervisningen ska förmedla värden som är ”i överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”.

Det står förstås Humanisterna fritt att drömma sig tillbaka till en förkristen tid, där det fortfarande var tillåtet med såväl barn- som tvångsäktenskap. Men deras anklagelse om att NfS skulle förorda att ”inte undervisa eller prata om sex” i skolan är helt tagen ur luften. Vi förordar inte detta.

Vad jag däremot ville problematisera med min debattartikel är den normkritik som nu sprids i skolans värld och som innebär att tankegods från queerrörelsen tillåts prägla pedagogiken ända ner i förskoleåldern. Som redaktörerna för antologin Normkritiskt pedagogik uttrycker det: ”Kanske är det ett svenskt fenomen att det som representerar verkligt radikala och maktkritiska perspektiv, såsom queer och normkritisk pedagogik, omfamnas av statliga institutioner i en svindlande fart.”

Humanisterna visar sin okunskap när det tror att normkritiken bara handlar om att ”undervisa att det finns fler könsidentiteter”. Vad queerideologin säger är nämligen att all sexuell identitet är flytande, att både det biologiska och det sociala könet är konstruerat och att kategoriseringen av människor som män/kvinnor, hetero/homo i sig är förtryckande.

En annan normkritisk antologi, En rosa pedagogik, uttrycker det så här: ”Problemet är alltså inte bara att det bara finns två officiella könskategorier, utan också att vår förståelse av den egna identiteten bygger på ett förenklat och förgivettaget synsätt om ett stabilt och sammanhållet Jag.”

Och ja, jag vidhåller att majoriteten av Sveriges föräldrar ställer sig tveksamma till detta tankegods!

Olof Edsinger

Talesperson för Nätverket för samlevnad och sexualitet (NfS)