2016-02-09 06:00

2016-02-09 06:00

Alla dagar måste vara minnesdagar

Debatt: Förintelsen

Alltför många av de människor som flytt från denna del av världen, den del av världen där Israel ständigt söker överleva, tar med sig antisemitism till Sverige. Vi ser uttryck för detta i klassrum, i bostadsområden och i en stad som Malmö, skriver Gunnar Hökmark.

Förintelsen påminner oss om det sämsta och värsta i Europas moderna historia men också om det sämsta och värsta som uppenbarligen kan göras av människor mot andra människor. Den antisemitism som ledde till Nazitysklands genomförda förintelse av mer än 6 miljoner människor sträckte sig bortom hatet och handlade om en total dehumanifiering som legitimerade handlingar som inget civiliserat samhälle kan leva med.

Vi har en plikt att förstå det som är svårt att förstå. Hur enskilda människor kunde begå alla dessa skändligheter är svårt att förstå, hur ett organiserat samhälle, en regim i ett europeiskt land, kunde göra sig medvetet skyldigt till allt detta går bortom vårt förstånd. Likväl måste vi förstå att det skedde då och att det kan och sker igen.

Det finns ingen viktigare civilisatorisk uppgift än att bekämpa antisemitismen. Inte bara för hur den drabbar människor utan också för hur den drabbar de samhällens som förvrids av dess hat och förakt mot medmänniskor. Där antisemitismen lever finns också ett hot mot det civiliserade samhällets allra mest grundläggande värderingar och barriärer.

Vi har en levande antisemitism i det svenska samhället. Vi har dels den traditionella antisemitismen med nazistiska rötter. Den är till sin omfattning begränsad och till en del aktiv. Men den väcks regelbundet och den riskerar att väckas i än större omfattning.

Vi har också den nya antisemitismen som tagit plats i Sverige genom de människor som kommit från de delar av världen där antisemitism är ett samhälleligt kitt, ett hat som är en naturlig del av en övergripande samhällsideologi. I många muslimska samhällen har under århundraden funnits en tolerans, men också avgörande indelning, gentemot judar. Men det är också uppenbart att denna relativa tolerans är bortsvept i vindar som gett radikalisering och muslimsk extremism. Den iranska regeringen uttalar regelbundet att Israel bör utplånas och med det den judiska staten. Extremistgrupper som Hamas och Hizbollah upprepar ständigt sitt hat mot judar. I den palestinska myndigheten uppmuntras antisemitism, bland annat med läroböcker som förklarar varför judar skiljer sig från andra människor.

Alltför många av de människor som flytt från denna del av världen, den del av världen där Israel ständigt söker överleva, tar med sig antisemitism till Sverige. Vi ser uttryck för detta i klassrum, i bostadsområden och i en stad som Malmö. Ett problem är att denna antisemitism inte har diskuterats och bemötts, gränser har inte satts, och dess företrädare har inte ställs till ansvar som en förment respekt för invandrare och flyktingar. I Malmö har denna antisemitism snarare försvarats eller ursäktats, med krav på att judar måste instämma i kritiken mot Israel för att inte själva bära skuld för den antisemitism som finns. När judar lämnar Malmö på grund av den stämning de känner har det svenska samhället förlorat en barriär.

Det är förvånande att så många debatter i det svenska samhället bortser, eller till och med ursäktar på grund av Israel, från den antisemitism som undergräver viktiga värden i vårt eget samhälle. Vi har en plikt att förstå det som är svårt att förstå. Vi har en plikt att se detta och agera. Vi har en plikt att se till att det inte får vara så i vårt Sverige.

Gunnar Hökmark (M)

Europaparlamentariker

Förintelsen påminner oss om det sämsta och värsta i Europas moderna historia men också om det sämsta och värsta som uppenbarligen kan göras av människor mot andra människor. Den antisemitism som ledde till Nazitysklands genomförda förintelse av mer än 6 miljoner människor sträckte sig bortom hatet och handlade om en total dehumanifiering som legitimerade handlingar som inget civiliserat samhälle kan leva med.

Vi har en plikt att förstå det som är svårt att förstå. Hur enskilda människor kunde begå alla dessa skändligheter är svårt att förstå, hur ett organiserat samhälle, en regim i ett europeiskt land, kunde göra sig medvetet skyldigt till allt detta går bortom vårt förstånd. Likväl måste vi förstå att det skedde då och att det kan och sker igen.

Det finns ingen viktigare civilisatorisk uppgift än att bekämpa antisemitismen. Inte bara för hur den drabbar människor utan också för hur den drabbar de samhällens som förvrids av dess hat och förakt mot medmänniskor. Där antisemitismen lever finns också ett hot mot det civiliserade samhällets allra mest grundläggande värderingar och barriärer.

Vi har en levande antisemitism i det svenska samhället. Vi har dels den traditionella antisemitismen med nazistiska rötter. Den är till sin omfattning begränsad och till en del aktiv. Men den väcks regelbundet och den riskerar att väckas i än större omfattning.

Vi har också den nya antisemitismen som tagit plats i Sverige genom de människor som kommit från de delar av världen där antisemitism är ett samhälleligt kitt, ett hat som är en naturlig del av en övergripande samhällsideologi. I många muslimska samhällen har under århundraden funnits en tolerans, men också avgörande indelning, gentemot judar. Men det är också uppenbart att denna relativa tolerans är bortsvept i vindar som gett radikalisering och muslimsk extremism. Den iranska regeringen uttalar regelbundet att Israel bör utplånas och med det den judiska staten. Extremistgrupper som Hamas och Hizbollah upprepar ständigt sitt hat mot judar. I den palestinska myndigheten uppmuntras antisemitism, bland annat med läroböcker som förklarar varför judar skiljer sig från andra människor.

Alltför många av de människor som flytt från denna del av världen, den del av världen där Israel ständigt söker överleva, tar med sig antisemitism till Sverige. Vi ser uttryck för detta i klassrum, i bostadsområden och i en stad som Malmö. Ett problem är att denna antisemitism inte har diskuterats och bemötts, gränser har inte satts, och dess företrädare har inte ställs till ansvar som en förment respekt för invandrare och flyktingar. I Malmö har denna antisemitism snarare försvarats eller ursäktats, med krav på att judar måste instämma i kritiken mot Israel för att inte själva bära skuld för den antisemitism som finns. När judar lämnar Malmö på grund av den stämning de känner har det svenska samhället förlorat en barriär.

Det är förvånande att så många debatter i det svenska samhället bortser, eller till och med ursäktar på grund av Israel, från den antisemitism som undergräver viktiga värden i vårt eget samhälle. Vi har en plikt att förstå det som är svårt att förstå. Vi har en plikt att se detta och agera. Vi har en plikt att se till att det inte får vara så i vårt Sverige.

Gunnar Hökmark (M)

Europaparlamentariker

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.